Elin steg på bussen vid hållplatsen, precis som hon skulle. Det fanns bara en ledig plats, bredvid en man som såg ut att vara några år äldre än hon. Elin fäste knappt någon uppmärksamhet vid honom, för i hennes huvud virvlade bekymren runt sju timmar till föräldrahemmet och tusen viktiga saker att reda ut.
Bussen gled iväg genom ett dimmigt aprilstockholm, och Elin sjönk ner i sätesgropen som om hon sjönk genom tid. Efter ett tag började en strimma av doft mörkt bränt kaffe och söt kåda smyga sig in i hennes näsborrar, så påtagligt bitterljuv att minnen knastrade till inom henne.
Sommarnatt, sol som aldrig riktigt går ned, hon är sjutton och ligger i gräset vid en sjö utanför Västerås bredvid sin pojkvän Rolf. Samma doft; strävt kaffe blandat med varmt läder från hans jacka. Han kysser henne med ord om evighet, lovar att aldrig försvinna. Rolf var hennes första stora kärlek sällsam, orkanartad; hon hade kunnat släppa allt för att bara vara nära.
Men ödet drog dem isär. Rolf gjorde lumpen och försvann till Boden, hittade någon annan och gifte sig där uppe bland björkarna. Elin blev ensam kvar, hjärtat sprucket som is i tö. Hon träffade ingen ny, kärleken till Rolf blev sittande som mossa i bröstkorgen, och åren gick tio stycken till och med.
Nu, på en drömmande tidlös buss mot Jönköping, sveper Elin blicken mot sin grannpassagerare. Vad? Kunde det vara? Mörkt hår, klarblå ögon, högrest profil och fylliga läppar. Han liknade Rolf så mycket att Elins hjärta slog volter.
Ursäkta, du heter väl inte Rolf? viskade hon försiktigt i drömmen.
Nej, jag är Johan, sa mannen, och log ett Ludvika-leende så varmt att rutorna immade igen. Han såg så på pricken ut som den hon hållit fast vid i minnet att världen plötsligt kändes underlig och mjuk.
Vad heter du då, du som liknar någon jag kände? frågade han.
Elin… Hon kände sig rotlös, men samlade sig. Elin. Trevligt att träffas.
Samma här! Elin, du är märkligt lik min egen första kärlek.
Jaså, vem var det? frågade Elin medan bussen krängde fram mellan björkskogar och bortglömda samhällen.
Min första riktiga kärlek, förstås. Vi gled isär, hon valde en annan. Tio år har jag burit henne i mitt huvud. Och nu sitter du här som en spegel, sa Johan, och det syntes att minnerna värmde kinderna röda som nypon. Märkligt. Du är ju nästan identisk med min Rolf, och det har gått tio år…
Kan sådant hända? Finns det ögonblick som dubbelgångare i drömmar? Kanske ska vi byta nummer och se vart det leder, sa han plötsligt.
Ja, kanske det…
De började prata. Utanför var landskapet suddigt, som akvarell. Om deras saga fick en fortsättning? Vem vet – kanske ger ödet till slut en andra chans, även om gestalterna bara är skuggor av dem vi älskat. Ingenting är som det verkar i drömmar, eller hur?
