Det sägs att ju längre par träffas innan de gifter sig, desto sämre blir ofta äktenskapet
Ett par har varit tillsammans i sju år när de slutligen bestämmer sig för att gifta sig. Under alla dessa år har de aldrig tillbringat en hel dag ihop de har trivts med att ha sina egna liv och utrymmen. En oplanerad graviditet gör att de gifter sig.
Till en början är sambolivet nytt och spännande för båda. Först renoverar de den lilla lägenheten flickans mormor flyttar in hos hennes föräldrar, vilket frigör plats åt det nygifta paret sedan går de tillsammans och köper möbler och saker till hemmet. Men när allt är färdigt blir paret rastlöst av att bara spendera tid tillsammans i fyra väggar.
Mannen börjar be sin fru att han får träffa vännerna på en öl, och hon tycker lika bra om att låta honom gå ut och ha lite tid för sig själv. En sådan ordning blir med tiden naturlig, och båda finner det bekvämt. Precis som de sju åren innan, ses de knappt hemma, ofta bara sent om kvällarna.
Snart närmar sig födseln, och mannen blir tystare och ledsnare för varje dag som går. Kvinnan tänker inte särskilt mycket på det, tills en dag då en okänd kvinna ringer och säger att hennes make tänker flytta ihop med henne. Och mycket riktigt när kvinnan är på rutinkontroll hos barnmorskan har maken redan packat sina saker och lämnat.
Det som känns värst är att han inte ens försök förklara sig för sin gravida fru. Han lämnade bara. Inte ens till skilsmässoförhandlingen dök han upp. Kvinnan gör vad hon kan för att se till att inget pappanamn står på barnets födelseattest hon vill kunna stryka över raden för fader. Med lite hjälp från sina kontakter lyckas hon ordna allt snabbt.
Hon föder en vacker son en stadig liten pojke med charmiga smilgropar. När hon ser sin son lugnar hon sig, och den smärtsamma svek från den man hon en gång älskat känns plötsligt mindre viktig. Hennes föräldrar hjälper henne att ta hand om pojken. Hon vill inte längre tänka på relationer med män; såret inom henne verkar inte kunna läka.
Sonen har fyllt tre när dörrklockan ringer en eftermiddag. Flickan väntar på att hennes mamma ska komma och passa pojken, så hon tittar inte ens i kikhålet utan öppnar direkt. På tröskeln står hennes före detta man. I handen har han en gigantisk bukett röda rosor, hennes favoritblommor, och en stor leksaksbil den första presenten till sin son sedan han försvann.
Kvinnan granskar tyst sin exman, och han säger:
Förlåt Jag gör vad du vill, bara jag får en chans till.
Tror du verkligen att jag kan förlåta dig nu? Det har gått flera år
Pojken springer glatt ut i hallen.
Nej. Och du behöver inte komma tillbaks. Vi har klarat oss länge utan dig, vi behöver dig inte längre
Kvinnan känner inget sår längre. Alla års grämelse har försvunnit, och kvar finns bara medlidande mot hennes exman, som förlorat sin son.
