Efter min bortgång måste du flytta ut, jag tänker lämna lägenheten till min son…
Förlåt, Gunilla, men när jag går bort behöver du lämna lägenheten, sa min make Lennart till mig häromdagen. Jag har redan ordnat papprena min son ska ärva den. Jag hoppas att du inte tar illa upp? Du har ju egna barn, de får ta hand om dig.
Jag kunde inte låta bli att tänka på hur livet alltid har prövat mig. Jag, Gunilla, växte upp på barnhem i Skåne, jag fick aldrig lära känna mina föräldrar. Jag gifte mig tidigt av kärlek, men lyckan var kort. För trettiofem år sedan blev jag, som då var en ung kvinna och redan mamma till två små barn, änka efter att min man Erik tragiskt gick bort. Fem år kämpade jag ensam, arbetade dubbla pass för att mina barn, Anna och Björn, skulle ha allt de behövde. Som tur var hade jag vår lilla lägenhet ärvd efter Erik.
När jag träffade Lennart var han tretton år äldre, hade en rymlig trea på Södermalm, och tjänade bra. Vi föll snabbt för varandra, och jag flyttade in med barnen. Lennart fann direkt tonen med mina barn, och bjöd in dem i sitt liv. Anna var först försiktig men smälte snart. Björn började snart kalla Lennart för pappa, och han har aldrig behandlat Anna eller Björn sämre än om de varit hans egna. De har båda ofta uttryckt hur tacksamma de varit för den trygga uppväxt de fick med honom.
***
Anna och Björn har nu länge haft egna liv. Anna gifte sig tidigt och flyttade till Uppsala, och Björn, som alltid drömt om att bli officer, bor sedan många år i Göteborg. För tio år sedan bad jag dem komma hem, för jag hade något viktigt att prata om.
Jag vill sälja vår gamla tvåa, berättade jag när vi samlades i köket. Vi behöver göra ett totalrenovering här. Köksluckorna faller isär, badrumsrören läcker. Tvåan står ändå tom. Vad säger ni kan vi sälja den och dela pengarna?
Anna ryckte på axlarna: Jag har inget emot det. Lägenheten betyder inget för mig, men pengar skulle jag såklart inte tacka nej till, mamma. Du vet ju hur det är med min son Gustav specialisterna i Stockholm är inte billiga och vi hoppas fortfarande kunna hjälpa honom bättre.
Gustav föddes med en ovanlig sjukdom och de många behandlingarna slukar familjens resurser. Björn stödde sin syster: Jag avstår gärna min del, mamma. Ge min del till Anna så att hon kan ta med Gustav till Stockholm. Jag har ju eget boende, betalar på lånet, det är viktigare att pojken får chansen.
Jag sålde tvåan, gav halva summan till Anna och lade resten på totalrenoveringen el, rör, ny inredning, allt betalade jag. Jag visste inte då hur fel det skulle kännas, trettio år senare, att ha lagt sitt hjärta och sin tid på någon annans hem.
För fyra år sedan blev Lennarts hälsa snabbt sämre. Hans knän var svullna, smärtan ibland så stark att han knappt kunde ta sig ur sängen. Jag tjatade: Lennart, snälla, gå till läkaren! Behöver du sällskap kan jag följa med. Men han fnyser bara: Gunilla, det är ingen idé! Läkaren skriver ändå bara ut dyra mediciner som inte hjälper. Mina knän har varit ett problem sedan ungdomen nu är jag snart sjuttio, vad väntar du dig?
Anna brydde sig alltid om Lennart, och med henne lyckades vi få honom att gå till vårdcentralen. Läkaren suckade efter undersökningen: Det här måste vi ta tag i direkt. Hur länge har du haft ont? Åtminstone tjugofem år, erkände Lennart. Efter tunga arbetsdagar, men nu värker de hela tiden, särskilt vid väderomslag. Du måste gå ner i vikt, sa läkaren, då minskar belastningen. Ju snabbare desto bättre.
Jag tog tag i kost och vardag. Slut på bullar, mina älsklingskanelbullar bytte jag ut mot torkad frukt. Jag lagade kalorisnålt och näringsrikt. Men Lennart vägrade: Det är bara struntprat! Ska jag leva på kaninmat? Inget fel på min vikt! Jag gav inte upp, blandade mild övertalning med envishet. Han veknade till slut, gick på behandling och började gå ner i vikt, men det var en lång kamp. Medicinen gav bara tillfällig lindring, och han blev mer beroende av min hjälp. Snart började även hjärtat bråka och blodtrycket steg. Anna och Björn försökte ofta titta förbi.
***
Flera år kämpade Lennart med sin hälsa ibland gick det bättre, ibland mycket sämre. Jag fanns alltid där. För ett halvår sedan under ännu en svår period hamnade han på sjukhus. Jag svävade mellan hemmet och sjukhusbädden. En morgon när jag packade mat till honom knackade det plötsligt på dörren utanför stod en ung man vars utseende jag genast tyckte påminde om någon:
Hej! Är Lennart Karlsson hemma?
Nej, han är inne på sjukhus, svarade jag, och vem är du?
Jag heter Magnus. Jag är Lennarts son.
På en sekund såg jag likheten. Magnus, ja det var Lennart som ung! Han lade märke till min förvirring. Vet du när jag kan träffa honom? Vi har inte setts på många år, jag ville bara…
Men du, kom in Magnus. Jag ska berätta.
Allt eftersom han berättade insåg jag att min make haft ett tidigare äktenskap och barn, något han aldrig berättat. Lennart hade alltid sagt att han inte hann bli far innan han träffade mig eftersom livet blev som det blev.
När Magnus träffat Lennart på sjukhuset var det märkbart att de inte riktigt visste hur de skulle bete sig med varandra. Efteråt berättade Lennart för mig om det gamla sveket: Magnus mamma hade lämnat honom för hans kusin, låtit honom förstå att han inte skulle vara en del av sonens liv. Han försökte länge, men till sist gav han upp. Och nu, trettio år senare, dyker sonen upp igen. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till honom, Gunilla. Han är min son, men samtidigt nästan en främling.
Lennart, han är av ditt blod. Barnen är aldrig skyldiga till sina föräldrars misstag. Låt honom komma dig nära, annars sörjer du kanske resten av livet, sa jag.
Lennart lyssnade, och Magnus började besöka oss oftare och umgicks snart även med Anna och Björn. Jag var glad för Lennarts skull de hade mycket att ta igen.
***
Vi hade samlat på oss en buffert genom åren jag satte undan pengar varje månad på ett konto, framförallt från när jag sålt tvåan. Eftersom jag jobbade hemma som redovisningskonsult byggde jag upp sparandet sakta men säkert. Lennart hade tillgång, men jag brukade inte kolla kontot så ofta. Plötsligt såg jag ett SMS från banken: någon hade tagit ut 150 000 kronor.
Mitt hjärta slog hårt. Vem hade tagit ut pengarna? Lennart hade knappt lämnat hemmet.
Lennart, var är bankkortet? Någon tog ut 150 000 kronor häromdagen! Det måste vara ett misstag, ska vi ringa polisen?
Lennart log svagt och skakade på huvudet. Nej, Gunilla. Magnus behövde pengar, så jag gav honom kortet. Han är ju min son.
Jag satt som paralyserad.
Varför sa du inget? Det här var vårt gemensamma sparande! Varför har han problem som kräver så mycket pengar?
Det angår inte dig, morrade Lennart. Min son behövde hjälp, jag hjälpte honom. Vad är problemet?”
Jag försökte hålla mig lugn. Var är kortet nu?
Magnus har det, jag har ju sagt det!
Ring honom och be att få tillbaka kortet! Dessa pengar är vår trygghet, och jag vill inte ha andra som har tillgång till kontot.
Han är min son! Han får använda kortet om han vill han ger inte tillbaka det.
Där och då blev jag arg på riktigt. Men hur kan din son använda mina pengar? Har du själv lagt en krona där? Det är jag som har sparat varje månad! Från och med nu vill jag ha tillbaka kortet. Jag spärrade kortet direkt via banken.
Magnus dök upp samma kväll, upprörd för att kortet inte längre fungerade. Jag stod på mig: Dessa pengar är mina du kan inte använda dem för att köpa möbler och vad vet jag. Du får be din far om pengar direkt, mitt konto är stängt för dig.
Magnus drog därifrån med slokande huvud, och Lennart skällde ut mig. Vi grälade ordentligt för första gången på många år kände jag mig verkligen trött på honom, på allt.
***
Vi talade knappt med varandra dagarna efteråt. Jag tog med mig min laptop och åkte till Anna i Uppsala en vecka mest för att få distans.
När jag kom hem såg Lennart nöjd ut. Först anade jag att han kanske hade saknat mig, men på kvällen kom det fram:
Gunilla, jag hoppas du inte tar illa upp men idag var jag och skrev hos notarie. Lägenheten är nu Magnus. När jag dör får han allt.
Jag blev kall. Och vad är det han har gjort för att förtjäna detta?
Han är min enda son. Mitt enda barn! svarade Lennart. Och du, Gunilla, borde fundera på ditt eget boende hos Anna eller Björn?
Jag var mållös. Visst, jag må inte ha några juridiska anspråk, men efter allt jag lagt ner renoveringar, möbler, allt inköpt av mig kändes det orättvist.
Tack, Lennart. Nu är det dags för mig att tänka på min framtid också. Ring din son, be honom flytta hit och ta hand om dig.
Han såg förvirrad ut. Och vart ska du ta vägen?
Jag flyttar till Björn. Jag packade min resväska, meddelade barnen, och lämnade Lennart för gott.
Lennart dök förstås upp på bodelningen, han ville hindra skilsmässan. Men jag stod fast. Min framtid är nu i mina egna och barnens händer även om Lennart och Magnus förmodligen alltid kommer kalla mig för en girig kvinna, bara ute efter någon annans hem.
