Hallå, är det Per Lennartsson? rösten i luren var kall och väldigt formell.
Ja, det stämmer, Per här. Vem pratar jag med?
Det är föreståndaren på Barnhemmet. Om en vecka fyller din dotter tre år, och då måste vi flytta henne till ett annat boende. Du har inga planer på att hämta henne?
Vänta lite nu, vilken dotter? Jag har en son, Viktor, inget annat! svarar jag chockat.
Märta Persdotter Lennström. Det är väl din dotter?
Nej, verkligen inte. Jag heter Lennartsson. Per Lennartsson, men det är nog det enda som stämmer.
Ursäkta, sa rösten trött det måste blivit något väldigt tokigt här.
Det tutade ilsket i öronen direkt efter.
Vad är det här för strul? muttrade jag frustrerat för mig själv. Dotter? Barnhem? Har de helt tappat det med pappren där eller?
Men samtalet fastnade, liksom som en tagg i magen. Tankarna började irra till hur barnen hade det utan hem, utan någon varm mamma, utan snälla pappor, inga mormödrar eller farbröder. Viktor har ju hela släkten på båda sidor plus alla mostrar och farbröder.
Greta märkte på en gång att nåt var på tok jag svarade helt i otakt, och ärligt, vad kan egentligen undgå en fru man levt med snart tio år, och dessutom känt sedan första klass?
Hon väntade ända till middagen, sen frågade hon rakt ut vad som stod på.
Vad heter hon då? säger hon plötsligt.
Vem? svarar jag förvånat (hur vet hon om flickan ens? Har de ringt henne med?)
Märta, säger jag. Märtis.
Jaha, Märtis minsann. Jag heter Greta och hon Märta? Greta blir riktigt upprörd.
Jamen, ja, alltså, hon heter Märta Persdotter Lennström.
Dra till med hennes personnummer också när du ändå är igång! nu skriker hon nästan.
Men hon har väl inget ID-kort, varför skulle hon?
Är hon flykting eller? Greta börjar gasta lite tystare.
Men vad sitter du och snackar om? Vem skulle vara flykting?
Är det din Märta det? Vill hon ha adress här? Säg som det är nu!
Säg vad då?! svarar jag helt ställd och tappar nästan aptiten.
Så började Greta gråta. Inte stort och dramatiskt, utan liksom arga tårar som bara rullar ner på förklädet.
Jag åker till mamma imorgon. Du ska veta, Viktor blir kvar hos mig! snyftade hon.
Men Greta, vad håller du på med? Vart ska du ta vägen?
Trodde du jag ska servera dig och Märta, din älskarinna, här hemma va?! utbrister hon.
Då började det gå upp för mig hur jäkla snurrigt allt det här var. Jag tog Greta om axlarna, satte henne vid kökssoffan och berättade allt om det där samtalet på morgonen.
Nu grät Greta igen men de här gångerna för flickan. Kvinnor har nog en oändlig reserv av tårar, och de går att plocka fram precis närsomhelst! Själv fixar jag inte gråt, speciellt inte Gretas, då blir jag helt handfallen.
Efter allt det där var jag inte ens hungrig. Åt lite ändå, mest av gammal vana.
På natten vaknade jag av att Greta var uppe och rotade i min telefon! På nästan tio år tillsammans hade det aldrig hänt. Så, hon litar alltså inte på mig och letar hemliga sms. Det sved ordentligt att inse … Och så plötsligt, hon viskar: Peeeer, Peeeer och buffar lite.
Jag låtsades sova men kikade ändå.
Per, är det det här numret som ringde, det fasta numret, va?
Mm, det är det, svarade jag i sömnen nästan.
Okej, sov nu. Du behöver vila, sa hon och smög ut med min telefon.
Sova. Jo, tjena. Jag hörde att datorn sattes på i vardagsrummet. Jag låg kvar en stund, sen smög jag efter.
Greta satt och klickade frenetiskt med musen, så fokuserad att hon inte märkte när jag ställde mig bakom henne. I sökrutan stod det: Barnhem och vår stad.
Datorn mullrade till och visade adress, telefonnummer, bilder på byggnaden allt möjligt. Greta slog en blick på min mobil.
Per, det är rätt nummer!
Vadå, vilket nummer?
Samma nummer, barnhemmet alltså!
Ja, jag sa ju det. Och du sitter här och kollar?
Greta snurrade runt.
Inte kollar, verifierar!
Men varför då?
Per, barnhemmet är bara några kvarter bort, sa hon tankfullt.
Vi borde kanske åka dit? Hur har de fått tag i ditt nummer om du egentligen är helt utomstående?
Det där hade jag faktiskt inte ens tänkt på. Hur hade de fått mitt nummer? Kanske borde vi verkligen åka dit och reda ut det där. Jag ville inte råka ut för fler sådana här samtal.
Jag fick knappt en blund i ögonen hela natten. Precis när jag var på väg att somna, petade Greta på mig igen.
Per… Per…
Vad är det nu?
Är du HELT säker på att du inte har någon annan någonstans? Typ, om det hände något med din första kärlek, så att säga kanske ni sågs utan att du berättade nåt? Och så kom ett barn och du vet inte ens om det?
Greta, vilken kärlek? Du och jag satt i samma bänk första dagen i skolan, och här ligger vi fortfarande sida vid sida! Minns för tre år sedan, när Viktor var liten och alltid sjuk. Du började jobba, och det var JAG som var hemma, JAG som vabbade, du vet det. Vilka älskarinnor? Jag gick på knäna varje dag, sov knappt. Nej, du, ingen annan för mig. Aldrig haft, aldrig kommer ha!
Men hur har de fått ditt nummer, då? Någon måste ju ha lämnat det?
Jag grubblade också på det där. Gick igenom alla gamla bekantskaper i huvudet men ingen stämde in. Några hade gift sig, andra hade åkt därifrån den mest äventyrliga hade lämnat Sverige för länge sedan
Men, livet kan ju alltid hitta nya sätt att överraska, så vi bestämde oss för att gå till barnhemmet redan nästa dag.
Vi kom tidigt, men var ändå inte först utanför chefens dörr satt redan en liten, rufsig man i för tunna kläder. Han såg nervös ut, händerna skakade där han höll fast papper. Antingen var han frusen, eller så var han bakis.
Ni står på tur efter mig, sa han plötsligt med överraskande basröst.
Snart öppnades dörren och han blev insläppt. Under nästan en kvart hörde vi röster därinifrån.
Till slut kom mannen ut, håret ännu rufsigare, och utan sina papper, och vi blev inkallade.
Välkomna, en vänlig mörkhårig kvinna i medelåldern stod vid fönstret och tuggade på bågen till sina glasögon. Vad gäller saken?
Angående gårdagens samtal, försökte jag skoja till det.
Kvinnan satte sig trött på stolen.
Ni får ursäkta, men jag har faktiskt inte tid med gåtor. Kan ni beskriva ert ärende snabbt och tydligt?
Jag berättade om samtalet på morgonen (jag hörde att rösten var hennes).
Aha, ja sa hon med ett leende som såg utmattat ut. Förlåt, det blev fel nummer. Jag ringde inte dig.
Hur inte mig? Mitt nummer har ni ju!? Och varifrån har ni fått det?
Jo, Per Lennartsson, jag slog fel ett nummer fel i början. Det riktiga numret börjar med 076, jag slog 073. Att du dessutom heter Per Lennartsson, det är bara en konstig tillfällighet. Det händer
Han, pappan, var precis inne före er.
Vem? frågade jag korkat, även om jag redan förstod.
Per Lennartsson Lennström, flickans pappa.
Jag ber så mycket om ursäkt, och nu måste jag vidare har mycket att göra, sa hon och reste sig.
Majken Hermansson Föreståndare stod det på hennes namnskylt.
Greta hann också se det, för hon frågade:
Majken, han den där Per kommer han ta hem flickan?
Chefen tittade på oss och sjönk ner på stolen igen.
Nej, han tar inte hem henne. Hennes mamma har gått bort, och Per har barn med flera kvinnor, sju stycken allt som allt! På tre års tid har han bara hälsat på två gånger, och då tvingade vi honom nästan. Märta är inget för honom. Har ni fler frågor? Annars så hej då.
Vi gick ut, helt omtumlade av allt.
Barnen var ute på gården och lekte. Några gungade, några åkte rutschkana, två pojkar körde biltävling på en bänk.
Jag stod där och insåg långsamt vad det var som var så märkligt det var så tyst på gården. När Viktor är ute, då är det ett jäkla liv gap, skrik och skratt. Men barnen här? De pratade mest tyst med varandra, inga rop eller glada skratt. De kändes som små vuxna. De hade ingen barndom.
Allt de visste var att överleva frysa, hungriga, utan leksaker eller ordentliga kläder, och ofta helt utan någon vuxen som brydde sig, ibland utsatta för hårda tag.
Jag såg på Greta hennes ögon var blanka av tårar. Ja, där var dom igen, kvinnors eviga tårar
Vi gick sakta mot grinden när plötsligt en flicka i en för stor mössa ropade: Mamma!! Alla barnen vände sig om i samma sekund. Flickan sprang rakt mot oss med utsträckta armar. Mamma, mamma, här är jag!
Hon kastade sig om Gretas ben, och snart hördes ett hulkande gråt från kjolkanten som gjorde att även jag fick tårar i ögonen.
Märta! Märta! en pedagog ropade och kom springande. Hon försökte lyfta bort flickan, men Märta vägrade släppa Greta. Det var först när pedagogen lockade med en Marabou att det lyckades, och vi nästan rusade ut från barnhemmet.
I bilen sa vi ingenting. Greta skakade av känslor, och själv kände jag hur händerna darrade precis som min namne där inne. Jag svängde in till kanten, behövde hämta andan.
Greta pekade mot fönstret, mot skylten till leksaksbutiken Barnens hus bara ett kvarter bort.
Utan ett ord, nästan som på autopilot, tog vi varandra i handen och gick dit för att köpa en docka och en rosa klänning.
Vår lilla Märta ska bli den finaste som finns.
Ett oväntat telefonsamtal: “Är det Per Johansson?” – rösten i luren var kall och officiell. – Ja, …
