Innan jag gifte mig med min fru Ebba hade jag en ganska bra relation med hennes föräldrar. Allt var förstås inte perfekt, men de bemötte mig oftast vänligt och varmt. Eftersom Ebba bodde kvar hemma på den tiden var det naturligt att jag ofta pratade med hennes mamma och pappa när jag var på besök. Vi hade små meningsskiljaktigheter ibland, till exempel om vad vi skulle titta på på TV, men jag försökte alltid undvika större bråk och gav ofta min svärmor rätt, bara för lugnets skull. Allting fungerade hyfsat bra, fram tills vår bröllopsdag.
Efter festen gick vi hem till mina svärföräldrar, där de nästan överöste mig med mat och envisades med att jag borde äta mer för att “bli starkare”. Först tyckte jag det var lite skoj, men ganska snart blev kommentarerna både mer påstridiga och personliga. En månad senare sa svärmor plötsligt att det såg ut som om jag hade gått upp i vikt, trots att jag inte hade gått upp ens ett gram. Några veckor efter det fick vi veta att Ebba väntade barn, och jag blev förstås överlycklig. Jag berättade det för henne direkt, men vi kom överens om att hålla det hemligt för mina föräldrar ett tag, så att vi kunde överraska dem senare. Ungefär samtidigt flyttade vi in i vår nya lägenhet.
Under tiden som graviditeten fortskred började mina svärföräldrar hälsa på betydligt oftare, alltid lika bekymrade över min hustrus hälsa. Jag började misstänka att Ebba ändå hade berättat den stora nyheten för dem, men hon försäkrade mig om att så inte var fallet de var helt enkelt bara extra omtänksamma. Men när vi till slut berättade att vi väntade barn, förändrades hela mitt liv.
Min svärfar blev ännu mer påträngande och försökte tvinga i mig ännu mer mat, samtidigt som han gång på gång insisterade på att Ebba skulle sluta arbeta för att inte bli utbränd. Samtidigt skulle svärmor absolut alltid lägga händerna på min frus mage och upprepade ständigt att den växte. De började dyka upp titt som tätt, ofta flera gånger om dagen, och ställde tusen frågor om hur vi mådde. Jag insåg långsamt att de inte längre såg oss som individer, utan mest som bärare av deras blivande barnbarn. Våra egna känslor och behov var inte särskilt intressanta för dem. Det blev tydligt att deras välvilja hade gått överstyr redan från början.
Jag försökte berätta för Ebba hur jag kände, men dessvärre förstod hon inte riktigt varför jag tog så illa vid mig. Hon avfärdade mina bekymmer som obefogade och lite löjliga. När jag kände att jag tappade allt stöd bestämde jag mig till slut för att ta saken i egna händer. Raskt packade jag ihop våra grejer, bad Ebba att byta lås på dörren utifall att och bokade biljetter till en semesterresa. Dagen därpå reste vi iväg. Jag hoppas verkligen att denna flykt ska ge mig den vila och klarhet jag så desperat behöver.
Jag har lärt mig att ibland, när man känner sig överkörd och oförstådd, måste man själv ta initiativ till förändring. Man måste våga dra gränser, även om det innebär att göra folk besvikna. Och framför allt: lyssna på sig själv.
