“Mamma, det är vi, dina barn… Mamma…” Hon tittade på dem. Anna och Robert hade levt i fattigdom hela sina liv. Anna hade gett upp hoppet om ett lyckligt och tryggt liv. Hon hade en gång varit ung och förälskad, drömt om en ljus framtid för dem. Men livet blev inte som hon tänkt sig. Robert slet hårt och tjänade lite. Dessutom blev Anna gravid. Tre söner föddes, en efter en. Anna hade inte arbetat på länge. Bara makens lön räckte inte långt. Barnen växte upp, behövde kläder och skor. Hela lönen gick åt till mat. På det till kom räkningarna och andra utgifter. Tolv år på detta sätt satte sina spår på familjen. Robert började dricka. Han lämnade ändå alltid över hela lönen men kom hem full varje dag. Anna förlorade hoppet om honom och det här livet. En dag kom Robert hem berusad, med en halvfylld flaska Brännvin. Anna orkade inte längre, slet flaskan ur handen på honom och drack själv. Därifrån började hennes eget drickande. Efter ett tag mådde hon bättre. Alla problem verkade försvinna en stund. Hon kände sig till och med glad ibland. Från och med då såg hon nästan alltid fram emot att hennes man skulle ta med sig sprit hem. Snart drack de tillsammans. Anna glömde sina barn. Folk i byn undrade hur Brännvinet kunde förändra en människa. Snart tiggde pojkarna mat runtom i byn. En dag orkade en granne inte mer och sa: – Anna, lämna hellre barnen till barnhemmet än att de svälter ihjäl. Hur länge ska du dricka och glömma dina barn? Anna mindes dessa ord väl. Tankarna förföljde henne. Kanske hade det varit lättare om barnen bara inte gick runt där hemma. Efter ett tag övergav hon och Robert till slut barnen. Så pojkarna hamnade på barnhem. De grät och väntade på sin mamma och pappa, men ingen kom. Anna och Robert tänkte inte längre ens på sina söner. Så gick åren. Pojkarna lämnade var och en barnhemmet och fick små ettor i förorten. Åtminstone hade de tak över huvudet. Alla fick jobb. De stöttade alltid varandra. De pratade aldrig om sina föräldrar men ville ändå se dem igen och fråga: Varför gjorde ni så här mot oss? En dag samlades de och körde med bil till huset där föräldrarna bodde. På vägen mötte de sin mamma, som höll på att ta sig hem. Hon gick förbi utan att ens se sina söner. – Mamma, det är vi, dina barn… Mamma… Hon såg på dem med tomma ögon. Och så kände hon igen dem. Hon började gråta och be om förlåtelse. Men hur kunde hon bli förlåten? Pojkarna stod tysta, visste inte vad de skulle säga. Sedan bestämde de sig för att, vem hon än var, så var hon deras mamma. Och de förlät henne.

“Mamma, det är vi… dina barn… Mamma…” Hon såg på dem.

Elisabet och Henrik hade levt i fattigdom hela sina liv. Elisabet hade förlorat det sista hoppet om ett lyckligt och tryggt liv. Hon hade en gång varit ung, förälskad och drömde om en ljus framtid för dem båda. Men livet blev aldrig vad hon föreställt sig. Henrik slet hårt, men lönen räckte aldrig långt. Utöver allt råkade Elisabet bli gravid. Tre söner kom till världen, en efter en. Elisabet hade inte arbetat på länge. Henriks inkomster räckte knappt till. Barnen växte och behövde både kläder och skor.

Hela lönen gick åt till mat, hyra och räkningar. Tolv år levde familjen så det satte sina spår. Henrik började dricka. Han tog alltid med lönen hem men kom tillbaka varje kväll berusad. Elisabet förlorade sakta sitt hjärta för honom och för livet. En kväll kom Henrik hem, kraftigt berusad, med en halvt urdrucken flaska brännvin. Elisabet orkade inte längre, hon slet flaskan ur hans hand och drack ur den. Från den stunden drack hon också.

Snart kände hon sig märkligt lättare. Händelserna och problemen bleknade bort. Hon blev till och med gladare. Snart längtade hon varje dag efter att Henrik skulle ta hem brännvin. Tillsammans började de dricka varje kväll.

Elisabet glömde bort sina barn. Folk i byn viskade och undrade hur sprit kunde förändra en människa så. Så småningom började pojkarna gå bland gårdarna och tigga mat. En dag orkade grannen inte längre och sa:

Elisabet, det vore bättre om du lämnade dem på barnhem än att se dem svälta ihjäl. Hur länge ska du dricka och aldrig tänka på dina barn?

De orden fastnade i Elisabets minne och plågade henne. Kanske vore det enklare utan barnen där hemma. Några veckor senare kunde varken Elisabet eller Henrik se pojkarna i ögonen längre. Så de gav upp sina egna barn. Bröderna togs om hand av barnhemmet. Gråtande väntade de på mamma och pappa men ingen kom. Elisabet och Henrik verkade inte ens minnas att sönerna fanns längre.

Åren gick. Bröderna växte upp, en efter en lämnade de barnhemmet. Alla fick varsin liten etta med kokvrå i någon av stadens hyreslängor, men det var åtminstone ett hem. Alla fick arbete, och de fanns alltid för varandra. Om föräldrarna talades det aldrig, men innerst inne ville de träffa dem igen, för att fråga varför.

Så samlades de en dag, vuxna nu, och körde genom regniga gator tillbaka till huset där de en gång växt upp. På vägen mötte de henne deras mamma, som kämpade sig fram med blicken i marken. Hon gick förbi, utan att ens se på dem.

Mamma, det är vi… dina barn… Mamma…

Elisabet vände upp ögonen, först tomma, sedan kände hon igen dem.

Hon började gråta och bad om förlåtelse, gång på gång. Men hur kunde hon bli förlåten? Sönerna stod tysta, stela, med sorgen hängandes i luften. Så bestämde de sig. Vem hon än var, vad hon än gjort, var hon trots allt deras mamma. Och de förlät henne.