För några år sedan flyttade vi till ett nytt område i Stockholm. Innan dess brukade min son gå på en liten skola långt bort så långt att det blev besvärligt varje dag, och till sist kom vi fram till att vi måste hitta en närmare.
Vi hittade en skola knappt en och en halv kilometer från vårt hem. Eftersom jag jobbade hemifrån kunde jag hämta och lämna mitt barn med bilen utan problem. Den nya skolan är modern och full av aktiviteter; det händer alltid något nytt och lärarna är engagerade och trevliga. Jag träffade dem på föräldramötena, och allra mest tyckte jag om Elin, som undervisade svenska i min sons klass.
Som visade sig bodde Elin bara ett stenkast bort. Efter att min son bytte skola så stötte vi ibland på henne i parken, på torget, eller när vi handlade på ICA. Men en dag, när jag skulle gå ut från huset, såg jag henne komma rakt mot mig. Det var tidig morgon och jag förstod att hon var på väg till skolan. Jag hade egentligen inget val jag erbjöd henne skjuts till jobbet.
“Elin, hoppa in Gustaf ska till skolan och vi kan lika gärna åka tillsammans.”
Hon tackade ja och det gick smidigt. Vi körde iväg, hon tackade för skjutsen och gick in till skolan. Gustaf syntes lite besvärad, kanske för att hans mamma skjutsade hans lärare till jobbet. Är det märkligt att ha personliga band till lärarna?
Det här blev en slump några gånger, och snart insåg jag att det faktiskt uppstått en märklig rutin.
Ytterligare två, tre gånger blev det att jag skjutsade henne utan att vi planerade det. I april fick jag plötsligt ett sms.
“Hej och god morgon. Ska du till skolan idag?”
Sms:et var från Elin själv. Jag svarade att vi skulle åka. Jag tittade ut och såg henne redan stå och trampa vid bilen. Gustaf var inte alls beredd på den här utvecklingen. Ärligt talat, jag själv kände mig en aning generad också. Vi gick ut och ställde oss vid parkeringen.
“Jag är så glad att jag fick åka med dig idag,” sa hon. “Jag hade med mig tre tunga paket med böcker du anar inte hur jobbigt det är att bära.”
Nej, nej, jag kunde inte säga nej. Men nu förstod jag att det inte gick att fortsätta så här. Jag måste fatta ett beslut, för läraren tog tillfället i akt mer än väntat. Så jag lade ut en slags lockande kommentar:
“Elin, vi kan ses samma tid imorgon ingen väntar på någon, vi åker tillsammans och skjutsar dig till skolan.”
Jag hoppades att hon skulle tacka nej av artighet.
“Åh, vad fantastiskt!” svarade hon direkt. “Det betyder att jag kan sova tjugo minuter extra varje dag! Då står jag här vid åtta varje morgon!”
Vilken affär… Gustaf såg missnöjd ut, och jag kände på mig att det här inte skulle sluta bra. Nu funderar jag på hur jag ska lösa situationen. Jag tror att jag får återgå till att arbeta på kontoret, för jag har inga starkare skäl att tacka nej till en lärarinna…
