Selma, jag är hemma, ta emot mig!
L-Lennart?! Du är hemma så tidigt? Du skulle ju inte komma förrän om tre dagar
En kvinna runt trettio släpade sig ut i hallen, virade snabbt in sig i sin blå silkeskimono och stirrade förvirrat på mannen som stod på tröskeln och skakade av regnet från Göteborgs hamnvindar.
Ville ge dig en överraskning, Selma. Och ser att det blev det! Eller är du inte glad? Den långe, bredaxlade Lennart log så att hela ansiktet vecklades ut, nöjd över att ha ställt världen på ända.
Väldigt, väldigt glad! Gå direkt till köket, jag värmer mat till dig.
Nöjd med sig själv nickade Lennart till sin fru och gick mot köket. Där väntade redan ett dignande bord: jordgubbar, Marabouchoklad, varma raggmunkar direkt ur ugnen… Som om någon i Hemköp släppt loss sitt svenska hjärta.
Jaså, Selma, kände du på dig att jag skulle komma? Vad du kan, vilken synsk dam du är!
Han fyllde tallriken så det nästan vällde över och satte igång att glufsa i sig kvällsmaten. Selma syntes inte till, men han kallade inte på henne säkert försökte hon klämma sig i någon fin klänning för honom.
Lennart, jag… Vi…
Men Selma, din stek är himmelsk! Och salladen rena midsommarnatten själv… Och plättarna! Alfred?!
Lennart vände sig om. Där stod Selma, med armen om hans egen bror, Alfred. Selma såg på golvet, och Alfred, i urtvättat linne och boxershorts, gnuggade fötterna mot trasmattan.
Ja, Lennart, hej… det är jag.
God kväll. Och nu, snälla, förklara vad som pågår här. Fast det behövs nog inte längre…
Selma fick knappt fram orden, men till slut kom de:
Lennart, jag har länge velat säga det. Jag älskar din bror, Alfred, och vill bara vara med honom. Förlåt allting på en gång, på hackig göteborgska.
Tallriken föll från Lennarts händer. Maten ramlade ned med ett kras över köksgolvet.
Ni… ni två alltså… Nyss…
Ja. Precis nu var vi tillsammans.
Helt underbart, Selma! Och du också, Alfred Grattis, grattis mina kära! Nu förstår jag varför all mat stod framdukat för vem, egentligen!
Selma vågade inte se på sin man. Hon kände att om hon mötte hans blick skulle all hennes mod smälta bort.
Och lilla Maja vad gör vi med henne? Vet hon nåt?
Nej… hon vet inget.
Vart är hon nu?
Hon är hos grannen, kollar på Bolibompa.
Och det händer ofta att du lämnar henne där?
Ja… i ett halvår sådär…
Frågorna tog slut. Och känslorna med. Lennart, trött efter tågresan från Malmö, förstod att det inte fanns någon poäng i att bråka. Han var av naturen lugn, gillade inte stormiga scener och kunde sällan hålla en ilska.
Men om någon verkligen pressade då fick man akta sig, så brukade det alltid heta bland släkten. Fast mest var det undantag.
Denna drömlikt underliga händelse gav Lennart en känsla av att hela köket gungade som en eka vid Stockholms ström. Efter några sekunder av oviss tystnad samlade han sig.
Om tio minuter vill jag inte se dig här. Tiden börjar nu, sade han och drack sitt te långsamt. Han såg inte ens på brodern.
Vad är det Selma ser i Alfred? Samma näsa, samma födelsemärken… Han har aldrig jobbat, fattar ingenting… Hon kommer bara ångra sig. Men är hennes val, tänkte han dystert och klunkade vidare.
Jag går ingenstans utan ditt godkännande! ropade Alfred plötsligt.
Och vad vill du ha för godkännande?
På skilsmässa… Släpp Selma fri, hon älskar dig inte!
Jag ser det, det gör jag. Ni ska få ert skilsmässa men bara genom tingsrätten! Ska bli kul se er slösa bort era sista kronor på advokat.
Lennart… Selma lade försiktigt handen över hans handled. Lennart, snälla, låt oss gå skilda vägar i samförstånd. Du är ju så snäll och klok, det vet jag…
Han skakade på huvudet.
Okej, så får det bli. Men du är inte min bror längre, Alfred Henriksson!
Vi… vi vill också be om en sak till…
Jaha? Vad nu?
Låt mig få behålla lägenheten efter skilsmässan, Lennart! Selma log sin vackraste Skanörleende och smekte hans handled lite extra.
Maja älskar det här stället, har vänner i skolan och allt… Om vi måste flytta ut finns det inte pengar till nytt boende då får vi åka tillbaka till byn nere vid sjön…
Lennart lutade huvudet mot de knäppta händerna. Selma såg hur osäkerheten stirrade rakt in i hans själ och försökte ännu varmare:
Lennart, du är ju så klok. Låt det bli Majas gåva! Med den fina lönen du har, du skulle lätt kunna köpa nytt. Hon är ditt enda barn! Det är för henne jag ber…
Ta det lugnt nu, Selma sa han och räckte ut handen. Jag har en bättre idé.
Vilken? glittrade Selmas ögon. Tänker du ge oss bilen också? Maja hade jublat!
Maja ska bo med mig.
VA?! Har du fått spatt? Du kan ju inte ens ta hand om barn! Borta på jobb nätterna igenom, hon minns ju knappt vad du heter!
Det kollar vi nu sade han och gick mot dörren.
Efter några minuter kom Lennart tillbaka, med dottern bredvid sig. En ljushårig flicka på tio, precis börjat fyran, log stort och höll pappas hand hårt.
Varför tog du med henne hit? Ska hon vara med och bråka nu också? väste Selma.
Men Lennart svarade inte. Han satte sig ner i köket, placerade dottern i knäet, och inledde:
Maja, kan jag få ställa några frågor till dig, lilla gumman?
Absolut, visst! flickan blommade upp, nöjd med att pappa ville prata.
Men lova att du svarar ärligt, för nu ska vi prata som vuxna.
Som du gör med de där farbröderna på kontoret?
Precis så.
Maja nickade, full av förväntan.
Har mamma varit taskig mot dig? Har hon slagit dig nån gång sista veckan?
Vid frågan blev Maja nervös, blängde åt sidan, drog i klänningsfållen.
Men vad tar du dig till?! skrek Selma. Är du galen, lämna barnet ifred!
Sitt ner, Selma. Jag pratar med min dotter, Lennart klappade Maja på håret. Var inte rädd, lilla hjärtat. Du lovade vara ärlig.
Majas ögon tårades, hon kramade honom hårt kring halsen och viskade in i hans skjorta:
Jo, hon har slagit mig. För matten, för att jag spillde mjölk… och för att jag skrek åt Alfred. De pussades när du var borta.
Gråt inte nu, vännen, smekte han henne över håret. Jag är här, nu kommer mamma inte åt dig mer.
Hon ljuger! skrek Selma. Har aldrig rört henne!
Så, vill du ha lägenheten och bilen för Majas skull? log Lennart finurligt. Maja, får jag fråga en sak till?
Ja…
Om du fick välja, med vem skulle du bo mig eller mamma?
Flickan tystnade. Hennes blick for mellan föräldrarna. Selma sträckte ut händerna, försökte locka till sig dottern.
Lovar du att du inte åker bort hela tiden då?
Jag lovar genast svarade Lennart.
Då vill jag bo hos dig, pappa.
Din unge! skrek Selma och höjde handen, men Lennart tryckte dottern skyddande mot sig. Alfred stod kvar, oduglig och passiv, bakom Selma.
Så, Selma, diskussionen är över. Du kommer inte få träffa henne mer sade Lennart lugnt och bar in Maja till barnrummet.
Några minuter senare hjälpte han dottern att packa ner kläderna. Som tur var var hans egen resväska redan packad från affärsresan. De tog spårvagnen till ett hotell tvärs över stan, ett sådant där han bott så många gånger för jobbet.
…Några månader senare var det tinget. Eftersom Selma och Alfred saknade både stadig inkomst och bostad, samt förutsättningar att ta hand om barnet, beslöt domaren att Maja skulle fortsätta bo med pappa.
Maja var själv övertygad om att det var bäst. Bara med honom.
Lennart delade lägenheten som tänkt; sin del sålde han. Maja fick träffa sin mamma på helgerna. Men bo gjorde hon nu med pappa i deras nya hem.
Allt förändrades. Lennart var inte borta lika mycket. Månaderna utan honom fanns inte längre i kalendern. Maja log oftare. Och leendet var värt mer än någon svensk krona, mer än något arbete.
Vad tycker du om allt det här? Skriv gärna en kommentar och gilla om du håller med.
