Jag har gjort misstag i livet, men det största av dem lever fortfarande vid min sida och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag var tjugofem år gammal när jag gifte mig med en kille som hette Gustav. Han var två år äldre än mig. Vid den tiden kändes han nästan som en prins på en vit häst.
Han kom ständigt med blommor, presenter, bar mina tunga väskor, vi grälade aldrig och kunde alltid lösa allt lugnt tillsammans. Vi hade aldrig bott ihop innan vi gifte oss. Ingen av oss trodde på samboliv vi tyckte det var lite slarvigt. Så vi gifte oss bara. Min mamma och pappa gav oss pengar till bröllopet, men det räckte inte för att köpa en bostad. Jag ville inte heller hyra varför ge pengar till någon annan och behöva stå ut med deras åsikter om hur vi lever? Kort sagt, Gustavs mamma föreslog att vi skulle flytta in hos henne. Hon hade två rum i sin lägenhet i Vasastan, och hon var ensam och hade gott om plats. Varför inte bo där?
Jag gick med på det, mest på eget initiativ. Gustavs mamma verkade trevlig, så det var lätt att hitta ett gemensamt språk med henne. Men så fort vi gifte oss och jag flyttade in hos svärmor började jag upptäcka betydligt mer om min man. Det visade sig att hans mamma fortfarande såg honom som liten. Och när han bodde hos henne gjorde han absolut ingenting hemma. Till och med hans mamma tvättade hans kalsonger och strumpor han var alltså en vuxen man! Det är faktiskt helt sjukt.
Gustav gick bara till jobbet och gjorde sitt. Inte konstigt att när vi började bo ihop, fick jag ansvaret för allt. Nu skulle jag laga mat till alla, städa, tvätta, stryka kläder. Behövde jag verkligen det? Okej, svärmor la sig inte i mina saker och höll sig borta från köket när jag lagade mat. Men att hon inte ens ville hjälpa till och lät mig göra allt, fick mig att känna mig som en slav i deras familj.
Sen kom ännu mer elände. Något eluttag började brinna, och jag släckte allt själv. När jag bad Gustav ta bort det gamla och sätta dit ett nytt, såg han ut som om jag bett honom lösa en svår matteintegral. Det visade sig att min man inte ens visste hur man byter ett uttag. Vad ska man säga när vi behövde byta lampa i sovrummet vägrade han, blev rädd och sa att han inte tänkte göra det. Så jag tog en pall och bytte lampan själv. Det visade sig att min man inte kan göra någonting alls hemma. Visst, det är inte världens undergång. Men han ville inte ens lära sig. Varför skulle han det? Bättre att ringa en elektriker och betala men Gustav tjänar knappast så mycket att någon annan kan göra allt för honom.
Det som gjorde mig allra mest galen var att svärmor ständigt behandlade sin son som en sjuåring, och han svarade henne blygt: “Mamma”.
Gustav, har du tagit på dig strumporna? Har du bytt kalsonger? Gustav, har du duschat ordentligt? När jag hörde deras samtal blev jag illamående. Han är vuxen, och hans mamma frågar om han har bytt kalsonger.
Jag vill verkligen skiljas. Men vad gör jag då? Jag har ingen egen bostad, pengarna jag fick av mina föräldrar är redan slut. Jag kan inte stå ut med allt detta. Hur länge ska jag behöva uthärda den här iskalla tystnaden?
