Jag har alltid känt att mina föräldrar behandlade mig orättvist. Om jag går tillbaka till barndomen, så växte jag i stort sett upp hos min farmor eftersom mina föräldrar var tvungna att arbeta hårt för att försörja oss. Jag minns hur de lämnade mig hos farmor när de gick iväg till sina jobb. Ärligt talat så var det farmor som uppfostrade mig, och för det är jag henne evigt tacksam.
Nu har jag själv två döttrar, Gunilla och Svea. Min man och jag har båda två jobb för att försöka spara ihop till en egen lägenhet. Det var kämpigt i början att få allt att gå ihop, men mina föräldrar erbjöd sig att hjälpa till. De lämnade och hämtade barnen på förskolan, tog med dem på olika aktiviteter och spenderade mycket tid med dem.
Kort sagt, de tog hand om barnen medan vi slet för att få ekonomin att gå ihop. De förstod vår situation och fanns alltid där när vi behövde dem. Men en dag kom mamma till mig och berättade att de planerade att hyra ut sin lägenhet i Stockholm och flytta till ett torp ute på landet i Dalarna. Det var långt bort från oss, och jag blev genast orolig. Mamma, snälla, kan ni inte vänta några månader med att flytta? Vi har nästan sparat ihop till vår egen lägenhet. Om ni åker nu måste jag säga upp mig från jobbet, och då kommer vi inte kunna köpa något eget i år, bad jag.
Svaret hon gav förvånade mig. Vi stannar inte här för din skull. Vi vill göra det här för oss själva, och vi kommer att flytta. Ni måste ta hand om era egna barn. Du har alltid räknat med att andra löser saker åt dig. Det är inte vårt ansvar längre, svarade mamma lugnt. Jag blev chockad över hennes reaktion och kände mig sårad, men försökte behålla lugnet. Jag insåg att några månader till inte skulle förändra deras beslut, så jag lät bli att försöka övertala dem.
Jag förstod att de ville styra sitt eget liv och inte känna att de var tvungna att stanna kvar för vår skull. Man kan inte tvinga någon att ställa upp, inte ens de närmaste. Min man och jag är vana vid att ta tag i saker själva och göra vårt bästa utan att förlita oss på andra. Livet lärde mig att självständighet är en styrka ibland måste man släppa taget och klara sig på egen hand, för det är då man växer allra mest.
