Min egen syster har en väldigt udda egenskap. Hon förhärligar sitt barn till skyarna och verkar tro att alla andra ska tycka och känna exakt som hon gör. Men så funkar det ju självklart inte.
Hennes barn är bara fem år gammal. Jag har absolut inget emot honom vi älskar ju honom såklart, vi är ju ändå släkt, men inte mer än så. Vi har nog med våra egna barn att tänka på.
Min syster däremot har intalat sig själv att hennes dotter är unik på riktigt, rent av något av ett underverk. Vi måste kalla henne för ängel. Och eftersom änglar per definition är syndfria ja då måste allt denna lilla ängel gjort ovillkorligt förlåtas, varje gång.
Det är i alla fall vad hon själv verkligen vill. Därför är det knappast någon av oss som hoppar jämfota av glädje när hon kommer på besök. Och att åka hem till henne är inte direkt heller någon söndagsnöje. Grejen är den att vi inte bara är systrar, utan även kollegor vi jobbar på samma lilla kontor i Malmö. Det var därför jag ändå behövde prata med henne.
Kom förbi, sa min syster i telefonen. Jag gör din favoritomelett. Kom förbi på lunchen!
Hon är faktiskt rätt vass i köket, speciellt hennes berömda omelett.
Jag kommer strax, svarade jag kort och lade på.
Jag slängde mig runt lägenheten på jakt efter bilnycklarna. Tänkte, varför inte svänga förbi konditoriet och köpa med lite fikabröd? Ingen svensk lunch utan kaffe och något sött. När jag väl kom fram satt hon redan och matade sitt barn. Hon vinkade till mig på klassiskt svenskt diskret vis att slå mig ner vid bordet. Så jag gjorde det, en sak ledde till en annan, och rätt som det är säger hon:
Ät du, säger hon och puttar fram en tallrik med en rätt sorglig omelett. Ingrid orkade inte äta upp den.
Där tog min svenska gräns för gemytlighet faktiskt slut:
Har ni slut på rena tallrikar här i huset, eller? frågade jag och övade mina bästa passivt-aggressiva minspel.
Min Ingrid är det renaste barn som finns. Hennes händer är alltid kliniskt rena, svarade min syster stolt, samtidigt som ungen satt där och grävde efter guld i näsan.
Där gick min gräns och den lunchen blev min sista i hennes kök.
Så, vad hade du gjort i mitt ställe?
