— Pappa, låt mig presentera min blivande fru och din framtida svärdotter, Varvara! — strålade Boris av lycka. — Vem?! — utbrast professorn, dr Filimon Svensson, förvånad. — Om det här är ett skämt är det inte särskilt roligt! Han betraktade äcklat svärdotterns grova fingrar med smuts under naglarna och undrade om hon alls visste vad vatten och tvål var. ”Herregud! Så glad jag är att min kära Lena slapp uppleva denna skam. Vi gjorde allt för att uppfostra pojken med goda manér”, tänkte han. — Det är inget skämt! — utmanade Boris. — Varvara bor hos oss nu och om tre månader gifter vi oss. Vill du inte medverka vid din sons bröllop får det bli utan dig! — Hej! — log Varvara och steg självsäkert in i köket. — Jag har med mig bullar, egen kokad hallonsylt, torkade svampar… — rabblade hon upp allt hon plockade ur den väl använda tygväskan. Filimon Svensson grep sig för hjärtat när Varvara lät sylten rinna över den bländvita, handbroderade duken. — Boris! Kom till sans! Gör du det här enbart för att reta mig är det onödigt… Det är för grymt! Från vilken håla har du släpat hit denna bondflicka? Hon får inte bo i mitt hus! — skrek professorn förtvivlat. — Jag älskar Varvara. Min hustru har rätt att bo här, på mitt hem! — flinade Boris hånfullt. Professorn förstod att sonen försökte driva med honom. Utan fler ord gick han in i sitt rum. På senare tid hade relationen med sonen förändrats mycket. Efter moderns död blev Boris omöjlig, hoppade av universitetet, var ohövlig mot sin far och levde utsvävande. Professorn hade hoppats att sonen skulle förändras, bli som förr – förnuftig och vänlig – men för varje dag kom Boris längre bort. Nu hade han tagit hem denna bondflicka, väl medveten om att hans far aldrig skulle godkänna valet… Snart gifte sig Boris med Varvara. Filimon Svensson vägrade komma till bröllopet och ville inte ha sin oönskade svärdotter. Han var arg för att Lenas plats som utmärkt matmor, hustru och mor hade tagits av denna obildade flicka, som knappt kunde uttrycka sig. Varvara verkade inte märka sin svärfars aversion och försökte ständigt göra honom till lags, men lyckades bara göra det värre. Professorn såg inga goda sidor hos henne, bara dålig utbildning och fula vanor… Boris tröttnade snart på familjelivet, började dricka och härja igen. Fadern hörde deras gräl och var bara glad, hoppades att Varvara snart skulle försvinna för gott. — Filimon Svensson! — rusade en gråtande svärdotter in. — Boris vill skilja sig och slänga ut mig på gatan. Och jag väntar barn! — Till att börja med, inte gatan! Du är ju inte hemlös… Åk hem där du kommer ifrån. Det att du är gravid ger dig inte rätt att bo kvar här. Förlåt, men jag tänker inte blanda mig i era affärer, sa han, innerst inne lättad att bli av med sin svärdotter. Varvara grät i desperation när hon packade sina saker. Hon begrep inte varför svärfadern hatade henne från första stund, varför Boris behandlat henne som en leksak och sedan kastat ut henne. Vad spelade det för roll att hon var från landet? Hon hade ju också hjärta och känslor… *** Åtta år gick… Professorn Filimon Svensson bodde på ett äldreboende. De sista åren hade han blivit skröplig. Han hade tusentals elever att vara stolt över – brev med tacksamhet kom fortfarande, men sin egen son lyckades han aldrig forma till en riktig människa. — Filimon, du har besök, — sade rumskamraten efter promenaden. — Är det Boris? — frågade den gamle, men visste att det var omöjligt. Sonen hatade honom för mycket för att komma… — Vet inte. Expediten bad mig hämta dig. Skynda dig! — log kamraten. Filimon tog sin käpp och lämnade den lilla, instängda rummet. Han såg henne genast i trappan och kände igen henne, även efter så lång tid. — Hej, Varvara! — sa han tyst, med blicken sänkt. Han kände skuld mot den uppriktiga, enkla flickan, för att han aldrig stått upp för henne. — Filimon Svensson?! — utbrast den rosiga kvinnan. — Du har förändrats… Är du sjuk? — Lite grann… — log han sorgset. — Hur visste du var jag är? — Boris berättade. Han vill inte ha kontakt med sin son, men pojken längtar efter både pappan och morfar… Ivan är ju oskyldig i att ni inte erkänner honom. Han saknar familj… Vi är ju ensamma nu…, — sade Varvara med en darrande röst. — Förlåt, kanske var det dumt att komma. — Vänta! — bad den gamle. — Hur gammal är Ivan nu? Jag minns att senaste bilden du skickade var han bara tre år. — Han står där borta vid ingången. Ska jag hämta honom? — frågade Varvara försiktigt. — Så gärna, min dotter, hämta honom! — sa Filimon Svensson glad. In i foajén kom en rödhårig pojke – Boris kopia – som närmade sig sin morfar osäkert. — Hej, min pojk! Vad stor du har blivit… — grät den gamle och kramade sitt barnbarn. De pratade länge och promenerade längs parkens höstgula alléer. Varvara berättade om sitt hårda liv, att hennes mamma dog tidigt, att hon ensam fått ta hand om son och gård. — Förlåt mig, Varvara. Jag har verkligen gjort dig orätt. Trots att jag alltid ansett mig vara klok och lärd, har jag först nu förstått att man måste värdera människor för deras godhet och hjärta, — sa han. — Filimon Svensson! Vi har ett förslag, — log Varvara nervöst. — Följ med oss hem! Du är ensam, vi är ensamma… Vi längtar efter en riktig familj. — Morfar, följ med! Vi kan fiska ihop, gå ut och plocka svamp… Det är så vackert i vår by, och gott om plats hemma! — bad Ivan och höll morfars hand. — Jag följer gärna! — log Filimon Svensson. — Jag misslyckades med min egen son, men jag hoppas kunna ge dig det jag aldrig gav Boris. Och jag har aldrig varit på landet, så jag hoppas att jag kommer att trivas! — Det kommer du! — skrattade Ivan.

Pappa, får jag presentera min blivande hustru, och din framtida svärdotter, Ylva! strålade Boris av glädje.
Vem?! utbrast professor, doktor i geovetenskap, Rolf Johansson förvånat. Är det här något slags skämt? I så fall är det inte särskilt roligt!
Mannen betraktade med avsmak naglarna på den unga kvinnans grova fingrar. Det föreföll honom som om hon aldrig hört talas om vatten och tvål. Hur annars kunde all den svarta smutsen ha fastnat under naglarna?
“Herregud! Så skönt att min älskade Ingrid slapp uppleva denna skam! Vi ansträngde oss verkligen för att uppfostra Boris till en väluppfostrad stackare,” hann han tänka.
Det är inget skämt! sa Boris utmanande. Ylva kommer att bo hos oss, och om tre månader gifter vi oss. Om du vägrar vara med på mitt bröllop, får jag klara mig utan dig!
Hej! log Ylva och gick rakt ut i köket. Här är bullar, hallonsylt, torkad svamp…, räknade hon upp och tog upp saker ur sin slitna väska.
Rolf Johansson grep sig för hjärtat när Ylva råkade spilla sylt över hans handbroderade vita duk.
Boris! Har du tappat förståndet? Om du gör detta bara för att hämnas på mig så lyckas du för väl Det här är grymt! Från vilken by har du släpat hit den här okunniga flickan? Jag låter henne inte bo i mitt hus! ropade professorn förtvivlat.
Jag älskar Ylva! Och min hustru har rätt att bo här med mig! flinade Boris hånfullt.
Rolf förstod att sonen hånade honom och gick tyst in på sitt arbetsrum, utan att säga mer.
Sedan en tid hade relationen med sonen förändrats drastiskt. Efter att modern Ingrid gått bort blev Boris ostyrig. Han hoppade av universitetet, var respektlös mot sin far och levde ett vilt och bekymmerslöst liv.
Rolf hoppades att sonen skulle förändras, bli den rationella och vänliga pojke han varit förr. Men för varje dag gled Boris längre bort. Idag hade han tagit med sig denna bondflicka in i deras hem, väl medveten om att fadern aldrig skulle godta hans val.
Snart gifte Boris sig med Ylva. Rolf vägrade att komma på bröllopet, han ville inte acceptera denna svärdotter. Han kände vrede över att platsen som tillhörde Ingrid, en fantastisk värdinna, hustru och mor, nu upptogs av en outbildad flicka som knappt kunde få ihop två vettiga meningar.
Men Ylva verkade oberörd av svärfaderns kyla och försökte att vara honom till lags, vilket bara förvärrade situationen. Rolf såg inget gott hos henne – för honom var hon obildad och saknade allt vad hyfs hette.
Boris tröttnade snart på rollen som exemplarisk make, och började åter dricka och leva utsvävande. Fadern hörde ofta deras gräl och kände en skadeglädje, hoppades uppriktigt att Ylva skulle lämna huset för gott.
Rolf Johansson! rusade en dag Ylva in och grät. Boris vill skiljas! Dessutom kastar han ut mig på gatan, och jag väntar barn!
För det första, du är inte hemlös. Åk tillbaka till din by där du kommer ifrån. Att du väntar barn ger dig inte rätt att bo här efter en skilsmässa. Förlåt, men jag blandar mig inte i era relationer, sa mannen, innerst inne nöjd över att slippa den påträngande svärdottern.
Ylva grät ut sin förtvivlan och började packa. Hon förstod aldrig varför svärfadern avskydde henne från första stund, varför Boris lekt med henne som med en hundvalp och sedan gjort sig av med henne. Var det så hemskt att hon kom från landet? Hon hade ju ändå ett hjärta och känslor
***
Åtta år passerade… Rolf Johansson bodde nu på ett äldreboende. Den siste tiden hade han blivit allvarligt svagare. Naturligtvis hade Boris snabbt skickat dit sin far för att slippa besvär.
Gubben hade fogat sig, med insikt om att han inte hade något val. Under sitt långa liv hade han lärt tusentals att känna kärlek, respekt och omtanke. Han fick fortfarande tackbrev från gamla elever… Men hans egen son hade han misslyckats med att uppfostra till en riktig människa
Rolf, du har besök, sa hans rumskamrat som just kommit tillbaka från en promenad.
Vem då? Boris? utbrast gamlingen, även om han visste att det var omöjligt. Sonen skulle aldrig komma, han hatade sin far för mycket
Vet inte. Sköterskan bad mig ropa på dig. Kom nu, sätt fart! log rumskamraten.
Rolf tog sin käpp och gick långsamt ut från den lilla, kvava rummet. När han kom ut i hallen såg han henne genast och kände igen henne, fast många år gått sen de senast sågs.
God dag, Ylva! sa han tyst, med blicken sänkt. Det var som att skulden fortfarande höll honom fast, för att han inte tagit hennes parti den där gången, åtta år sedan
Rolf Johansson?! utbrast den rödrosiga kvinnan. Vad ni har förändrats Är ni sjuk?
Lite, replikerade han med ett sorgset leende. Hur har du hittat hit?
Boris berättade. Han vill inte träffa sin son överhuvudtaget nuförtiden. Men pojken frågar alltid efter sin pappa, och ännu mer sin morfar Ivan kan ju inte hjälpa att ni inte erkänt honom. Han saknar sina släktingar så mycket. Vi är ju ensamma, han och jag, viskade Ylva med skälvande röst. Förlåt, kanske det var dumt gjort av mig att komma.
Vänta! bad Rolf. Hur gammal är Ivan nu? Det sista fotot du skickade visade honom som treåring.
Han står där i entrén. Ska jag hämta? frågade Ylva osäkert.
Självklart, lilla du, hämta honom! sa Rolf lyckligt.
In i hallen kom en rödlätt pojke, en liten kopia av Boris. Ivan gick försiktigt fram till morfar han aldrig träffat.
Hej min gosse! Så stor du har blivit, sa den gamle, och kramade sitt barnbarn med tårade ögon.
De pratade länge och promenerade genom de gyllene höstlöven i parken intill äldreboendet. Ylva berättade om det hårda livet hon fått, om modern som gått bort tidigt och hur hon fått kämpa ensam med sonen och gården.
Förlåt, Ylva! Jag har gjort dig så orätt. Fast jag alltid trott mig vara klok och bildad har jag nu förstått att det viktigaste är att värdera folk för deras uppriktighet och goda hjärta, sa Rolf.
Rolf Johansson! Vi har en idé, sa Ylva, nervöst och lite stammande. Kom och bo hos oss! Du har ju ingen, och vi är ensamma… Det vore så härligt att ha någon närmast oss.
Morfar, flytta med oss! Vi kan fiska tillsammans, plocka svamp i skogen Det är så vackert därhemma i vår by, och huset är stort! bad Ivan, och höll hårt i morfars hand.
Jag följer gärna med! log Rolf. Så mycket gick snett med Boris, jag vill ge dig det som aldrig blev honom. Dessutom har jag aldrig bott på landet. Jag tror nog jag kommer trivas där!
Klart du kommer, skrattade Ivan.