Det mest smärtsamma som hände mig under 2025 var att upptäcka att min man var otrogen mot mig… och att min bror, min kusin och min pappa hade vetat om det hela tiden. Vi hade varit gifta i elva år. Kvinnan min man varit otrogen med arbetade som sekreterare på samma företag där min bror jobbar. Relationen mellan min man och denna kvinna inleddes efter att min bror hade introducerat dem för varandra. Det var inget sammanträffande. De träffades vid jobb, möten, affärsevent och sociala tillställningar där min man var med. Även min kusin träffade dem i samma sammanhang. Alla kände varandra. Alla sågs ofta. Månader i sträck bodde min man kvar som om ingenting hade hänt. Jag gick på familjesammankomster och umgicks med min bror, min kusin och min pappa – ovetande om att de tre visste om min mans otrohet. Ingen varnade mig. Ingen sa något. Ingen försökte ens förbereda mig på vad som pågick bakom min rygg. När jag fick reda på otroheten i oktober konfronterade jag först min man. Han bekräftade allting. Sedan pratade jag med min bror. Jag frågade honom rakt ut om han visste. Han svarade ja. Jag frågade hur länge han vetat. Han svarade: “I några månader.” Jag frågade varför han inte sagt något till mig. Han svarade att det inte var hans problem, att det var en sak mellan makar och att “sådant snackar inte män om”. Sedan pratade jag med min kusin. Ställde samma frågor. Han visste också. Han hade sett attityd, meddelanden och beteende som tydligt visade vad som pågick. När jag frågade varför han inte varnat mig svarade han att han inte ville orsaka problem och att han inte trodde han hade rätt att blanda sig i någon annans förhållande. Till sist pratade jag med min pappa. Frågade om han också visste. Det gjorde han. Frågade hur länge. Han svarade att han vetat länge. Varför hade han inte sagt något? Han ville undvika konflikter, sådant ska lösas mellan makar och han tänkte inte lägga sig i. I praktiken sa alla tre samma sak. Efter detta flyttade jag från huset, som nu är till salu. Det blev inga publikbråk eller handgemäng, för jag tänker inte förnedra mig för någon. Kvinnan arbetar kvar på min brors företag. Min bror, min kusin och min pappa har fortsatt som vanligt med både henne och min man. Till jul och nyår bjöd min mamma in mig till sig, där min bror, min kusin och min pappa skulle vara. Jag sa att jag inte kunde komma. Jag förklarade att jag inte klarar av att sitta vid samma bord som människor som visste om otroheten och valde att vara tysta. De firade ihop. Jag var inte med vid något av tillfällena. Sedan oktober har jag inte haft någon kontakt med någon av dem. Jag tror inte att jag någonsin kan förlåta.

Det jobbigaste som hände mig under 2025 var, utan tvekan, att inse att min man var otrogen och insikten att min bror, min kusin och min pappa dessutom hade vetat om det hela tiden.

Vi hade varit gifta i elva år. Kvinnan han hade affären med var sekreterare på bolaget där min bror jobbar så där härligt nära, du vet. Deras lilla romans började efter att min bror själv introducerade dem för varandra. Det var verkligen ingen tillfällighet de sprang på varandra både här och där, jobbmässor, affärsluncher, AW:s och andra sammankomster där min man brukade synas. Min kusin var visst också med på ett hörn. Alla kände alla; det var som ett litet svenskt småstadsdrama, fast utan surströmming.

I flera månader gick jag ovetande på familjemiddagar, fikastunder och kräftskivor umgicks med min bror, min kusin och min pappa, och anade ingenting om att de tripp-trapp-troll also visste att min man höll på bakom min rygg. Ingen sa ett pip. Ingen gav mig en varningsflagg, eller ens ett diskret Vasaloppet-vink. De bara lät mig sväva omkring i ovisshet, sådär lagom svenskt undvikande.

När allt avslöjades i oktober, lagom till att löven blev gula och regnet blev konstant konfronterade jag först min man. Han erkände direkt (svenska män är ju ändå kända för att vara ärliga, till slut). Sedan gick jag till min bror, frågade rakt ut om han visste nåt. Japp, svarade han. Hur länge? “Ett par månader”, sa han och tittade bort mot fönstret. Varför sa du inget? “Det var inte min sak. Sånt där pratar man inte om mellan män”, fick jag till svar, som om vi levde på 1950-talet.

Kusinen fick samma fråga. Den killen visste också han hade sett sms, kroppsspråk och blickar på personalfesterna som skrek drama. Men han ville inte “lägga sig i”, sa han, för det kunde ju bli “pinsamt” och “ingen har rätt att lägga sig i andras relationer”. Starkt av dig, Oskar.

Pappa då? Jo, även han hade haft koll “sedan länge” till och med. Varför berättade du inte, frågade jag. “Jag ville undvika bråk, sånt där får ni lösa själva. Man blandar sig inte.” Snygg undanflykt, pappa.

Så jag packade ihop min lilla IKEA-kasse, flyttade ut ur huset och nu ligger det ute på Hemnet. Det blev inga dramatiska utbrott, inga tallriksflygningar eller bråk ute på gatan (jag har ju min värdighet kvar, trots allt). Hon sekreteraren blev förstås kvar på min brors arbetsplats, och brorsan, kusinen och pappa fortsatte som om ingenting hänt. Det var business as usual på deras sida.

Till jul och nyår bjöd mamma in mig hem till dem. Alla “grabbarna” skulle vara där, naturligtvis. Jag tackade nej och förklarade att det kändes ungefär lika orimligt som att äta ärtsoppa med tandpetare alltså helt otänkbart. De firade ändå, och jag slapp sitta och titta på allas tungt laddade blickar över julskinkan.

Sedan oktober har jag inte haft kontakt med någon av de tre. Och ärligt talat förlåtelse har aldrig smakat särskilt gott för mig. Inte ens när det är serverat med pepparkakor och kaffe.