Jag insåg att något var fel den dagen jag upptäckte att min fru inte längre sa jag älskar dig till mig. Jag vet inte exakt när det slutade. Jag har ingen aning om det var förra veckan, förra månaden eller långt tidigare. Det enda jag vet är att hon brukade säga det ofta när vi tog farväl på morgonen, när vi la på telefonen, innan vi somnade. Jag svarade alltid med detsamma, ja, haha, älskling.
Jag är 34 år gammal. Jag jobbar hela dagen. Jag går hemifrån tidigt och kommer hem trött. Jag har alltid trott att en bra make innebär att man sköter sina plikter betalar räkningarna, handlar mat, är hemma, är trogen. Jag kom hem, åt middag, duschade och satte mig med mobilen eller framför TV:n. Hon berättade om sin dag, och jag svarade med korthuggna ord: mm, ok, vi får prata sen, jag är trött. När hon sa jag älskar dig tog jag det inte som någonting speciellt. Det var rutin, nästan mekaniskt. Aldrig föreställde jag mig att jag en dag skulle sakna att höra det.
Jag började märka förändringen i små detaljer. Hon skrev inte längre under dagen. Hon brukade skicka SMS: Var rädd om dig, ha en fin dag, har du ätit?. Nu ingenting. På kvällen låg hon vänd bort från mig med mobilen. Hon sökte inte längre min hand. Hon frågade inte längre hur jag mådde. En dag kallade jag henne för älskling, och hon svarade med mitt namn: Daniel. Det gjorde ont i bröstet.
En kväll tog jag mod till mig och frågade:
Älskar du mig fortfarande?
Hon blev tyst. Hon såg mig inte ens i ögonen. Hon sa bara:
Jag vet inte det känns inte som förr.
Det var som ett slag, utan känsla. Jag frågade om det hänt något, om det fanns någon annan, om jag gjort något allvarligt fel. Hon sa att det inte fanns någon annan, men hon var bara trött. Trött på att känna sig ensam fast hon har sällskap. Trött på att prata utan att bli lyssnad på. Trött på att säga jag älskar dig utan att få det tillbaka.
Den natten mindes jag alla gånger hon sagt jag älskar dig, och jag bara mumlat tillbaka utan att möta hennes blick, utan att krama henne, utan att verkligen lyssna. Jag mindes de dagar jag kom hem och fastnade i mobilen. De stunder hon bad mig att vi skulle göra något tillsammans, och jag hellre ville lägga mig. Jag har alltid trott att kärlek handlar om att försörja. Men hon behövde ord, tid och uppmärksamhet.
Sedan dess försöker jag ändra mig. Jag säger jag älskar dig. Jag kramar henne. Jag skriver till henne. Jag bjuder ut henne. Men det är inte samma sak. Hon ser på mig noggrant, som om hon inte riktigt vågar hoppas igen. Ibland svarar hon tack när jag säger att jag älskar henne. Det gör mer ont än ett nej.
Vi bor i samma hus i Uppsala, vi sover i samma säng, men det är inte som förr. Jag känner mig som någon som försöker släcka en eld när det knappt finns något kvar att rädda. Jag vet inte om jag är för sent ute. Jag vet inte om hon redan har glömt mig. Jag vet bara att jag skulle ge allt för att återvända till de dagar då hon sa jag älskar dig utan att tveka.
Vad skulle du råda mig?
