Så fort jag klev in genom dörren, stod min granne Märta där, som om hon svävat upp från parketten. Hon såg på mig över sina små glasögon och sa: “Det är en man som skriker varje dag i din lägenhet, han driver alla till vansinne.” Men hur kunde det vara möjligt när jag var ensamstående?
Nästa dag bestämde jag mig för att inte gå till jobbet på revisionsbyrån. Istället kröp jag drömskt ner under sängen, gömd under mitt blå mormorsöverkast. Klockorna i Stockholm slog ologiskt och tiden blev suddig, men exakt 11:20 hörde jag hur någon vred om min ytterdörr med en nyckel som lät som fruset järn mot is.
Stegen som följde ekade som om de alltid tillhörde hemmet. De tassade över golvplankorna, gnisslade mot parkett och kändes märkligt hemtama nästan som min egen rytm när jag var för trött för att orka dammsuga.
Den där mannen gick rakt in i sovrummet.
När jag kom hem den där första gången hade Märta redan väntat utanför dörren.
Det är för mycket oväsen mitt på dagen, sa hon, och såg på mig med rynkad panna. Det är en mansröst, mäktig och arg.
Jag stod där med matkassen i handen, förvirrad.
Det kan inte stämma, svarade jag. På dagarna är ingen här jag jobbar jämt och bor själv.
Märta skakade långsamt på huvudet, som om hon var en björk i storm.
Jag lovar, hör det ofta, särskilt kring lunch. Jag har till och med knackat, men ingen öppnade.
Jag försökte dra på munnen, sa att jag nog glömt TV:n på. Men hennes ord stannade kvar i min kropp, som små taggar av frost.
Den kvällen gick jag runt i mitt bo, letade efter trasiga fönster, öppna dörrar men allt var som det alltid varit, möblerna stod rätt och inga skuggor kröp längs väggarna. Allt var synbart tryggt, ändå dallrade luften av obehag.
Jag låg vaken hela natten och lyssnade, som om mitt hjärta skulle explodera som smällkarameller på jul.
På morgonen bestämde jag mig. Jag ringde jobbet, la på en hes förkylning och gick ut som vanligt kl 7:45, vinkade till grannarna, vred om bildörren. Sen smög jag, förklädd i dröm, in genom sidodörren och kröp snabbt in under sängen. Tiden stannade, rummet blev som en oupplyst tunnel.
Runt 11:20 öppnades dörren med ett ljud som om metall slipades mot bar vinter. Stegen tassade rakt in, som om personen kände varje knarr i golvet. Skorna snuddade golvet och för ett vaket ögonblick var det som om jag hörde mitt eget förflutna i hans gång.
Han gled in i sovrummet.
Så snart jag återvände hem stod Märta där igen, med samma fråga: “Varför skriker det en man i din lägenhet när du bor själv?”
Och nu hörde jag det en dov mansröst, trött och irriterad:
Du har väl hjälpt till att stöka ner igen
Han sa mitt namn: Elin.
Rösten jag blev kall. Den var så välbekant, men så främmande i min egen koja. Skräcken knöt sig runt magen, som en ål i en sjö.
Jag fick veta sanningen först efteråt, när allt redan blivit suddigt som dansande ljusstakar i midvintermörkret.
Fastighetsägaren, Herr Lundgren, hade egna nycklar. Han visste exakt när jag gick, när jag kom hem. Jag hade småpratat om mina vanor, vant och tanklöst, som man gör i trappuppgångar bland prasslande reklamblad.
Han kom inte för att stjäla, nej. Han ville bara leva där. I smyg.
Han tog av sig skorna i hallen, satte sig på min soffa, åt min leverpastej, bläddrade bland tv-kanalerna, slank ner i mitt badkar och la sig ibland på min säng, som om han drömde att han också bodde där.
Alla möbler stod där han en gång placerat dem, han hade ju valt lägenheten för “uthyrning”. För honom var det fortfarande hans plats.
Märta såg alltid ögonen fladdra till när hon sa: “Det bor en man hos dig som borde flytta ut.” Men han såg inget fel: nyckeln var hans, adressen bekant. Han trodde han hade rätt, som en kung i sitt eget lilla rike.
Ibland muttrade han högt, klagade på mina strumpor, den sneda duken, sa att jag “vanvårdade boet”. Hans stämma virvlade ut genom väggarna och fastnade i grannarnas öron därav klagomålen.
Han kände till mitt namn. Mina vanor. Visste att jag inte skulle komma hem före kvällsnyheterna.
Men han visste inte att jag skulle vara den som hörde honom allra först.
När polisen hämtade honom såg han förvånad ut och höll upp nyckeln som en sorts bevis på att drömmen fortfarande höll på att rulla vidare. Han såg aldrig det farliga i det hela lägenheten var ju hans, han “såg bara till att allt stod rätt till”.
Sedan dess hyr jag aldrig ett boende utan att byta lås första dagen, till och med i drömmar där inget riktigt är som det brukar.
