Det var länge sedan nu, men ibland drömmer jag fortfarande om den där gryningen när jag, Linnea Andersson, vaknade halv fem på morgonen med hjärtat bultande av skam. Vi måste packa och lämna platsen innan solen gick upp. Aldrig tidigare hade jag känt en sådan förödmjukelse. Hur kunde allt detta hända? Vilken dåre jag hade varit!
Efter att min dotter började bo i sin lilla hyreslägenhet på Södermalm slutade jag laga mat hemma. Varje dag lunchade jag på det lilla caféet bredvid kontoret vid Östermalmstorg. En dag slog sig Erik Berg bredvid mig medan jag åt min köttbullar. Vi började småprata och det ledde till att vi inledde en kärleksaffär. Erik var lite yngre än jag, men de eleganta grå slingorna i hans hår gjorde honom både manlig och lite äldre till utseendet.
Erik var verkligen charmant. Han bjöd mig på restaurang, gav mig blommor och föreslog långa promenader under den bleka månen längs Mälarens strand. Med tiden förlorade jag förståndet, väntade ivrigt på varje samtal och besökte frisören innan varje dejt. Jag var totalt förlorad i vår nya relation och dagdrömde om framtiden tillsammans.
I mina tankar planerade jag vårt bröllop, och i drömmen reste vi på smekmånad till ett varmt land, kanske till Gotland eller de soliga klipporna på Österlen.
Cirka en vecka innan bjöd Erik mig på semester till en turistby i Dalarna. Vi bestämde att åka på fredag kväll och återvända på söndag. Jag såg fram emot den romantiska helgen och fantiserade om att han skulle fria till mig nere vid Siljans glittrande strand.
På fredagseftermiddagen ringde Erik: Jag var tvungen att ta ett glas, så vi får åka i din bil. Okej.
Efter jobbet möttes vi, och jag märkte att Erik redan var ganska berusad. Jag hoppades att när vi väl kom fram till stugan skulle han lugna ner sig och vara sitt vanliga charmiga jag. En timme senare var vi framme och checkade in i den lilla timmerstugan Erik bokat i förväg. Han öppnade dörren som om han bjöd in mig till ett nytt liv. Jag kände mig som en drottning.
Vi gick till caféet på området. Där spelade de lågmäld musik, vi beställde kaffe och Erik vickade på sitt glas cognac: Ska du ha lite själv? Vi bestämde oss för att slappna av. Det ordnar sig. svarade han.
Min första make dog av alkoholism, så jag hade ingen tolerans för sprit och Erik visste detta väl. Redan efter en timme var Erik mer än bara berusad. Han försökte dra mig ut på dansgolvet men jag vägrade. Istället dansade han själv, och en annan tjej slöt upp och började hänga på honom. Först dansade de, sedan blev de alltmer oanständiga. Efter ett tag kom en vakt fram och bad dem lämna caféet.
Efteråt gick Erik och tjejen till vårt bord, svepte cognacen och Erik sa: Älskling, vänta inte på mig i kväll. Du är en gammal kärring jämfört med honom, sa flickan och de gick därifrån tillsammans.
Jag satt kvar, blind av skam. Jag visste inte ens hur jag skulle svara. Tårarna rann när servitören kom fram med en glass: Det här är från huset! sa han.
När jag åt glassen strömmade tårarna. Först ville jag åka hem direkt, men bestämde mig för att vänta till morgonen. Väl hemma satte jag allt i tvättmaskinen, så att inget skulle påminna mig om Erik. När jag öppnade väskan fann jag min blus täckt av blod. Helt vilsen, undrade jag om han kanske hade blivit skadad om Erik blivit mördad skulle jag vara den första som misstänktes, för jag hade motiv.
Jag ringde min granne Carina Johansson, som arbetade på polisen Linnea, har du gått från vettet, klockan är sex.
Jag grät in i luren och kunde knappt förklara. Jag är på väg, öppna dörren. svarade hon.
Efter att Carina lyssnat på min förvirrade berättelse, ringde hon ett nummer: God morgon! Vem jobbar idag i labbet? Jag kommer om en halvtimme, till Linnea. Jag är rädd att de kommer arrestera mig. Fortsätt vara rädd, men ge mig blusen och Eriks telefonnummer.
En timme senare fick jag ett samtal från Carina: Oroa dig inte, det är grissblod på blusen, och din Erik är en bedragare. Jag berättar allt när jag kommer över.
Jag kunde inte förstå vem som var bedragaren. När Carina kom springande in i mitt hem, frågade hon direkt: Du sålde dina föräldrars hus var satte du pengarna? På kortet? Har du kopplat det till din telefon? Kortet ligger i garderoben och mobilen är inte kopplad. Och Erik känner till koden? Ja, vi har pratat om vilket år som står på kortet. Du måste spärra kortet NU.
På min internetbank såg jag att kortet precis hade använts på en lunchrestaurang. De planterade blodet på din blus så du skulle hålla dig stilla tills de tagit pengarna från kortet. Nu skriver vi en polisanmälan innan de märker att kortet är spärrat…När anmälan var inskickad frös jag, tom i kroppen, som om hela min framtid dragits undan på en natt. Carina höll om mig: Allt kommer ordna sig, Linnea. Du är starkare än du tror. Jag såg ut genom fönstret; morgonen hade fått en ny klang, och ljuset föll genom persiennerna med ett oväntat hopp.
Några dagar senare ringde Carina igen. De har gripit Erik och tjejen och pengarna har räddats. Allt är över. Jag gick till min dotter på Södermalm och när vi åt middag tillsammans insåg jag att min gamla skam hade förvandlats till erfarenhet, och bakom den, en styrka jag inte visste att jag hade.
Det var då jag slutade drömma om gryningen i Dalarna. Istället började jag längta efter nya dagar, och när jag åter passerade caféet på Östermalmstorg log jag mot servitören och tackade för glassen. Han log tillbaka och i hans blick fanns en värme som varken Erik eller någon annan kunde stjäla från mig. Kanske fanns det andra soluppgångar, andra liv att börja och jag, Linnea Andersson, var redo att välkomna dem.
