Dagbok, 14 mars
Letar du efter det här? räckte jag fram brevet till honom.
Niklas blev kritvit.
Elin, du… alltså… Mattias… det här är…
Vad är det jag inte ska tänka, Niklas? Att min mans mamma lever och sitter på anstalt? Att ni båda tar mig för en godtrogen blåögd tjej?!
Men… en månad alltså? Elin, vi kom ju överens om att det var hyresfritt till hösten!
Min yngsta har ju precis börjat på förskolan och jag har hittat nytt jobb i närheten…
Vad hände egentligen?
Vi har ju alltid betalat i tid, aldrig stört någon…
Det handlar inte om er svarade jag undvikande. Jag måste flytta tillbaka till min egen lägenhet.
Varför då? Har ni bråkat, du och din man?
Ställ inga fler frågor, tack.
Exakt en månad från idag! Jag gör om hyran och betalar tillbaka depositionen.
Förlåt…
Jag la på och huttrade till. Jag önskar det här bara tog slut nu.
***
Jag kunde inte slita blicken från det vita kuvertet som låg på köksbordet.
Ett helt vanligt kuvert, som jag för fem minuter sen tagit upp tillsammans med reklamblad och internetfaktura från brevlådan.
Vanligtvis hämtade Mattias posten själv, men idag hade jag av någon anledning gjort det.
Frimärke. Avsändaradress. Anstalt Hinseberg.
Och avsändaren: Lidia Berggren.
Det namnet hade jag hört ett par gånger från Mattias det var hans mamma. Min svärmor, som jag aldrig hade träffat.
Jag hade ingen aning om att kvinnan som gett Mattias livet ens levde.
Jag har ingen, Elin, sa Mattias på vår tredje dejt när vi värmde oss med kaffe på ett litet fik efter att ha blivit dyngsura av regnet. Pappa försvann redan innan jag föddes, jag har aldrig träffat honom.
Och mamma… mamma dog när jag var tjugo. Hjärtfel. Så jag är väl lite av en ensamvarg.
Helt ensam? jag kände nästan tårarna komma. Ingen moster, kusiner?
Någon släkting långt upp i Norrland, men vi har aldrig haft kontakt.
Jag tycker det är skönt ändå. Inga familjedramer, inga tvång kring söndagsmiddagar. Bara du och jag.
Jag tänkte då: Herregud, vad han är strong. Att klara sig trots allt det här…
Jag försökte ge honom all omtanke, som om jag ville ersätta den kärlek han aldrig fått av sin mamma.
Vi gifte oss enkelt, bara för de närmaste.
Mina föräldrar, två väninnor, och från hans sida bara barndomsvännen Niklas, som var märkligt tyst och knappt tittade mig i ögonen hela kvällen.
Då trodde jag han var blyg. Nu förstår jag Niklas var bara rädd att försäga sig om något.
Var är hon begravd? frågade jag Mattias ett halvår efter bröllopet. Vi kanske kan åka dit, göra fint på graven? Det är ju din mamma ändå…
Han ryckte till. Vände bort blicken och rättade till skjortkragen.
Det är långt bort, Elin. Långt ute på landet. Gamla kyrkogården där är nästan stängd.
Jag åker själv dit någon gång. Du behöver inte tänka på det det är så tung stämning där.
Låt oss fokusera på livet istället, okej?
Och jag trodde honom. Naiv!
***
När ytterdörren öppnades, for jag upp och gömde snabbt kuvertet bland rabattkuponger i skrivbordslådan.
Hej älskling! Mattias röst lät lika varm och glad som alltid ute i hallen. Hur har vår lille kille haft det idag? Har han busat?
Han kom in i köket och skulle pussa mig på huvudet, men jag drog mig undan av reflex.
Är du trött? han rynkade pannan och kikade på mig. Har Julian varit vaken hela natten igen?
Jag kan ta honom så kan du vila lite. Och jag fixar middagen.
Det behövs inte, jag är inte hungrig. Du, posten kom idag…
Han stannade, bara en bråkdels sekund, men jag märkte det.
Jaså? Vad var det där? Bara räkningar igen?
Räkningar. Reklam. Inget särskilt.
Han slappnade tydligt av och drog en djup suck.
Bra! Ska tvätta händerna och gå till Julian. Jag har saknat honom hela dagen.
Jag såg på honom i ryggen. Den människa vars liv jag delade, mitt hem, min vardag stod där och ljög.
Han ljög så skamlöst att jag mådde illa.
Jag är föräldralös, brukade han säga.
Men från Hinseberg skrev Lidia Berggren brev.
Vad hade hon gjort? Förstört en annan människas liv? Stulit? Lurat folk? Hur lång tid hade hon kvar på sitt straff?
Jag såg för mig hur det en dag ringer på dörren om ett år, två och utanför står en kvinna med hård blick och fängelsebakgrund.
Och säger:
“Hej, Mattias. Hej, svärdotter. Var är mitt barnbarn? Nu ska jag bo här hos er.”
Jag är inte rädd för min egen skull, men för Julian.
Hur ska han växa upp med en farmor som suttit inne?
Hur vågar man släppa in en dömd kriminell till sitt barn?
Elin, vill du ha te? ropade Mattias från vardagsrummet. City Gross har rabatt på blöjor, hittade reklamen i lådan. Får svänga förbi imorgon.
Jag svarade inte. Hade redan mobilen uppe och loggade in på banken, kollade mitt eget konto.
Ekonomin borde räcka. Lägenheten i Haga bra.
Hyresgästerna flyttar om en månad. Jag måste bara hålla ut tills dess och inte avslöja mig.
***
Mattias gick till jobbet och pussade Julian länge på kinden och lovade komma hem tidigt.
Jag såg alltihop och kände bara växande avsmak. Hur kan någon ljuga så grovt? Kan man nånsin förlåta det?
När han gått tog jag fram brevet. Ville öppna det, läsa, men vågade inte.
Tänk om det skulle förändra allt ännu mer? Tänk om…
Nej, sa jag högt till mig själv. Det spelar ingen roll vad där står. Han har ljugit för mig i två år.
Det ringde på dörren. Jag ryckte till. Vem kunde det vara nu?
Mina föräldrar brukar alltid säga till innan. Vänner? Jag kikade i titthålet där ute stod Niklas och trampade nervöst.
Jag öppnade dörren.
Niklas? Mattias är på jobbet.
Jag vet… han pillade med händerna i jackfickorna. Jag, eh… hade vägarna förbi och tänkte om Mattias glömt nyckeln till garaget hemma?
Han sa att den skulle ligga på skohyllan…
Nyckel? Jag höjde på ögonbrynet. Det finns ingen nyckel där. Är du säker?
Han sa det… Elin, Mattias ville att jag skulle kolla om något kommit i posten. Kollade, men det var tomt. Du… du hämtade posten idag, eller?
Ja. Vad är det du letar efter?
Niklas svalde.
Bara en grej Mattias väntar på, delar till bilen. Kanske skulle komma en avi…
Jag gick långsamt till köket, tog fram det grå brevet och gick och ställde mig i hallen.
Det är väl det här du menar? räckte över brevet.
Niklas blev blek.
Elin, alltså… tro inte… Mattias, det här…
Vad är det jag inte ska tro, Niklas? Att min mans mamma lever och sitter på anstalt? Att ni båda tror jag är dum och naiv?
Att jag fått barn med en människa med en mörk familjehistoria ni gömmer för mig?
Han ville bara ditt bästa! började Niklas fort, nästan viskande. Han ville ha ett vanligt liv, utan allt det där.
Hans mamma Hon är komplicerad, han har fått utstå mer än du kan ana.
Han menar inget illa, han försökte bara radera henne ur sitt liv, så du skulle slippa bli rädd.
Radera? Jag skrattade bittert. Hur raderar man sin egen mamma sådär? Det är fegt.
Han tog ifrån mig rätten att välja! Jag borde fått veta vad jag gick in i.
Vilken familj?! Han slog ut med handen. De är ingen familj. Bara hon och hennes… skumma affärer.
Elin, kan jag få brevet? Har du inte öppnat det? Jag ger det Mattias, så får han berätta själv.
Gå, Niklas, sa jag tyst. Du får inte brevet. Det är till Mattias Berggren. Han får det av mig personligen.
Jag stängde dörren, bestämt, trots hans vädjan.
***
Resten av dagen gick som i ett töcken. Jag matade Julian, gick ut med honom, men tankarna snurrade bara kring allt som hänt.
Vad ska jag ta först? Vagn, spjälsäng, mina papper. Möbler… skit i det.
I min lägenhet utanför stan finns redan en gammal bäddsoffa och en garderob. Det räcker.
Klockan sex var jag otroligt lugn.
Dukade, lagade middag, la sonen. Och väntade på Mattias.
Oj vad gott det luktar! han försökte låtsas att allt var som vanligt. Titta vad jag köpte, en mobil till Julian! Jättemysiga melodier.
Jag satt tyst vid bordet, med det grå brevet framför mig. Han slutade låtsas direkt.
Hittade Niklas? mumlade han.
Det var jag. Niklas kom för din skull, ville ta brevet. Men jag gav det inte till honom.
Han satte sig tungt mitt emot.
Varför, Mattias? Varför sa du hon var död?
För att för mig dog hon för tolv år sen, han såg mig i ögonen, med tårar bakom. Hon åkte in första gången då. Kom ut, var hemma ett halvår, åkte fast igen.
Elin, du är från en ordentlig familj din pappa är ingenjör, din mamma är lärare. Du hade aldrig förstått henne, hon är skicklig bedragare. Brottsling.
Så du tyckte det var rätt att ljuga? I flera år? jag nästan skrek. Fattar du att du krossat mitt förtroende?
Jag var rädd att förlora dig! Du skulle lämnat mig. Tänkt: “Inte en chans med en sån mamma”.
Jag ville att Julian skulle växa upp normalt. Det kändes bättre att vara föräldralös än son till en tjuv!
Så nu får han ha en skild pappa istället, sa jag kallt.
Mattias bleknade.
Vad menar du? Elin, på grund av brevet?! För att jag höll det hemligt?
För att jag inte känner dig längre, Mattias. Om du kan ljuga om din mammas död, vad mer har du ljugit om?
Vem är din pappa? Sitter han också inne nånstans?
Sluta, Elin…
Nej. Jag har skrivit till hyresgästerna. Om en månad flyttar jag. Imorgon ansöker jag om skilsmässa.
Mattias bönade och bad. Han stod på knäna, försökte förklara att allt var för vårt bästa.
Men jag lyssnade inte. Inom mig var det redan avslutat.
***
Nu har hyresgästerna flyttat. Jag och Julian bor i min lägenhet. Skilsmässan är klar, men Mattias hoppas fortfarande att vinna mig tillbaka. Han förstår inte vad han gjorde för fel. Han försökte ju skydda sin familj…
Mattias träffar sin son regelbundet och står för hans försörjning. Men få tillbaka min tillit, det får han aldrig. Jag tänker inte återvända.
