Jag har passat mina barnbarn i åtta år utan att få ett öre men igår sa de att de föredrar den andra mormorn för att hon aldrig skäller och för att hon alltid köper surfplattor.
Jag är mormor med soppskeden i handen.
Mormorn som går till skolan med dem, torkar snoriga näsor, lagar mat, tvättar, stryker, bär skolväskor, släcker lampor efter dem och lägger dem när deras föräldrar jobbar sent.
Den andra mormorn, Ingrid, är den eleganta.
Hon dyker upp iblandmed blombuketter, med parfym, med blanka presenter, med stora överraskningar.
Hon vet inte hur det är att sitta vaken en hel natt med en febrig unge.
Men hon vet hur man köper den senaste surfplattan.
Igår sa mina barnbarn till mig att de ville att jag skulle vara som henne.
För första gången i mitt liv förstod jag vad det innebär att bli osynlig, trots allt man gör.
Jag heter Margareta. Jag är 62 år.
Har en dotterKarin.
Och två barnbarnOskar (8) och Ebba (6).
Karin jobbar. Hennes manAndersjobbar också.
Och eftersom det inte finns råd med barnvakt och de inte litar på fritids, tog de bara för givet att jag som pensionär borde tillbringa resten av livet med att ta hand om deras barn.
Och det gjorde jag.
Medvetet.
Med kärlek.
Med hela mitt hjärta.
Jag stiger upp 05:30.
06:30 står jag redo hemma hos dem.
Jag lagar frukost.
Jagar strumpor, letar rätt på den där tröjan som alltid försvinner, klär på, knyter skosnören, bär skolväskor, följer dem till skolan.
Sedanstäda, plocka, laga mat, tvätta.
På eftermiddagenhämta dem igen.
Läxor, vila, soppa vardag och rutiner.
Jag är mormor med regler.
Mormor med gränser.
Mormor som säger:
Ingen godis innan middagen.
Tvätta händerna.
Nu räcker det med surfplatta.
Gör färdigt läxan först.
Det vill säga, mormor synonymt med tråkig.
På andra sidan står Ingrid Anders mamma.
Ingrid har inte arbetat på många år.
Hon har gott om pengar.
Kvinna med manikyr, frisörbesök, klänningar för fest, resor till Danmark och Frankrike.
Ingrid har aldrig kokat te klockan tre på natten när ungen hostar.
Hon har inte letat försvunna strumpor.
Hon har aldrig torkat spyor ur mattan.
Hon har aldrig jagat barn runt matbordet med en sked.
Ingrid är gäststjärnan.
Hon dyker upp ett par gånger om åretpå julafton och barnens födelsedagar
med presenter, choklad och… de senaste prylarna.
Barnen avgudar henne.
Som alla barn avgudar den som låter dem göra vad de vill.
Igår var det Oskars födelsedag.
Jag gick upp kl. 05 för att baka hans favoritkaka från grunden.
Med ägg, vaniljkräm och valnötterprecis som han gillar.
Köpte en fin bok till honom och en varm, mjuk tröjaså mycket min pension räckte till.
Klockan fyra på eftermiddagen dök Ingrid upp.
Nya lockar, dyr parfym och en glittrig handväska.
Hon kom in som om hon ägde rummet.
Mina små gullungar! ropade hon.
Oskar och Ebba välkomnade henne som en popstjärna.
De gick förbi mig som om jag var en gammal blomkruka i hörnet.
Ingrid tog fram två stora, vita kartonger.
Två nya surfplattor.
Här ska ni ha roligt! Ingen får säga åt er hur länge ni spelar idag!
Barnen skrek av lycka.
Karin och Anders log stort:
Fantastiskt, mamma! Tack!
Jag stod i köket och skar kakan.
Den jag gått upp tidigt för att baka.
Den som ingen såg åt.
Jag gick fram till Oskar.
Oskar, här är mormors present. Och kakan
Han tittade inte upp.
Inte nu, mormor. Jag gör i ordning min gubbe.
Men, Oskar
Alltid kaka! Den andra mormorn kommer med riktiga presenter! Du ger bara böcker och kläder. Tråkigt!
En sådan smärta
Jag önskar ingen den känslan.
Jag tittade på Karin.
Väntade att hon skulle säga Så där pratar man inte till mormor!
Men hon?
Hon skrattade till.
Mamma, låt dem. Barn älskar nya saker. Ingrid är rolig mormor. Du är… rutinerna mormor.
Rutinerna mormor.
Är det så omsorg kallas idag?
Ebba gav det sista hugget:
Tänk om mormor Ingrid bodde här. Hon blir aldrig arg. Du är alltid trött.
Jag såg ner på mina nariga händerfrån diskbalja, tvättmaskin och skurning.
Jag såg på Ingridpigg, med två surfplattor i väskan, dagens hjälte.
Jag såg på min dottertillbakalutad med vinglaset, eftersom jag gör allt.
Jag tog av förklädet.
Vek det noga.
La det på köksbänken.
Gick in i vardagsrummet.
Karin, jag går nu.
Va!? Men kakan då? Vem ska städa undan?! Vem fixar allt?
Kan inte roliga mormorn hjälpa till?
Ingrid log snett:
Margareta lilla, min rygg klarar inte stress jag har ischias
Ingen fara. Jag ska inte be dig smutsa ner din outfit.
Jag såg på Karin:
Barnen har rätt. Jag är tråkig. Jag är den som håller på med regler och grönsaker.
Jag tror att de behöver lite mer frihet.
Från och med imorgonjag slutar.
Men mamma! Vem ska ta dem till skolan?!
Det vet jag inte. Kanske Ingrid. Eller… sälj en surfplatta och betala för fritids.
Vi behöver dig!
Nej. Ni behöver EN TJÄNARE. Och det är jag inte.
Jag tittade på Oskar.
Mormor… kommer du inte tillbaka?
Nej, älskling. Imorgon blir det jätteroligt för er.
Ingen som säger åt er att äta grönsaker, göra läxan, eller gå och lägga er.
Frihet.
Och så gick jag.
Telefonen ringer hela tiden.
Karin gråter.
Anders säger att jag överdriver.
Men jag ska inte tillbaka.
Imorgon sover jag till nio.
Brygger mitt kaffe för mig själv.
Tar en bit av min egen kaka.
Och tittar på serien jag vill se.
För första gången på flera årblir jag huvudpersonen i mitt eget liv.
Och vad tycker niär det självklart att mormödrar ska passa barnbarn,
eller är det så att barnen bara utnyttjar och vill spara pengar?
