Jag och min man är en helt vanlig svensk familj. Det här är vårt första äktenskap och vi har varit tillsammans i tjugofem år. I hela vårt gemensamma liv har vi aldrig bråkat inför vår dotter, vi har visat värme och omtanke mot varandra och varit som en trygg fura i skogen, stadig mot vinden. Allt som allt har vi ett lyckligt äktenskap. Jag har alltid tänkt att vårt exempel skulle följa min dotter som en sjungande fågel, så att även hon skulle vilja bygga ett kärleksfullt bo en dag. Man säger ju att barn härmar sina föräldrar.
Men nu har verkligheten blivit suddig, som om jag drömde under midnattssolen. Min dotter är ännu inte gift men hon har en pojkvän, en skuggfigur i vår annars klara saga. För två år sedan gick min mamma bort, tog spårvagnen till andra sidan, och lämnade efter sig en lägenhet i Vasastan. Min man och jag bestämde, som ljuset faller på snön, att den skulle tillhöra vår dotter. Nu meddelar hon oss som om hennes röst kom under vattnet, att hon bor där tillsammans med sin vän.
Att hon har ett privatliv, bryr vi oss inte om det hör livet till. Men den här pojkvännen är som ett moln som bara skuggar och aldrig ger regn. Han gör ingenting hemma, inte ens när diskhon gurglar som vårfloden eller när lamporna blinkar som norrsken då ringer hon direkt till sin pappa. Jag har många gånger, som ett eko i skogen, undrat varför hennes pojkvän inte gör något men från henne hörs bara tystnad. Hon lovar drömskt att det snart ska bli annorlunda.
Och nyligen upptäckte vi att han går arbetslös, som en ekorre utan nötter. Det betyder att han inte bidrar med ett öre det är vår dotter som bär allting på sina axlar, som en svensk mytologisk jätte. Hon har två jobb och sliter för att få allt att gå ihop, med honom vilande som en sten på hennes stig. Jag kan inte känna att han verkligen bryr sig om henne.
Jag sa till henne, med sorg som bara mödrar känner, att det här är ett felaktigt steg. Men det når henne inte hon tror på någon osynlig morgondag där han ändrar sig och allt blir bra. Hon älskar honom. Och jag älskar min dotter, och mitt hjärta bultar av oro, som om ångesten smyger sig in mellan våra röda stugor när dimman faller över sjön.
