8 juni, 2024
När jag promenerade längs Mälarens strand i Västerås idag såg jag något märkligt. En rådjursflicka kämpade i vattnet, med en gammal färgburk fastkilad på huvudet. Det såg inte ut som hon skulle klara sig upp på land, och mitt hjärta bultade av oro.
Plötsligt dök en riktig hjälte upp Johan. Han agerade snabbt. Med lugna rörelser gav han rådjuret lugnande medel och lyfte det försiktigt in i sin Volvo. Snabbt körde han till närmaste veterinärklinik, där djuret fick både antibiotika och smärtstillande innan hon släpptes ut i skogen igen.
Jag minns hur Johan, istället för att bara titta på, valde att hoppa i vattnet och börja simma mot stranden med rådjuret. Det var en väldigt ansträngande färd; jag såg hur han kämpade, men gav aldrig upp. Till slut hamnade de på land, båda trötta. Rådjuret kunde knappt resa sig, så Johan bar henne hela vägen hem och det var en rätt lång väg. När de kom fram blev hans mamma så lättad och lycklig över att se Johan oskadd, och det räddade rådjuret med!
Johan tänkte snabbt och hans insats räddade livet på rådjuret. Hon var utmattad men verkade oskadd, så Johan ledde henne till en närliggande äng där hon fick vila.
För att hjälpa henne att slappna av började Johan sjunga Cornelis Vreeswijks Sommarkort visan som både jag och Johan har hört många gånger. Det var nästan magiskt; rådjuret slutade kämpa och lät sig ledsagas mot tryggheten på land.
När de väl kommit upp ur vattnet fäste Johan ett rep runt hennes hals och följde henne tillbaka mot skogens kant, där hon äntligen var säker.
Jag är så glad att rådjuret nu är i trygghet, och hoppas att hon slipper liknande bekymmer i framtiden. Man känner sig stolt över att bo i ett land där folk som Johan vågar agera och göra skillnad.
