Förra helgen åkte jag och min fru till hennes föräldrars villa utanför Västerås för en traditionell familjemiddag. Där började all dramatik.
Allting inleddes som vanligt. Vi slog oss ner kring köksbordet och småpratade om allt mellan himmel och jord. Men efter en stund gled samtalet, på något märkligt sätt, in på mitt jobb det var min fru, Ingrid, som tog upp det.
Ämnet var inte helt grundlöst. Vi har nämligen diskuterat att bygga en bastu vid mina föräldrars fritidshus i Dalarna, något vi har velat göra i flera år. Och det här året tyckte Ingrid att vi borde sluta skjuta på det.
Vi hade också pratat om att byta bil innan snön kom, och att åka till västkusten på sommaren, eftersom det var tre år sedan vi fått uppleva havsluften. Och självklart, jag är den enda i familjen som jobbar.
Jag trivdes med att ha det så. Visst, min arbetsplats har haft det tufft människor har fått gå och vi som är kvar har fått sänkta löner, utan något slutdatum i sikte.
Så jag förklarade att vi har några sparpengar på banken, men de räcker precis till en blygsam semester på Bohuslän och, om allt går som vi hoppas, till en begagnad Volvo i den enklaste modellen.
Men Ingrid, hon ville prioritera bastun åt hennes föräldrar över våra egna planer. Jag opponerade mig mot det, och våra samtal landade i att hon kallade mig lat och undrade varför jag inte letade efter nytt jobb, så att vi skulle ha råd med allt vi önskade oss.
Vid middagsbordet var det samma sak diskussionerna snurrade tillbaka till jobbet och familjens ekonomi. Till slut tappade jag mitt lugn och sa rakt ut att hennes föräldrar får rejält stöd från oss varje månad. I ilska fick jag ur mig att hela kvällen nog var sponsrad nästan helt med mina pengar.
Det var oklokt av mig, men just då kunde jag inte stoppa orden. Tystnaden var tryckande, och min tallrik var fylld med surströmmingsröra när Ingrid höll ett känslosamt tal. Hon var så kränkt att hon lät mig veta många nya sanningar om mig själv. Jag lyssnade knappt, reste mig och gick hem i tystnad.
Väl hemma packade jag Ingrids saker och körde dem till hennes föräldrar. Jag tycker att sådana konflikter och sätt att behandla varandra är oacceptabla. Nu står jag här ensam i vår lägenhet i Stockholm, och tankarna snurrar. Ärligt talat, jag vet inte hur jag ska gå vidare.
