INTE SÅ FARLIGT, HON BLEV BARA ARG
Vem bryr sig om dig, kärring! Alla står bara ut med dig för att de måste. Går här och luktar gammal. Kan jag göra nåt åt det? Om det vore upp till mig Men jag måste ju stå ut! Avskyr dig!
Lovisa satte nästan teet i halsen. Hon hade just suttit och pratat med sin mormor, Margareta Lindström, över videosamtal. Mormor hade sagt att hon skulle gå ifrån en minut.
Vänta lite, hjärtat, jag är strax tillbaka, sa hon, reste sig knarrande ur fåtöljen och gick ut i hallen.
Telefonen låg kvar på bordet. Kameran fortsatt igång, mikrofonen också. Lovisa själv hade hunnit vända blicken till datorns skärm. Och så ja, det hände. En röst, någonstans ute vid hallen.
Lovisa trodde för ett ögonblick att hon hört fel. Hon kanske fortfarande hade trott det, om hon inte sneglat mot telefonen. Det hördes tydligt när dörren öppnades. Först dök ett par främmande händer upp i bild, sedan en sida, och därefter hela ansiktet.
Det var Josefin. Brorsans fru. Självklart, det var hennes röst.
Josefin gick fram till mormors säng, lyfte på kudden, rotade under madrassen.
Sitter här, dricker te Kunde hon inte bara dö snart. Seriöst. Vad ska man hålla på och dra ut på för; ingen nytta gör du ändå, bara tar plats, muttrade svägerskan.
Lovisa satt blickstilla. I några sekunder glömde hon andas.
Ett tag senare lämnade Josefin rummet, utan att ha sett kameran. Och några minuter därefter var Margareta tillbaka. Hon log, men det där leendet nådde inte ögonen.
Där är jag igen! Jag har ju inte frågat, hur går det på jobbet? Allt bra? frågade mormor som om ingenting hade hänt.
Lovisa nickade stelt. Försökte bearbeta det nyss hörda, fastän allt inom henne skrek att hon bara skulle dyka upp och slänga ut den där fräcka varelsen på en gång.
Margareta Lindström hade alltid varit som järn för Lovisa. Hon höjde aldrig rösten. I stället hade hon den där lärarautoriteten, slipad genom år av lektioner med elever och samtal med deras föräldrar.
Hon hade undervisat svenska och litteratur i fyrtio år. Barnen älskade henne: Margareta gjorde till och med klassikerna intressanta.
När morfar dog bröt hon inte ihop men hållningen blev med tiden lite krummare. Hon började gå ut alltmer sällan, och var sjuk oftare. Leendet var inte lika brett. Men inställningen, glädjen till livet, tappade hon aldrig. Hon brukade säga att varje ålder har sin skönhet, och hon njöt även nu, av det som fanns.
Lovisa hade alltid älskat sin mormor för att hon skapade trygghet. Med mormor vid sin sida var inga problem farliga: hon löste allt. Margareta gav bort sommarstugan till barnbarnet Mattias för att han skulle ha råd att plugga, och sista sparkapitalet gick till Lovisa som satte in dem i bostadslånet.
När Lovisas bror, Mattias, klagade på höga hyror efter sitt bröllop, erbjöd mormor själv ett rum. “Tre rum, plats finns för alla, och så får jag sällskap. Man vet aldrig, om blodtrycket svajar eller sockret sticker iväg…”
Det är ändå tråkigt att vara ensam. De unga kan också behöva hjälp, sa hon entusiastiskt.
Mattias skulle hålla koll på mormor, Lovisa hjälpte till med mat, mediciner och elräkningen. Hennes lön kunde bära, men samvetet tillät henne inte att stå utanför. Ibland gav hon cash, ibland swishade till mormors konto, ibland eftersom Margareta gärna sparade till sämre dagar handlade hon själv. Fisk, kött, mjölk, frukt så mormor alltid åt ordentligt.
Det är för din hälsa, särskilt nu när du har diabetes, sa Lovisa.
Mormor tackade, men såg ofta bort. Det var som att hon skämdes för att vara till besvär.
Josefin, Mattias fru, var från början misstänkt i Lovisas ögon. Mjuka ord, överdriven artighet, men bakom glasögonen iskall blick. Ett avmätt ögonkast, utan värme eller respekt. Fast Lovisa lade sig inte i. Det var brorsans liv. Hon frågade bara ibland mormor om allt var okej.
Allt är bra, gumman, försäkrade Margareta. Josefin lagar mat och håller snyggt hemma. Hon är ung, men det där kommer med tiden.
Nu förstod Lovisa att det inte var sant. Josefin var som ett lamm bland folk. Men bara när ingen såg…
Mormor, jag hörde allt. Vad var det där nyss egentligen?
Hon frös till, som om hon hört fel, sedan vände hon bort blicken.
Det där var inget, Lovisa. Josefin är bara trött. De har det kämpigt nu när Mattias jobbar på annat håll. Det blir lite mycket ibland.
Lovisa granskade sin mormor som om hon såg henne första gången. Lade märke till varje ny rynka. I mormors blick fanns ingen av den gamla styrkan kvar. Envisheten fanns där fortfarande, men också trötthet. Och något nytt. Rädsla.
Trött? Hör du ens vad hon säger till dig? Det där är inte bara ilska, det är
Äsch, Lovisa det är inte svårt att stå ut. Hon är ju bara ung. Och som sagt, jag ÄR faktiskt gammal. Jag behöver inte mycket.
Sluta nu mormor! Lura inte mig. Antingen berättar du nu eller så tar jag bilen och kommer direkt. Du väljer.
Margareta blev tyst, suckade tungt, axlarna sjönk och hon rättade till glasögonen. Hela bilden sprack. Framför Lovisa stod inte längre den leende, starka kvinnan, utan en slagen gammal dam.
Jag ville inte säga något, började hon. Du har så mycket själv, varför blanda in dig i vårt bråk? Jag trodde bara att det skulle ordna sig
Josefins historia var visade sig vara mycket längre och smutsigare än Lovisa kunnat ana.
De unga flyttade in hos Margareta, med stora väskor och planer på att spara ihop till kontantinsatsen för en lägenhet på ett halvår. Mormor var glad först. Hemmet fylldes av ljud: steg på morgnarna, matlagning i köket. Prat och fniss, även om det lät konstlat. Josefin ansträngde sig i början, bakade bullar, bryggde te till mormor, följde henne till vårdcentralen.
Men när Mattias började jobba borta, förändrades allt snabbt.
Först blev hon bara irriterad, berättade Margareta. Jag trodde det var sorgen efter Mattias. Sedan började hon ta mat för sig själv, sa att du ändå köpte så mycket, att hon behövde mer, att hon skulle ha barn, och var ung. Vad ska jag säga? Jag klarar mig utan, det är till och med nyttigt att gå ned i vikt.
Josefin hade till och med bett om lån. Margareta gav henne pengarna av det Lovisa gett för mediciner. Josefin köpte sig ett eget kylskåp och ställde in på sitt rum, med lås på dörren. Allt gott som Lovisa burit in till mormor hamnade där.
Några pengar fick mormor aldrig tillbaka. Tvärtom, Josefin började leta efter fler ställen där Margareta sparat undan.
TVn tog hon. Sa att jag förstörde ögonen. Internetet stänger hon ofta också av, mormor snörvlade och torkade tårarna med händerna. Jag får samtal online, och följer nyheter, hittar recept Ibland känns det som om jag sitter i fängelse.
Har du aldrig sagt nåt till Mattias? frågade Lovisa.
Mormor skakade på huvudet.
Hon hotade med att om jag snackade skulle hon säga till alla att hon förlorat barnet på grund av mig. Att jag gjorde henne nervös. Jag vet inte ens om hon varit gravid. Men hon sa att alla skulle tycka synd om henne, och hata mig.
Lovisa visste inte vad hon skulle säga. Hon ville skrika, förbanna Josefin. Men istället sa hon:
Mormor, ingen har rätt att behandla dig så där. Ingen! Varken ung eller gammal, närstående eller främling.
Mormor grät. Lovisa tröstade henne, fast hon redan bestämt sig nu skulle det bli uppgörelse.
En halvtimme senare satt Lovisa och hennes man Samuel i bilen på väg till Margareta. Hon förklarade läget under färden; Samuel trodde knappt på det, men litade på sin fru.
Mormor öppnade så fort de ringde på. Hon vred nervöst på något i händerna och undvek ögonkontakt.
Men ni hade ju kunnat ringa, jag kunde satt på teet…
Vi är inte här för te, mormor, sa Lovisa lugnt. Vi är här för rättvisans skull. Var är Josefin?
Hon har gått ut någonstans Ingen berättar för mig Men kom in då.
Margareta steg undan och släppte dem in. Lovisa gick direkt till köket. Kylskåpet var nästan tomt: ett par paketer gammal mjölk, ett tiotal ägg, en burk möglig inlagd gurka. I frysen bara is.
Lovisa såg på Samuel, han nickade. Sen agerade de snabbt. Josefins sovrum var låst, men billigt och simpelt lås. Samuel öppnade med vanlig skruvmejsel.
Där inne stod mycket riktigt ett kylskåp. Inuti hittade Lovisa de yoghurtar hon bara för någon dag sen köpt åt mormor, och dessutom ost, hemlagad korv, till och med grönsaker.
Lovisa kokade av ilska, men höll sig lugn. Tillsammans med Samuel gick hon till mormors sovrum för att vänta ut Josefin.
Hon kom hem efter en halvtimme.
Vem har rört min dörr!? skrek hon och knöt nävarna.
Då kom Lovisa ut från mormors rum.
Jag.
Josefin tystnade, kastade nervösa blickar. Efter några sekunder försökte hon återgå till gamla vanor.
Vem tror du att du är, som går in i mitt rum?
Lovisa gick nära, såg ned på henne. Josefin var mycket kortare.
Jag är barnbarnet till den som ÄGER det här hemmet. Vem är du? Lovisa smalnade med blicken. Du har tio minuter att packa. Annars slänger vi dina saker ut genom fönstret. Tydligt?
Jag ska berätta för Mattias!
Gör det! Han är inte här nu. Om det krävs, bär jag ut dig själv.
Josefin blängde tillbaka, men vek undan, började packa slarvigt. Hon muttrade ilsket och försökte trakassera Lovisa, men hon stod kvar med stone face.
Mormor stod i hallen, torkade tårarna med handen.
Men Lovisa Måste vi bråka, alla hör ju…
Då gick Lovisa fram och kramade om henne.
Ingen bråk, mormor. Vi slänger bara ut soporna.
De sov över hos Margareta, och nästa dag fyllde de hennes kylskåp och medicinskåp. När de sa hejdå grät mormor igen. Lovisa hoppades det inte bara var för att hon kände skuld och rädsla för ensamheten. Hon förbjöd bestämt att släppa in Josefin igen, oavsett vad.
Samma dag ringde Mattias Lovisa. Han skrek så mobilen vibrerade.
Är du galen? Josefin gråter! Vart ska hon ta vägen? Tror du att du kan göra vad du vill, bara för att du har pengar?
Lovisa lade helt enkelt på. Några timmar senare skickade hon ett röstmeddelande:
Du kanske ska kolla upp vad som har hänt först. Din fina Josefin har plågat mormor och svultit henne. Jag påminner dig: mormor gav dig sitt sista. Kom inte hit mer med henne, annars blir du lurad på öronen, båda två.
Mattias svarade aldrig. Och det behövdes nog inte.
Josefin hamnade hos nån kompis, temporärt. På sociala medier skrev hon om “giftiga släktingar” och “falska människor.” Mattias tryckte gilla. Mer hörde Lovisa inte av dem.
Hemma hos Margareta blev det tyst, men varmt och trivsamt. Efter några veckor ville mormor att Lovisa skulle lära henne att se på serier med mobilen. De började med “Mästaren och Margarita”, och övergick till komedier. Ibland såg de på film ihop.
Oj, så länge sedan jag skrattade så här! erkände mormor. Jag får ont i kinderna, är så ovan.
Lovisa log bara. Nu hade hon äntligen ro i själen. En gång hade mormor skyddat henne. Nu var det hennes tur att skydda mormor.
