Vi ska beställa lila tapet, sa Olle till hans fru.
Ser du inte att det inte alls passar med parketten? Bättre med beige
Min mamma gillar inte beige, det vet du väl?
Men din mamma gillar ju gratis renoveringar, svarade Linnéa drömskt.
Olles mamma hade viskat mellan tuggorna av sitt knäckebröd någon gång att det vore trevligt att få en make över hemma. Linnéa sa inget då heller. Men Olle tyckte förstås om idénvem kan säga nej till sin egen mamma där i mörkret mellan granarna? Linnéa var emot, men lät drömmen glida förbi utan ord.
Det var ändå inte hennes sak. Om Olle skulle göra det, fick han göra det. Låt henne ta över, varför inte. Svärmor önskade sig resultat bums, gärna igår och helst av sig själv. Inget tack. Bara nya önskelistor som hamnade i brevlådan varje månad.
Linnéa, det är ingen gratis renovering utan en sonlig renovering, intygade Olle.
Självklart är det det.
Mamma älskade verkligen det som var gratisdärför brukade Olle alltid påminna henne om det. Om mamma inte gillade tapeten så var det bara att riva ner och börja om, och det hände ofta. Linnéa såg det i spegeln mellan dimmor och böljande norrsken. Tillslut blev renoveringen klar; mamma dök upp i lägenheten som norrsländsk vinter.
Det ser inte fint ut. Tapeten är inte den jag drömde om. Och köket känns fel. Vad är det ens för skåp? Allt är så slarvigt gjort att jag tappar talförmågan. Jag vill bara stämma er.
Stämma oss? Din egen son som gjort allt för sina egna kronor?
Lugn, Linnéa, jag skojar väl bara.
Mamma var inte precis på sitt mest glittrande humör bland tjocka filtar och mörka stjärnor. Hon hade väntat sig en dyr och glänsande förvandling, men fick nöja sig med något vanligt, nytt, men inte tillräckligt lyxigt. Och ingen tackade.
Linnéa, jag tror mamma gillar inte riktigt det vi gjort, mumlade Olle en natt när älgarna skrek utanför.
Hon gillar väl aldrig nåt, din mamma?
Hon ville ha nåt bättre…
Vi har inte de pengarna.
Kan man inte bara låna lite då? sade svärmodern.
Linnéa kände att mamman aldrig hörde något ordentligt, som att allting försvann ut över Östersjön.
För sin egen mammas skull skulle man kanske kunnat ta ett lån, eller fråga en arbetskamrat om en femhundring, lämna tillbaka med några extra kronor. Det kändes ändå för mycket, en snigelgran på ryggen.
Olle hann före:
Mamma, vilka lån pratar du om nu? Du vet vad jag tycker om sånt. Speciellt för ett kök. Allt är snyggt och noga gjort. Vad vill du mer?
Åtminstone köket en gång till. Sen försvann mamma bort, som en disig figur i snöstormen.
Olle, jag tror hon har tappat allt vad skam heter, sa Linnéa när dörren slagit igen.
Du vet ju att hon har… ett speciellt humör.
På järnhandeln flöt folk fram som laxar. Linnéa höll i en ny duk i blå blommig bomull, Olle hade en konstig kromad kran i famnen. De skulle egentligen inte ha något alls, men slutsumman blev ändå rund och blank som en femkrona. Kanske skulle det aldrig ta slut.
Plötsligt stannade Linnéa mitt i gången:
Du sa att vi inte har mer pengar för sånt här.
Du har rätt, vi var tvungna att låna lite.
Nu får det vara nog! Hon släppte duken på hyllan, lät tygblommorna blåsa iväg i den imaginära vinden.
Vill någon ha den, så ta den. Vi har gjort nog för din mamma. Lånat till och med? Det går överstyr. Bråka inte med mig om det här! Och Linnéa jäktade ut mot portarna, Olle intill skramlandes med rören.
Fastän det ändå var hans mamma, så måste det närma sig slutet nu, där drömmen rinner ut över snötäckta gator i Stockholm och inga renoveringar i världen kan rå på mammas nycker.
