Jag minns så väl hur allt började. Jag har två barn, båda med olika fäder. Min första dotter, Linnea, fyller snart sexton år. Hennes pappa, Anders, har alltid varit närvarande han betalar underhåll och håller kontakt med henne. Trots att Anders gifte om sig och numera har två barn med sin nya fru, glömmer han aldrig bort Linnea.
Min son däremot har inte haft lika tur. För två år sedan blev min andra make, Erik, sjuk och efter bara tre dagar på sjukhuset gick han bort. Än idag har jag svårt att fatta att han inte längre är med oss. Ibland är känslan så stark att jag tror att han ska öppna dörren, ge mig det där välbekanta leendet och önska mig en bra dag. Då gråter jag hela dagen.
Under den här perioden stod Eriks mamma, Margareta, och jag nära varandra. Det var lika svårt för henne, då Erik var hennes enda barn. Vi höll ihop, stöttade varandra genom sorgen och pratade ofta om honom. Vi ringde och hälsade på varandra så gott som hela tiden, och ändå gick sju år.
Margareta och jag har alltid haft en fin relation, nästan som vänner. Jag minns när jag blev gravid, hur Margareta tog upp det där med faderskapstest, utan att jag riktigt förstod varför. Hon hade sett ett tv-program där en man hade fostrat någon annans barn under många år, och först senare fått veta sanningen. Jag sa direkt att det var löjligt.
Om en man tvivlar på att barnet är hans, kommer han aldrig att ta ansvar och bara vara en söndagsfar! svarade jag.
Margareta försäkrade mig om att hon trodde jag väntade hennes sons barn. Jag var dock säker på att hon skulle vilja göra ett test när sonen kom, men hon sa aldrig ett ord om det sen.
I somras blev Margareta mycket sjuk, hälsan försämrades snabbt. Vi bestämde att hon skulle flytta närmare mig, och jag kontaktade en mäklare för att köpa en lägenhet åt henne.
När Margareta hamnade på sjukhuset behövde mäklaren Erik dödsattest. Margareta orkade inte hämta den, så jag gick till hennes lägenhet. Jag letade igenom hennes pärm och där fann jag inte bara dödsattesten, utan även ett faderskapstest. Det visade sig att när min son var bara två månader gammal, hade Margareta beställt ett test som bekräftade att Erik var hans pappa.
Jag blev verkligen upprörd. Det visade sig att Margareta aldrig hade litat på mig! Jag kunde inte vara tyst, utan berättade allt för henne. Nu ber hon om ursäkt och säger att hon ångrar det djupt. Men jag kan inte släppa känslan det känns som om hon förrått mig genom att hålla tyst så länge.
Jag vill egentligen inte hjälpa Margareta längre, men jag vet att hon inte har någon annan. Jag vill inte ta ifrån min son hans farmor, så jag kommer att fortsätta stötta henne. Men den värme och tillit vi hade kommer aldrig tillbaka…
