Jag hade städat hela huset: sopat varje hörn och börjat skrubba golven noggrant. Då såg jag hur min svärmor medvetet spillde ut skal från solrosfrön över det nytvättade golvet. Jag stirrade förvånat på henne det var helt klart med flit.
Mamma, varför gjorde du så? Jag såg ju att det var avsiktligt!
Svärmor gav mig en kylig blick och svarade hånfullt:
Du får väl städa igen! Det gör dig inget, eller hur?
Nöjd över sin lilla gest, vände hon sig om och gick tillbaka till sin säng. Jag skakade på huvudet, gick ut i köket och hämtade sopborsten och skyffeln. Medan jag sopade golvet hörde jag henne börja bläddra i Dagens Nyheter, tidningen hon redan hade läst flera gånger.
Varför är du så elak mot mig? Vad har jag gjort för att du alltid ska förnedra mig? Jag lagar mat åt dig, tvättar dina kläder, städar, allt. Och min dotter, Märta, hjälper alltid till! Varför hatar du mig så mycket? frågade jag henne i desperation.
Men hon svarade inte, vände sig bara bort. Några förklaringar eller ursäkter förväntade jag mig ändå inte.
Tårarna brände bakom ögonlocken. Jag gjorde klart det sista och gick ut i tvättstugan. Sedan tog jag cykeln till ICA för att handla lite grönsaker. Det fanns alltid tusen saker att göra hemma och när jag arbetade hann jag knappt tänka, tiden bara rann iväg.
Min man gick bort för många år sedan, när Märta bara var åtta. Direkt efter begravningen sa min svärmor:
Stanna hos mig! Jag släpper ingenstans! Jag vill inte att folk i byn pratar och säger att jag har kastat ut dig.
Jag hade inget val, jag sa ja. Var annars skulle jag och Märta ta vägen? Min syster Eva hade redan fullt i sitt lilla radhus med sina två barn, och hos mina föräldrar fanns heller ingen plats kvar.
Jag hoppades verkligen, trots min svärmors stela humör, att vi någon gång skulle hitta en gemenskap. Men undret kom aldrig.
Utanför hemmet kunde hon uppträda normalt mot mig, men när vi var ensamma föraktade hon mig öppet. Hon sa att jag skulle göra precis som hon ville.
Du är så dum! Vem skulle se åt dig! Ingen man vill ha dig. Du har ett barn! Bo kvar med Märta och mig. När jag är borta får du huset men gör du inte som jag vill går det till någon annan! Då står du på gatan!
Rädslan tog mig, jag vågade inte protestera. Jag bet ihop och härdade ut, för Märtas skull.
Och min svärmor visade inga tecken på att ge sig av, trots att hon var nästan nittio. Hälsan var det inget fel på. Pensionen gick till henne själv hon krävde att jag skulle handla det finaste och godaste åt henne.
Jag har länge insett att jag gjorde ett stort misstag för många år sedan. Jag borde aldrig stannat kvar. Nu har jag fått uthärda förnedring år efter år.
Märta tar snart examen från universitetet. Hon har träffat en pojkvän, Emil, som hon snart ska gifta sig med. Han är verkligen snäll. Efter bröllopet ska de flytta ihop. Jag hoppas av hela mitt hjärta att hon får ett bättre liv.
Men när jag ser tillbaka… så sörjer jag mig själv och min förstörda tillvaro.
