En vän till mig som heter Lennart hade alltid drömt om att leva bekvämt på någon annans bekostnad. I en dimmig, blå kväll då björkarna viskade med vinden, såg jag honom kämpa för att vinna gunsten hos en flicka från en överdådig familj. Det gnistrade underligheter i ögonen hans jag visste att det inte fanns någon kärlek där, att denna märkliga förening inte skulle leda till någon lycka. Lennart trodde orubbligt på att en rik hustru var nyckeln till ett liv utan bekymmer, som om guldmynten skulle regna från himlen så fort någon sade Jag gör. Men rikedomarna låg tryggt hos flickans mor, som drev några vida kända butiker på Södermalm i Stockholm.
Jag minns att jag försökte tala förnuft med honom, orden ekade som kalla droppar i en gammal klocka:
Du kan väl inte tro att de skulle vilja dra en latmask som du på släptåg. Det är gott att stå på egna ben och ha ett arbete, sade jag.
Äsch, det ordnar sig! Vi ska få barn och föräldrarna litar på mig fullt ut! kvittrade min väninna Maja i en röst som lät som bjällror i drömmen.
Jag kunde inte förstå honom. Att spela så med någons känslor var orätt. En man måste arbeta, försörja sin familj, annars känns det som att vandra omkring barfota längst snötäckta gator.
Tiden rann bort som smältande is från Vänern. En dag undrade jag hur det hade gått för Lennart och frågade var han arbetade. Men han och hans hustru Maja gjorde inget annat än låg hemma, bland dunkla kuddar och digitala moln. De spelade dataspel, såg på TV-program som flöt förbi som moln, eller drömde i sängen dagarna i ända. Maja fick till och med sin mat levererad av sin mor. Jag kände ett sting av avund; på något sätt hade Lennart lyckats få allt det han drömt om, både ostsmörgås och trygg barm.
Majas mamma har mer pengar än någon kan räkna, vi behöver aldrig jobba! skrattade Lennart och slängde sig bakåt i fåtöljen som om han vilade bland moln av linnelakan.
Det kunde kanske ha fortsatt så, i en evig midsommarnatt, om det inte vore för att affärerna började gå dåligt. Vinsterna smälte bort som isberg i aprilsolen och till slut var de tvungna att börja arbeta i mammans butiker.
En månad gled iväg på udda fåglar. Plötsligt ringde min mobil i ett virrvarr av uggleskrik. Lennarts röst darrade som fjäderlätta vassstrån:
Kan du låna mig femtiotusen kronor? Bara i två veckor… Jag letar jobb, ska på intervju och när jag får förskottet betalar jag tillbaks allting. Vi är helt barskrapade, suckade han som om han stod i ett vinterkallt kök.
Så gick drömmens oskyldiga dagar i bitar som tunna isar på vattnet. Från den stunden har både Lennart och Maja arbetat i mammans butiker runt Gustav Adolfs torg. Han gav tillbaka pengarna. Så var det med den rika familjen i slutändan får man lita på sig själv och sin egen möda om man vill vandra trygg och lycklig genom de svenska drömmarnas skog.
