Stockholm, torsdag kväll.
I kväll satt jag och bläddrade bland våra saker och fann oväntat ett anteckningsblock som tillhör min man. Där stod allt nedtecknat kring utgifterna för min son på sju år. Min son går i första klass nu. Hans pappa och jag skilde oss för ganska länge sedan. När min pojke var fyra år träffade jag en ny man. Han sa att han älskade mig och att han skulle älska min son som om det vore hans egen. Det kändes som allt jag behövde då.
Men i verkligheten ville min man aldrig riktigt bli en pappa för min son. Fast då var hans uppmärksamhet och respekt för min son ändå tillräcklig för mig. Ett år efter vårt bröllop kom vår dotter, Moa, till världen. Sedan dess har min man lagt mycket fokus på henne, eftersom hon är hans biologiska barn.
Jag är föräldraledig och min man står ensam för försörjningen. När vi går till lekplatsen, parken eller bara promenerar, brukar han ofta köpa små leksaker eller glass till min son.
Men nyligen, när jag bläddrat i anteckningsblocket, blev jag alldeles ställd. Där fanns en tabell indelad i tre rubriker: “datum”, “namn”, “summa”. Under leksaker stod 400 kronor, under glass stod också 400 kronor, och under gungor 300 kronor.
Jag frågade min man hur han tänkte när han skapat denna lista. Han började inte ens reagera när jag visade honom anteckningsblocket. För honom var det helt självklart. Han förklarade kort att när min föräldraledighet är över, förväntar han sig att jag betalar tillbaka alla utgifter han haft för min son. Dessutom uppmanade han mig att genast ta hjälp av min före detta man att gå till domstol för att få underhåll, så att “skulden” kan betalas lättare. Han sa också att hans enda fokus nu är omvårdnaden av sitt eget barn.
Jag brast ut i gråt. Jag vet inte hur jag ska kunna skilja mig från honom trots allt har vi en dotter tillsammans, och min kärlek till honom är stor. Men denna småaktighet, den kan jag inte förlåta. Jag vet verkligen inte vad som väntar oss framöver.
