Har jag börjat gå min egen man på nerverna..?
Åtta år rullade livet på i harmoni, men under det nionde året blev allt plötsligt fel; Ingrid verkade irritera sin make Oskar mer och mer och allra mest irriterade han sig på henne själv.
Oskar kom hem sent, åt middag tyst, muttrade otydligt, slog sig ner framför datorn och spelade förstapersonsskjutare tills sent på natten. Om han såg på Ingrid var det med en blick som om han hade tandvärk från hjässan till hälarna. Allt oftare meddelade han torrt att han skulle sova över hos sin mamma ikväll.
En kväll orkade Ingrid inte längre och ringde sin svärmor:
Maria Elisabet, är Oskar hemma hos dig nu?
Varpå svärmor svarade med sin lenaste röst:
En god hustru, lilla Ingrid, vet alltid var hennes man är.
Ingrid köpte till och med en bok med titeln Hur du håller kvar en man och kände sig manad att förklara för kassörskan att den var till en väninna. Tjejen såg på henne med en blick blandad av avsmak och medömkan.
Sedan slog det Ingrid vilken konstlad idé boken byggde på: Hur många män måste du ha behållit för att kunna skriva en hel bok om det? Och var får man tag på nya män att öva på om man nu redan har behållit de gamla?
Hundrafemtio sidor med råd: om hemtrevnad, sexiga underkläder och att vara intresserad av mannens vardag. Ingrid lärde sig till och med att baka en jästdeg som hon aldrig fått till förut men Oskar drogs ändå inte hemåt. Kanske borde hon knåda degen iförd spetsunderkläder. Eller dyka upp hos svärmor i samma utstyrsel, där enligt allas övertygelse maken gömde sig.
Att leva sig in i makens intressen gick också i stöpet: Ingrid klarade på första försöket en nivå i dataspelet som Oskar kämpat med i en vecka. Det gjorde knappast stämningen varmare mellan dem.
En dag gick Ingrid ut för att köpa vinterskor men kom tillbaka hem med en klumpig liten valp för samma pengar. Hon såg på honom och insåg att hon hela sitt liv velat ha en riktig hund inget yrväder i fickformat, utan en riktig, mänsklig hund.
Damen som kallade sig uppfödare sa:
Du, förstår du dig på hundar? Nej? Då kan jag berätta att det här är en golden retriever.
När Ingrid undrade varför han inte såg särskilt gyllene ut, svarade uppfödaren överlägset:
Han blir snyggt gyllene med tiden, väldigt modern hund, båda föräldrarna är champions, rena papper har jag! Ger honom nästan gratis.
Hon nämnde ett pris.
Ingrid hade inte så mycket med sig, men vänliga uppfödaren gick med på att sälja honom för så mycket hon hade.
Någon borde ju bli glad när man kommer hem. Vinterskorna hade i alla fall aldrig fått den där glansen i blicken, viftat på svansen och hämtat tofflorna till henne.
Oskar, som just den kvällen för en gångs skull dök upp hemma, frågade:
Vad är det där?!
Golden retriever, stamtavla och allt, sa Ingrid. Och se här, alla papper är i ordning.
I pappren stod det dock att valpen var en renrasig dansk-svensk gårdshund. Uppfödarens telefonnummer ledde till en byggfirma där de blev oförskämda vid minsta hundfråga.
Är du blind? Var, säg mig var det finns någon retriever eller gårdshund här?! Hur mycket betalade du? Vad?! Hur lite förstånd får man ha!
Valpen gillade inte Oskars uppståndelse och mullrade till men i stället för morrande blev det en djup pöl på golvet.
Herregud, vem lever jag med egentligen! vädjade Oskar mot taket och återvände till datorn. Han såg ut som om han hellre skulle ha skjutit Ingrid än datamonster, och verkligen njutit av det.
På morgonen hade valpen redan funnit sig till rätta. Under natten hade han siktat in sig perfekt på Oskars sneakers och gnagt sönder ett par skor.
Då brast det.
Allt med Ingrid var nu outhärdligt: hennes ansikte, kläder, själ, tankar. Till och med att hon tjänade dubbelt så mycket som Oskar. Bara för att förödmjuka honom med det också. Och barn hade hon inga.
Oskar, det var ju du som inte ville ha barn, försökte Ingrid försiktigt.
Ja, för vad skulle man få för barn med en idiot?! Lika handikappade som hon själv! Och se på dig vem skulle någonsin vilja ha en sån?
Valpen lyssnade, stapplade fram på sina klumpiga tassar och försökte nafsas efter Oskars vrist.
Ingrid kunde inte ens tala längre, så sårad var hon av orden om de barn som aldrig funnits. Hon såg bara hur Oskar med kalla händer packade sina saker i en resväska.
Trettio år gammal. Livet över. Punkt. Ingenting kvar.
Men det var omöjligt att förklara det för valpen. Han gnagde på Ingrids strumpa och såg ut som den mest övergivna lilla jyck man kunde tänka sig. Brydde sig inte alls om Ingrids sorg eller mörka tankar. Han ville äta, dricka, bli klappad och höra hur fantastisk han var.
Valpen, nu som fick namnet Sixten, växte så det knakade, men blev aldrig någon särskild väktare trots sitt skräckinjagande yttre. Hans grip-och-bits-reflexer ersattes snabbt med slick-och-mysa-reflexer.
På kvällarna promenerade Ingrid med honom tills sent. Så en decemberkväll när snö och regn turades om började de gräva gropar på innergården. Allt var genomblött, och Sixten halkade förstås ner i en av groparna och började genast ynka olyckligt. Av rädsla hoppade Ingrid efter hade tur och bröt inte benen. Gropen var djup med hala leriga väggar, klockan var nästan midnatt och mobilen låg hemma.
Först försökte Ingrid ropa lite diskret på hjälp, men efter flera fruktlösa försök skrek hon till slut Hjälp! så högt hon kunde. Slutligen kom två unga män i svarta kängor och långt, färgat hår, båda såg ut att ha stigit rakt ur en skräckfilm i lyktans sken. Men i stället för att börja offra någon eller begrava folk ringde de räddningstjänsten och stannade kvar tills hjälp kom, fnissande åt sina egna morbiditeter uppe vid gropen.
Först fick de upp Sixten, som i ren lycka slickade allas ansikten, från gotare till brandmän. Sen drog de loss Ingrid, så genomfrusen att hon inte ens skämdes längre.
Den vresige brandchefen svor högt åt både den förståndslösa hunden, den tankspridda Ingrid, lata fastighetsskötare och klumpiga grävare. Till och med regeringen fick sig en känga. Sixten, som aldrig hört sådana ord, hoppade lyckligt runt och lyckades till slut slå brandchefen på näsan med sitt hårda huvud medan han försökte slicka honom i flykten.
Vid ett-tiden på natten var scenen denna: en tovigt lycklig Sixten, en lerindränkt och skakande Ingrid, skitiga räddningsarbetare och gotare samt en blödande brandchef.
Ni borde nog försöka uppfostra monstret, sade räddningschefen.
Jag försöker faktiskt, men han är otroligt svår, sa Ingrid.
Precis som jag, sade ena gotaren till sin vän, varpå han bröt ihop av skratt.
Jag bor där borta, kom in och tvätta av er, sade Ingrid medan tänderna skallrade i kylan.
Gå du, sa räddningstjänsten till sin chef, annars ser du ju ut som Hannibal Lecter där.
Kanske borde jag gräva en egen grop, annars blir man ju aldrig gift så långsamt som kommunen jobbar, brukade Ingrids väninna säga efteråt.
P.S. Ingrids barn blev inga underbarn. Men glada och kloka barn: både Jonas och Majken. I ettan skulle de berätta om sina familjer.
Vår pappa räddar världen! Och vår mamma jobbar vid datorn, utbrast pigga Jonas.
Tysta Majken lade till:
Och vår hund kan titta på TV!
