Jag fyllde nyligen sjuttio år. Min hustru, som livet ville, fick aldrig uppleva sin egen födelsedag, hon gick bort innan dess. På min fest var jag omgiven av mina tre söner, deras fruar och alla barnbarn. Hela livet har jag längtat efter en dotter, och nu ber jag mina barn om en sondotter. De lovar mig det. Morgonen efter, gick jag till kyrkogården för att besöka min avlidna hustru. Där mötte jag hustrun till min gamla vän det visade sig att min vän nyligen gått bort också. Vi började prata och minnen från ungdomen flödade. Vi satte oss på ett kafé, och hon började fråga mig.
Du brukade umgås med en flicka från Dalarna, eller hur? Varför blev det aldrig något?
Ja, på den tiden var allt annorlunda. Hennes föräldrar ville att hon skulle gifta sig med någon från Dalarna, men jag var från norra Sverige.
Har du haft kontakt med din dotter?
Vilken dotter?
Ja, din dotter. Hon heter Malin. Din ungdomsvän, när hon fick veta att hon var gravid, skickades hem till byn av sina föräldrar. Hon hörde att du gifte dig med en annan och berättade aldrig för dig.
Jag rusade hem, nervös för hur jag skulle berätta för mina barn, rädd att de skulle döma mig för att jag nu ville hitta min dotter. Men barnen stöttade mig, de sade att de alltid drömt om att ha en syster. Tillsammans började vi söka. Det visade sig att min daladotter Malin nu bor i Stockholm. Allt blev lättare när vi visste hennes namn.
Jag var sjuk just då, väldigt sjuk, men hoppet fanns. En vecka senare vaknade jag i mitt rum, en man satt bredvid mig.
Bra jobbat, du klarade det, sade han.
Jag var tvungen, jag letar efter min dotter. Alla väntar hemma på mig.
Han sa att min släkt inte gick att hålla borta; läkarna klagade att mina barn, svärdöttrar och barnbarn samlades utanför fönstret varje dag. Nu var de där igen.
Mannen hjälpte mig till fönstret. Utanför såg jag mina söner, deras fruar och barnbarn, en äldre kvinna och hennes dotter. En liten flicka med mörkt hår sprang fram och tillbaka.
Det där, det är min sondotter! Jag har fått en sondotter!
