Jag är sextio år gammal och om två månader fyller jag sextioett. Det är ingen jämn födelsedag, inget sjuttio eller åttio, men för mig är det viktigt. Jag vill fira det. Inte med någon hastigt inköpt princesstårta eller en lunch lite i förbifarten, utan riktigt, med en välplanerad fest: middag, vackert dukade bord, stolar klädda i vita band, servitörer som tyst rör sig mellan gästerna, dämpad svensk jazz. Något som får mig att känna mig levande, sedd, tacksam för allt det märkliga jag gått igenom.
Problemet är bara att mina barn inte håller med.
Jag har två vuxna söner. Båda bor fortfarande hos mig tillsammans med sina respektive och sina små barn. Huset är alltid fullt: röster, försiktiga fniss blandade med bråk, barn som springer fram och tillbaka, en teve som mumlar någonstans inne i rummen. Jag älskar dem, förstås men inte längre har jag tystnad. Den där rena skärgårdsmorgonens stillhet finns inte. Jag är aldrig ensam. Aldrig.
De jobbar, men ärligt talat hamnar de flesta utgifter på mig. Jag har pension, arvet som min man Sven lämnade efter sig, och ett litet företag som jag fortfarande driver från det gamla rummet där pelargonerna lutar sig mot fönstren. Jag betalar hyror, mat, reparationer på vår slitna Volvo och alla dessa tillfälliga lån som blivit något slags eviga rinnande vattenkran.
Det har inte stört mig att hjälpa.
Det som oroar mig är att de nu bestämmer åt mig istället för med mig.
När jag en kväll viskade ut min önskan om en fest, blev svaret hårt och grått som novembersnö. De sa att det var slöseri med pengar. Att i min ålder borde jag inte kasta bort tusenlappar på bjudningar, mat och främmande servitörer. Pengarna borde hellre ges till dem för investeringar, behov, för något meningsfullt till barnbarnen. De talade till mig som om jag saknade vett i huvudet.
Jag förklarade att jag inte behövde låna, och att jag tänkt på detta länge, så länge att det ibland känns mer som en längtan än ett praktiskt beslut. Men de lyssnade inte. Fortsatte anse att det var onödigt.
Och en av dem sa till slut:
Mamma, sånt här är inte för dig längre.
Det sved mer än jag kunde ana.
Då började tankarna smyga fram, sådana jag aldrig vågat forma med ord. Att jag ibland önskar att huset låg öde bakom sina röda väggar. Att jag vill vakna till bara vind och ingen människa. Att jag vill komma hem utan att hallen badar i jackor och skor och sorl. Att jag vill fatta beslut utan att behöva redovisa dem.
I mina drömmar har jag till och med sagt åt dem att skaffa eget boende inte av ilska, utan för att det känns som om min uppgift är klar nu.
Men sedan gnager samvetet. Det biter, som isvind mot kinden när man cyklar över Västerbron i februari.
Jag är rädd att framstå som självisk.
Jag vill inte bråka. Jag vill inte kasta ut någon i natten för att få dansa en kväll till Monica Zetterlunds röst. Jag vill bara veta om det är fel att vilja fira. Om det är fel att vilja ha tystnad ibland. Om det är fel att använda sina pengar till sig själv.
Jag skriver, för jag vet inte längre vad jag ska göra Om jag ska stå på mig, eller bara välja tystnaden igen. Om jag ska ordna festen ändå, även om de rynkar på näsan inför gräddtårtan och den svaga dragspelsmusiken.
Vad tycker ni är det fel av mig att längta efter att fira min födelsedag på mitt vis? Är det självupptaget att vilja att mitt hem och mina slantar ibland får vara mitt beslut och ingen annans?
