Min före detta svärmor har förföljt vår familj.
Min svärmor, Barbro, var då 52 år gammal och hon var mamma till min avlidna fru, Ingrid. Jag gifte mig när jag var 23. Ingrid blev gravid strax innan bröllopet och vi fick en dotter, som vi gav namnet Majken.
Bara två år senare slogs livet i spillror. Ingrid blev svårt sjuk och gick bort hastigt. Kvar blev jag och lilla Majken.
Jag bestämde mig för att flytta hem till mina föräldrar i Uppsala. Det var helt enkelt smidigt: mitt jobb på stålverket krävde tio timmar om dagen och mina föräldrar hade tid och ork att ta hand om Majken. Det var den överenskommelse vi hade.
Snart blev jag befordrad och kunde efter ett tag köpa en villa i Knivsta, endast en halvtimme från mina föräldrar. Därefter var det de eller ibland en inhyrd barnflicka som tog hand om Majken. Jag såg alltid till att mina föräldrar kunde vila upp sig mellan varven jag ville inte lägga all börda på dem. Idag är Majken åtta år.
Då bestämde sig Barbro plötsligt för att flytta till Knivsta. Hon ville vara nära sitt enda barnbarn. Beslutet förvånade mig, mest eftersom det innebar att lämna Norrland och flytta över hela landet ett rejält steg för någon i hennes ålder.
Nåväl, tänkte jag. Ingrid var hennes enda barn, och nu bor enda barnbarnet här nära mig. Hon vill väl inte vara ensam.
Men sedan Barbro flyttade, uppstod problem.
Hon var i mitt hus nästan varje dag, hela dagar, oavsett om jag var på jobbet eller inte. När jag kom hem på kvällen var hon kvar. Påhelgerna ja, hon kom på besök, men i själva verket stannade hon från morgon till kväll.
Barbro dök till och med upp när Majken var i skolan. Hennes ursäkter lät så här:
Det finns ju ingen som städar här, klart jag måste stanna. Damm samlas ju varje dag en riktig kvinna behövs i huset.
Blommorna ser hängiga ut, i den här farten slänger du väl ut dem snart.
I går såg jag några som såg misstänksamma ut vid häcken, men de gick förbi eftersom jag var här.
Oroa dig inte, jag tar inga pengar.
Jag kom på mig själv med att tro att Barbro tänkte min frus ande bodde kvar i huset. Flera gånger hörde jag henne samtala med någon i tomma rummet.
Efter upprepade diskussioner tyckte jag att hennes beteende var obekvämt och närmast inkräktande på mitt liv. Hon verkade till synes förstå men ändå
Förra veckan rann bägaren över. Saken är att jag har träffat en kvinna, Lo, i nästan ett och ett halvt år. Den här helgen blev första tillfället då vi kunde vara ifred hemma. Majken sov hos mina föräldrar och jag hade bjudit Lo över.
Vi åt middag, såg film och satt bekvämt i soffan. Plötsligt hör jag ett svagt buller ute i hallen. Jag vänder mig om och ser Barbros skugga i dörröppningen. Hon hade släppt in sig utan att knacka eller säga till. Skulle blommorna vattnas mitt i natten?
Det var dock inte jag som först reagerade. Barbro blev först vansinnig och innan jag ens hann protestera anklagade hon mig för svek och bristande respekt gentemot Ingrid.
Jag var chockad över hennes fräckhet. Jag gick fram, sa precis vad jag tyckte, tog tillbaka nyckeln och bad henne att lämna vårt hem:
Du är inte längre välkommen här!
Barbro har ingen annan att vända sig till längre och nu har flera, bland annat mina föräldrar, försökt få mig att ompröva mitt beslut. Kanske är det anständigt att ibland låta Majken hälsa på henne. Men vårt hem får förbli vår egen borg. Så måste det bli.
