SISTA KÄRLEKEN
Ingen pengar, Irmelin! Jag gav faktiskt de sista igår till Nathalie, du vet ju hur det är två barn att försörja, stackarn!
Så la Anna Fredriksdotter med darr på handen på telefonen, sorgsen ända in i själen. Dotterns ord ekade plågsamt.
Varför blev det så? Tre barn med Erik, vi slet för dem, allt gav vi. Alla fick studera, alla har fina yrken och titlar. Och ändå är det ingen ro kvar åt mig på gamla dar, ingen hjälp och knappt någon värme.
Ack, Erik, varför gick du ifrån mig så tidigt? Med dig var tillvaron lättare, tänkte Anna och såg för sitt inre sin döde make.
Hennes hjärta värkte illa till. Rutinen ledde handen till de där kapslarna nästan slut, knappt en kvar. Om det här blev värre fanns ingenting att ta till. Hon borde egentligen gå till apoteket, men försöket att resa sig ur fåtöljen slutade med att hon sjönk tillbaka direkt. Det snurrade så.
Det löser sig, viskade hon. Tabletten verkar snart, det vet jag.
Men minuter blev till en evighet och Anna kände sig bara svagare.
Hon slog numret till yngsta dottern:
Nathalie… hann hon säga innan hon tystnade.
Mamma, jag är på ett möte, jag ringer upp! kom det slentrianmässigt, hastigt.
Anna prövade sin son:
Olle, jag mår inget vidare, och medicinen är slut… Kan inte du…
Mamma, jag är ingen läkare! Ring 112 om det är illa, vänta inte, svarade han kort.
Anna suckade. Sonen hade rätt förstås. Om det inte släppt om en halvtimme, så fick hon ta itu med det.
Försiktigt lutade hon sig bakåt och slöt ögonen. För att lugna ner sig började hon räkna tyst till hundra.
Någonstans långt ute någonstans hörde hon ett ljud vad var det? Jo, telefonen!
Ja, hallå? Lös och matt på rösten, svarade Anna.
Annika, det är Per! Hur mår du? Jag fick en märklig känsla och tänkte att jag borde ringa dig!
Per, det är inte bra med mig.
Jag kommer på en gång! Kan du öppna dörren?
Den står alltid olåst numera, Per.
Telefonen ramlade ner, och Anna hade inte kraft att ta upp den igen.
Det får vara…
Bilder fladdrade förbi som en svartvit film inne i hennes huvud: Hon själv, ung och förväntansfull på universitetet i Lund. Två stiliga unga kadetter med färgglada ballonger varför ballonger?
Vad konstigt det såg ut, de var ju vuxna! tänkte Anna.
Men så mindes hon: Det var nionde maj, folkfest med musik och skratt! Hon och Per och Erik i paraden, hon tog Eriks hand han var mer framåt än Per, som alltid varit lite tyst och blyg.
Livet tog dem åt olika håll Anna och Erik hamnade i Skåne, Per fick tjänst i Västtyskland.
När de så småningom återvände hem till sin stad, var Erik och Per pensionärer. Per förblev ensam, alltid utan fru eller barn.
Man frågade ibland varför. Han bara slog ifrån sig, skämtade på vanligt vis:
Kärleken? Nej, där har jag ingen lycka. Kanske borde jag satsa på poker istället!
När Anna kämpade för att vakna hörde hon röster Per och någon mer… Var det ambulanspersonalen?
Per!
Det blir bättre nu, sa en främmande röst. Är ni hennes man?
Javisst, ja!
Per fick instruktioner om mediciner och tillsyn. Han satt där, höll Anna i handen tills färgen kom åter i hennes kinder.
Tack, Per! Det känns mycket bättre nu.
Det var väl bra. Här, ta lite te med citron.
Han gick inte sin väg. Han fixade någon enkel gryta i köket, såg till henne, fanns där. Trots att Anna redan kände sig piggare, vågade han inte lämna henne ensam.
Vet du, Anna, jag har älskat dig i hela mitt liv, sa Per plötsligt. Det är därför jag aldrig gift mig.
Anna log sorgset.
Per, vi hade det bra, Erik och jag, livet ut. Jag respekterade honom, han älskade mig. Du sa aldrig något när vi var unga, så jag visste inget. Men nu… Nu är åren borta, det är för sent att fundera över sådant.
Anna, låt oss leva lyckliga tillsammans så länge vi kan. Det vi har kvar ska vi dela, dag för dag.
Anna lutade sitt huvud mot Pers axel och grep hans hand.
Ja, Per, låt oss göra det! Och så skrattade hon plötsligt och oväntat, ett lyckligt skratt.
En vecka senare ringde Nathalie äntligen upp:
Mamma, förlåt för sist, du ringde, men… Jag hade så mycket och…
Ja, det var inget. Nu när du hör av dig, vill jag berätta så det inte blir någon överraskning jag ska gifta mig!
Det blev knäpptyst i luren, Nathalie drog efter andan.
Mamma, är du inte klok? Du borde för längesen fått en plats på gamla kyrkogården, och nu vill du gifta dig! Vem är den lycklige då?
Anna hukade sig, tårarna kom, men hon svarade ändå lugnt där hon stod:
Det är min ensak!
Så la hon på.
Hon vände sig mot Per:
Redo? Alla tre kommer nog stormande ikväll bered dig på strid!
Vi klarar oss, Anna. Det har vi alltid gjort, log Per.
Och mycket riktigt, där stod plötsligt Olle, Irmelin och Nathalie på farstukvisten!
Nå, mamma, låt oss träffa din charmör! hojtade Olle hånfullt.
Inget att presentera ni känner mig, sa Per och steg fram. Jag har älskat Anna sen ungdomen och när jag såg henne så svag för en vecka sen förstod jag att jag inte kunde förlora henne. Jag friade och hon tackade ja.
Har du tappat förståndet, gubbe? utropade Irmelin ilsket. Kärlek i den här åldern det är ju löjeväckande!
Vilken ålder? undrade Per lugnt. Vi har just fyllt sjuttio det är ingen ålder idag, er mor är fortfarande vacker!
Jag gissar det är för att norpa åt sig lägenheten, kvittrade Nathalie kyligt och lät som en advokat.
Men snälla barn, ni har alla era hem!
Och ändå, i din lägenhet bor vår arvedel! la Nathalie till hårt.
Jag behöver inget, sa Per. Har alltid haft tak över huvudet. Men nu får det räcka med oförskämdheter mot er mor!
Vem tror du att du är? gormade Olle och gick fram hotfullt.
Men Per rörde inte en min.
Jag är er mammas man nu gilla det eller ej!
Och vi är hennes barn! skrek Irmelin.
Och i morgon skickar vi henne till äldreboende eller psyket, fyllde Nathalie på.
Per såg på Anna:
Klä på dig, Annika, vi går.
De gick hand i hand ut i den kalla kvällen utan en blick bakåt. Oavsett vad världen tyckte, var de fria och lyckliga och den enda lyktan på den gamla gatan lyste deras väg.
Barnen såg dem försvinna och förstod inte alls hur kan man älska vid sjuttio års ålder?
