Solen gick långsamt upp över de låga röda husen i utkanten av Uppsala när Karin försiktigt bäddade ner sin ylande lilla chihuahua, Hugo, i baksätet på bilen. Hon sneglade mot honom, hennes hjärta redan tungt av tvivel. Hade hon begått ett fatalt misstag? Nu fanns det två otursförföljda varelser på deras gård och inte bara den ena som tidigare.
Det började när kattungen hade dykt upp. Eller, dykt upp han hade hittats mitt bland skräp och gamla mjölkpaket vid återvinningen utanför Ica. Någon hade kastat honom där, värnlös och ensam. Karin hade bara gått ut för att slänga soporna. Hem kom hon med ett nytt familjemedlem. Han fick heta Olycke ett namn som kändes mer och mer passande för varje dag.
Redan första kvällen placerade han båda framtassarna rakt ner i den heta ärtsoppan på spisen. Medan Karin försökte få tag i honom, skrikande och panikslagen, trampade han bakbenen rakt ner i en skål med filmjölk. Och så började det
Olycke råkade bokstavligen hamna i alla tänkbara olyckor. Samtliga fyra tassar stukade han, bara genom att hoppa ner från sängen. Glas, fat och vaser föll i golvet när han tjongade till dem från borden, och ofta ramlade samma föremål rakt i huvudet på honom när han obekymrat landade på golvet nedanför.
Saltkaret på köksbordet skyddades av nervösa händer när han närmade sig för alla visste, snart satt Olycke där bland saltkornen. Tre gånger fick han en stöt av ett eluttag. Veterinären skakade på huvudet men lyckades, mot alla odds, rädda honom varje gång.
Flera gånger försökte han drunkna i hinken med såpvatten till golven. Numer lät ingen en fylld hink vara obevakad.
Hoppa kunde han, men alltid åt fel håll. Han slog huvudet i stolsben, dörrkarmar och soffhörn tills hela huset gungade.
Karin tog honom till kloka gummor i byarna. De skrattade, tog emot betalningen några hundralappar i svenska kronor och rullade ägget över honom för att driva bort olyckan. Efter att Olycke dock hade förstört hela porslinsserier hos de flesta, spred sig ryktena; ingen klok gumma ville längre ta emot honom.
Uttröttad av all dramatik bad Karin sin vän Elsa om råd. Han behöver sällskap, menade Elsa. Kanske en hund? Det tände ett hopp i Karin. Tillsammans med sin dotter Lisa köpte hon för dyra pengar en chihuahua, till hela familjens stora förtjusning. Egentligen såg Hugo mer ut som en misslyckad korsning mellan gnagare och leksakslejon, och när han skällde lät det mest som en hostning från en dammig arkivhylla.
Redan morgonen efter visade sig hundköpet vara mer än hon räknat med. Huset, en gammal trävilla i utkanten av staden, lockade till sig möss varje höst. Olycke visade ingen rädsla, utan snarare nyfikenhet och ibland till och med jaktlekar med mössen. Därför fanns det musfällor och i en av dem fastnade Hugo, i sitt försök att hjälpa.
Karin bar sin ylande chihuahua till veterinären och känslan var genomträngande: hade hon nu två olycksbarn i huset?
Olycke tog genast Hugo under sina vingars beskydd. Tillsammans gick de ut på gården. Och de hamnade i allt trubbel man kan tänka sig: myror bet dem, bin och getingar attackerade, gässen nypande dem och hönsen pickade ihärdigt mot deras pälsar. Livet blev knappast lugnare.
Så kom dagen då allt förändrades.
Karins make, Stefan, parkerade sin Volvo framför huset som så många gånger förut. Med kaffekoppen i handen låste han grinden och gick mot bilen.
Den här morgonen välte Olycke kaffekoppen med en elegant svansrörelse och knuffade också mackan i golvet. Men istället för att gömma sig under bordet, ställde han sig framför ytterdörren stel som en stoppkloss.
Stefan försökte mota bort honom med foten, men Olycke svarade med ett ilsket jamar och en rygg som bågnade av försvarslusta.
Din lilla odåga! skrek Stefan. Är du inte nöjd med kaoset du redan ställt till med? Nu ska du bort!
Han försökte skjuta undan katten, men då kastade sig Hugo ut under sängen, ställde sig framför Olycke, började skälla sitt hostliknande skall och visade all sin beslutsamhet och mod.
Inte en chans att du rör honom! visade Hugos hela kroppsspråk. Jag dör hellre än lämnar min vän åt sitt öde!
Situationen blev farlig på allvar.
Nu får ni ge er, grabbar! utbrast Stefan frustrerat. Jag är sen till jobbet!
Han rusade in till sovrummet där Karin sov.
Du måste upp! Jag kommer inte ut ur huset dina djur blockerar vägen!
Vadå, vilka då? mumlade Karin yrvaket.
De gick ut tillsammans och precis då skakade huset till. Ett öronbedövande brak hördes utanför.
När de kom ut såg de en stor Arla-lastbil, bromsarna hade gett upp, och den hade kört rakt in i Stefans Volvo. Bilens metall låg förvriden i en hög på grusgången. Kaffekoppen gled ur Stefans hand. Chauffören fördes iväg med ambulans. Sånt kan hända ibland på ett ögonblick.
Efter den morgonen släppte Olycke och Hugo Stefan ut utan dramatik, men varje gång han gick mot dörren stannade han till:
Hur ser det ut utanför idag, grabbar? Klartecken?
Hugo visade tänderna, Olycke gjorde små nickningar. Men tro inte att de blivit välsignade med tur! De trillar fortfarande ner för trappor, fastnar i gardiner, får salt över pälsen, och glömmer både kattluckans riktning och sina leksaker överallt.
Men nuförtiden suckar ingen längre, ingen räknar förlorade kronor eller gnäller över otur. Istället bärs de på famnen, får sina pälsar torkade från filmjölk och ärtsoppa, Hugo har ett vackert blått halsband och Olycke flera klösbrädor utplacerade i varje hörn. Egentligen sover Olycke aldrig i sin säng han föredrar att kura ihop sig vid fötterna hos sina älskade ägare, även om han med jämna mellanrum ramlar ner med ett skrik i natten.
Det skriket lockar alltid dit Hugo, som kuttrar och hostar hotfullt mot inbillade fiender.
Till slut samlas alla fyra i sängen, Hugo och Olycke får sin plats i mitten, och familjen kan blunda om igen åtminstone tills nästa äventyr tar sin början.
Och om ni undrar vad allt detta egentligen handlade om, så är svaret enkelt: det handlar om kärlek. Kärlek till Olycke och Hugo, inte trots deras otur, utan för att de är just de de är. Och det, det är den verkliga lyckan.
