16 mars, torsdag
Idag fick jag träffa vår nya medarbetare i logistikavdelningen. Siv Andersson, får jag presentera. Det här är Linnea hon börjar hos er.
Jag tittade upp från skärmen, såg en ung kvinna, kanske tjugotvå. Blont hår i en prydlig hästsvans, ansikte öppet och blygt. Linnea stod och gungade lite på fötterna, höll ett tunt plastfodral mot bröstet.
Trevligt, sa hon och bugade lätt på huvudet. Jag är så glad att jag fått jobbet. Jag lovar ska göra mitt bästa.
Vår chef, Oskar Persson, hade redan vänt om mot dörren, men stannade till.
Siv, du har varit här i logistik nästan tjugo år. Sätt in Linnea i allt, visa systemen, våra transporter och hur vi jobbar med åkerierna. Om en månad ska hon kunna ta hand om sitt eget område.
Jag nickade, granskade Linnea. Tjugotvå. Sådan kunde min dotter ha varit, om jag haft barn. Femtiotre är jag nu, och de där drömmarna om familj har för länge sedan bleknat. Det är mest jobbet, tvårumslägenheten med pelargoner på fönsterbrädan och katten Sigge.
Sätt dig här. Jag pekade på det tomma skrivbordet. Vi kommer igång direkt.
Första veckan blandade Linnea ihop transportkoder, glömde fylla i registerdata. Jag visade tålmodigt om, gjorde små skisser på lappar.
Kolla här, du skrev Jönköping, men godset skulle till Jönsberg. Nästan trettio mil fel, märker du?
Linnea rodnade ända till hårfästet, bad om ursäkt och rättade till. Sedan blev det nya fel, på andra ställen.
I slutet av nästa vecka gick det bättre. Linnea antecknade varje tips jag gav i sitt slitna anteckningsblock med dalahästar på framsidan.
Siv, varför jobbar vi inte med den här åkaren? De är billigare ju.
De har missat leveranser två gånger. För oss är pålitlighet viktigare än pris, det måste du minnas.
Hon nickade, skrev ner. Plötsligt: Bakar du dina egna bullar? Det luktar alltid så gott från din burk.
Jag log. Nästa dag tog jag med en större burk fylld med kanelbullar. Hon åt med sådan förtjusning under lunchen, som om det vore något särskilt.
Min mormor bakade alltid såna här, sa Linnea och borstade ihop smulorna prydligt. Hon gick bort för två år sedan. Jag saknar henne så.
Jag lade handen över hennes smala fingrar. Hon drog sig inte undan utan log tacksamt.
Det blev snart också sockerkaka, småkakor, morotskaka Linnea sade att det var den godaste hon någonsin smakat. Jag tog mig själv på att baka extra bara för att kunna bjuda henne. Något varmt, lite glömt, rörde sig i bröstet.
Siv, får jag fråga en sak? Inte om jobbet.
Visst, fråga på.
Min kille friade. Men vi har bara varit ihop ett halvår. Tror du det är för snart?
Jag la undan pappren. Tittade länge på henne såg oron i blicken.
Om du tvekar är det nog för tidigt. När rätt person dyker upp tvivlar du inte.
Hon suckade lättat, som om jag lyfte en sten från hennes bröst.
När tredje veckan gick mot sitt slut ringde Linnea själv våra åkare, rättade andras fel, hade koll på rutterna. Jag kände en tyst stolthet hon hade verkligen vuxit.
Du är som en extra mamma, Siv. Fast bättre. Min egen mamma klagar bara, du stöttar.
Jag blinkade och vände mig mot fönstret.
Jobba vidare nu, muttrade jag, men log ändå hela kvällen.
Linnea växte under månaden. Hon pratade säkert med transportfirmor, behandlade beställningar snabbt, hittade i systemet. Hon överträffade verkligen det jag hoppats.
Sen, på fredagens veckomöte, såg Oskar mer bekymrad ut än vanligt. Han satt tyst, snurrade på en penna. När han började tala kände vi alla på oss vad som väntade.
Det är tufft nu. Marknaden har gått ner, tre stora kunder har valt konkurrenter. Ledningen vill minska personalstyrkan.
Alla i rummet visste vad det betydde: uppsägningar.
Beslut om varje avdelning tas under månaden, fortsatte Oskar. Tills dess jobbar vi på som vanligt.
Tillbaka vid mitt bord kastade jag en snabb blick mot Linnea. Hon satt stel, blickandes in i skärmen, händerna stilla ovanför tangentbordet.
Femtiotre år. Jag kunde kalkylen. Min lön är bland de högsta. Lång erfarenhet, vilket betyder avgångsvederlag. Ekonomiskt är jag ett självklart sparobjekt. Bittert, men jag klarar mig. Snart pension, bankkontot är tryggt, hyran betalad sedan länge.
Men Linnea Flickan hade förändrats. Inte längre så pratsam på lunchen, tog inte mer av kakan, såg rakt igenom mig när jag frågade något.
Det är väl inget, Linnea? Jag satte mig på kanten av hennes skrivbord. Är du orolig för neddragningar?
Hon ryckte till, log stelt.
Nej då, bara lite trött.
Men jag såg sanningen. Stackars tjej. Ny på jobbet och nu det här. Orättvist.
Två veckor gick i väntans oro. Folk viskade, gissade. Linnea arbetade tyst och ihärdigt. Flera gånger tyckte jag att hennes blick var annorlunda, men tänkte det berodde på allas nervositet.
Efter torsdagslunchen lyste ett nytt mejl: Siv, kom till Oskars rum.
Jag reste mig, rättade till koftan nu var det dags. Tjugo år här, och nu ut genom dörren. Förberedde mig på mötet.
Jag öppnade dörren och höll andan.
På stolen mittemot Oskar satt Linnea. Rak rygg, pärm i knäet, ansiktet uttryckslöst.
Varsågod, sätt dig, sa Oskar. Vi måste ta upp en allvarlig sak.
Jag satte mig, växlande blick mellan chef och Linnea. Hon undvek min blick.
Linnea har granskat arbetet noga, sa Oskar och bläddrade i papper. Hon har hittat flera allvarliga fel, Siv.
Jag stelnade till. Linnea, dalahästpärmen, ordet fel. Samma Linnea som åt mina bullar och bad om råd om kärleken.
Jag har gått igenom rapporterna från de senaste åtta månaderna, började Linnea, ögonen på Oskar, som om jag inte var där. Elva större inkonsekvenser fel transporter, diffa i följesedlar, datumröra.
Hon öppnade pärmen, drog fram blad med tabeller, markerat med gult. Jag kände igen min handstil i marginalen.
Jag tror att jag skulle klara av det här bättre, sade Linnea och lät formell, kall. Siv har sitt kunnande, men ålder spelar in. Lönen är lägre för mig och jag är mer effektiv. Det här är ren ekonomi.
Oskar lutade sig tillbaka, trummade med fingrarna.
Siv, vad säger du?
Jag reste mig, tog pappren, ögnade igenom de markerade raderna. Det var inte ens riktiga fel.
Jag ämnar inte försvara mig, sa jag och la tillbaka pappren. På tjugo år har jag lärt mig: det går aldrig att jobba helt felfritt. Det viktigaste är resultatet att varor levereras i tid, kunderna är nöjda, pengarna rullar.
Sådana fel kan sänka företaget! Linnea lutade sig fram, rösten darrade lite. Jag försöker bara hjälpa
Oskar log snett. Inte elakt, bara trött.
Vet du, Linnea, vilka vi verkligen inte behöver? De som hugger kollegan i ryggen för egen vinst.
Linnea blev likblek.
De där så kallade felen känner jag mycket väl till, fortsatte Oskar. De är inte fel det är erfarenhet, knep för att runda onödiga hinder, för att få saker gjorda där systemet hakar upp sig. På papperet ser det ut som misstag, men i verkligheten är det yrkesskicklighet. Du är för grön för att se skillnaden än.
Linnea knep om armstöden.
Två veckors uppsägningstid, sen är du klar här. Oskar slog ihop pärmen. Lämna in ditt avskedsbrev före dagens slut.
Snälla, jag ville inte Jag har bolån, jag har precis börjat Linneas röst brast, blev till ett hest snyft.
Du skulle ha tänkt på det tidigare. Du kan gå nu.
Linnea reste sig, pärmen tappades. Hon samlade ihop papperen från golvet utan att möta min blick, tårarna rann. Dörren stängdes tyst bakom henne.
Så gick det, Siv, skakade Oskar på huvudet. Du tog dig an en orm, nästan blev du av med allt.
Jag sa inget. Det var tomt och ödsligt inom mig.
Du fortsätter så länge firman rullar, avslutade han. Sådana som du växer inte på träd. Förstått?
Jag nickade, lämnade rummet.
Vid skrivbordet satt Linnea, stirrade på skärmen. När jag gick förbi såg hon upp en vass, ilsken blick under blöta fransar. Jag vände inte på huvudet. Satte mig, öppnade logistiksystemet. Lådorna med bullar på fönsterbrädan stod orörda hela kvällen.
