Min mormor var en svår och ibland hårdhjärtad person.
Mina föräldrar skilde sig tidigt och jag var så liten att jag inte har några minnen alls av pappa. Vi flyttade in hos mormor när jag var fem och hon tog hand om mig under hela min uppväxt.
Som person var min mormor mycket krävande. Det viktigaste för henne var att jag var lydig och arbetssam. Jag minns nästan inget positivt om min mormor.
När andra beklagar sin barndom, vill jag helst inte ens tänka tillbaka. Jag har ingenting att sakna. Min mamma gav mig aldrig något stöd. Jag hade ingenstans att fly, det var 1990-talet. Jag kunde bara drömma om pengar och jobb. Det fick räcka så. Mormor försökte styra både mig och mamma så att allt blev som hon ville.
Så var vårt liv. Utåt, förstås, låtsades vi att allt var bra.
När jag gick i femman ordnade sig mammas liv. Hon träffade en man och flyttade hem till honom. Ett år senare tog hon med mig. Min styvpappa brydde sig inte särskilt om mig, men behandlade mig inte illa. Efter tiden med mormor, där det bara var konflikter, kändes livet hos styvpappa som en dröm.
Mormor ogillade relationen, men mamma utnyttjade tillfället att slippa tyrannen. Sedan dess har de inte haft någon kontakt.
Jag ringer mormor då och då.
Ungefär en gång i månaden, men jag måste förbereda mig länge. Jag pratar kort om något oviktigt. För att undvika all negativitet, håller jag mig till goda nyheter, några vanliga fraser och småprat. Varje halvår, på födelsedagar och namnsdagar, tar jag med blommor och en prinsesstårta. Max en halvtimme orkar jag. Det är så vi har kontakt.
Nu går mitt eget liv bra jag har en älskad make, ett litet barn och en fin familj. Nyligen bestämde jag och min man oss för att köpa en bostadsrätt på kredit i en annan stad. Förra året fyllde min mormor 80.
Tidigare var hon pigg och klarade allt själv, men nu har det börjat gå utför.
Mormor är isolerad, kommer knappt ut och kan inte ens laga mat. Oftast ligger hon i soffan, även om hon fortfarande klarar av att gå runt i lägenheten. Hon blev nyligen sjuk grannarna har hjälpt henne mycket. Nu är situationen så att mormor behöver omsorg.
Mormor har många släktingar på långt håll som nu ringer mig ständigt med förebråelser! De får inte tag på mamma, som bor utomlands med sin man. Så de tycker att jag är skyldig att hjälpa.
Men jag vet vilket helvete det skulle bli. Visst, hon har tagit hand om mig, uppfostrat mig, lärt mig. Kanske är det min tur att betala tillbaka. Men jag vill inte! Hon har inte visat mig kärlek under hela min barndom. Jag har släppt det mesta av min bitterhet mot henne, men jag kan inte förlåta. Ändå känner jag skuld och förstår att jag måste hjälpa den gamla damen.
Ett bra alternativ skulle vara att hitta en hemtjänst, men pengarna räcker inte. Jag har ett barn och ett bolån, min son är ofta sjuk.
Vad ska jag göra?
Är det mitt ansvar som barnbarn att ta hand om min gamla mormor, eller har jag rätt att säga nej, särskilt när jag inte har några anspråk på arv? Jag vill varken ha en sådan mormor eller hennes arv.
Jag har funderat mycket på det här, och ibland måste vi våga sätta gränser, även om samvetet plågar oss. Livet lär oss att sann kärlek och omsorg inte kan tvingas fram och att omtanke är något man både ger och får med hjärtat. Det är viktigt att lyssna till sig själv och leva sitt eget liv, utan att låta gamla sår diktera framtiden.
