Ren spis
Karin. Kom hit.
Inget snälla. Inget när du är klar. Bara kom hit, som om man ropar på hunden.
Hon lutade moppen mot väggen och gick in i köket. Anders satt vid bordet, stirrade på sin mobil. Vid fönstret, på sin vanliga plats, satt Rut Elisabet. Drack te. I rummet luktade det kokt kål och mediciner, de som svärmor åt ur sina askar hela dagen.
Mamma säger att du inte har gjort rent spisen ordentligt igen, sa Anders utan att lyfta blicken.
Jag skrubbade den igår.
Dåligt skrubbad.
Rut Elisabet satte ner koppen på fatet med ett tyst klirr.
Jag har aldrig haft det smutsigt i mitt hem, sa hon med självklarhet i rösten, så där som man talar om vädret. Jag har haft ordning i tjugo år. Själv. Inte har det någonsin sett ut så här förr.
Karin var femtiotre. Hon stod där i köket med gummihandskar och blöta händer och lyssnade. Igen.
Visa var det är smutsigt, sa hon. Jag gör det rent.
Just det, visa, la Anders till. Ser du själv inte? Eller ska vi krypa runt och peka?
Han sa det lågt, men med en ton som alltid träffade där det sved.
Karin tittade på spisen. Den blänkte. Hon hade stått en halvtimme sent igår kväll efter middagen och skurat bort fett. Nu var den som ny.
Och där hände något.
Ingen explosion. Inga tårar. Hon tittade bara på den rena spisen, på Anders med sin mobil, på Rut Elisabet med sitt te och det blev tyst i henne. Den där tystnaden som infaller innan något går sönder på riktigt.
Hon tog av sig handskarna och la dem på bordet.
Det har varit så här i tjugoåtta år, sa hon. Det räcker nu.
Anders lyfte blicken. Rut Elisabet stelnade till, koppen halvvägs mot munnen.
Vad sa du? frågade Anders.
Jag sa: det räcker.
Hon lämnade köket, gick in i sovrummet. Tog fram en stor kasse från ICA ur garderoben och började packa. Inte mycket. Papper, ett par tröjor, lite underkläder, mobilladdare. Hennes händer skalv inte, det förvånade henne. Hon var helt lugn, som en människa som äntligen tagit beslutet som legat och grott i flera år.
Rop hördes från köket. Först låga, sedan högre.
Anders, hör du inte? Stoppa henne!
Gör det själv om du vill.
Karin tog på sig jackan, tog kassen, gick ut i hallen. Snörade på sig skorna. Öppnade dörren.
Karin! ropade Rut Elisabet från köket. Begriper du vad du gör? Vart ska du ta vägen? Du är ingen utan honom! Ingen!
Karin stängde dörren bakom sig. Lugnt, inget slammer.
I trapphuset luktade det kattlåda från grannarna en våning upp och nymålat från bottenvåningen. Hon gick ner och ut på gatan. Det var oktober, kallt och fuktigt, blöta löv på trottoaren. Karin stannade vid porten och tog upp mobilen.
Pernilla svarade efter två signaler.
Pernilla, sa Karin. Jag har gått.
Paus.
Gått varifrån?
Från Anders. För alltid. Jag har ingenstans att ta vägen.
Det blev tyst i några sekunder. Sedan sa Pernilla:
Kommer du ihåg adressen? Jag är hemma om tjugo minuter. Vänta vid porten, jag ger dig koden.
***
Pernilla bodde i en liten etta på Södra Storgatan. Den var egen, som hon köpte själv för sju år sedan, när hon jobbade i receptionen på hotellet och la undan varje krona. Lägenheten var överfylld av hyllor och växter, på kylskåpet satt magneter från olika svenska städer. Där luktade kaffe och något sött, kanel kanske.
Karin satt i soffan med en kopp varmt te. Pernilla satt mittemot, med benen under sig, betraktade henne i tysthet.
Berätta, sa Pernilla.
Det finns inte mer att säga, sa Karin. Allt är som vanligt. Smutsig spis, för lite salt i soppan, golvet dåligt tvättat. Och de ser på mig som om jag var nåt redskap som inte funkar längre.
Men Karin, det har ju alltid varit så där. Varför idag?
Karin funderade.
Idag såg jag på den rena spisen och insåg: lämnar jag inte nu så gör jag det aldrig. Annars dör jag där. En dag ligger jag bara kvar, och de säger att jag inte skötte mig själv ordentligt.
Pernilla nickade. Sa inget. Hällde bara mer te.
Den natten låg Karin i Pernillas soffa, invirad i en filt, och lyssnade på tystnaden. Riktig tystnad. Ingen tv från rummet bredvid. Inget hostande från Rut Elisabet genom väggen. Ingen känsla av att alltid vara på språng.
Hon somnade först vid tre. Inte av oro, bara för att hon inte visste hur det var att ligga still och bara vara.
Sen somnade hon ändå.
***
Mobilen var tyst i två dagar. Den tredje dagen skrev Anders: När kommer du hem? Inget förlåt, inget vi måste prata. Bara när kommer du hem, som om hon var på en jobbresa.
Karin såg på meddelandet och stoppade ner mobilen i fickan.
Rätt, sa Pernilla, som såg allt. Svara inte. Låt honom själv tänka.
Han har inget att tänka på, sa Karin. Han tror alltid att jag ändrar mig och kommer tillbaka. Det har han alltid trott. Att jag inte vågar.
Och gör du det?
Karin såg ut genom fönstret. Ute var innergården grå med våta bilar och kala träd.
Jag gör det. Men jag vet inte vart än.
De första veckorna var konstiga. Karin hade ingen aning om vad hon skulle hitta på. Hela livet hade hon gått upp klockan sju, fixat frukost, städat, tvättat, hämtat medicin till Rut Elisabet, handlat, lagat mat, städat igen. Från morgon till kväll. Alltid var det för lite och dåligt gjort.
Nu vaknade hon och dagen var tom. Helt tom. Nästan outhärdligt.
Pernilla, sa hon en morgon när Pernilla precis skulle till jobbet, Jag måste göra nåt. Annars blir jag tokig.
Leta jobb.
Vad då för jobb? Jag har varit hemma i tjugoåtta år.
Du är ju konstnär.
Karin skrattade kort, utan glädje.
Var konstnär. Jag jobbade två år efter skolan på ett förlag men sen gifte jag mig, och Anders sa att det var onödigt, han tjänade ju pengar. Och hans mor sa att respektabla kvinnor sköter hushållet.
Och du gick med på det.
Ja. Jag var tjugofem. Jag trodde det var kärlek. Att någon tar hand om en.
Pernilla knäppte kappan.
Det finns akvarellfärger i skåpet. Min systerdotter lämnade dem kvar, och papper också. Ta dem och prova.
Varför?
För att händerna minns. Prova.
***
Karin fann färgerna i understa lådan, inlindade i tidningspapper. Barnfärger, billiga, i en plastask med en ekorre på locket. Papperet låg där också, akvarellpapper i ett block. Karin tog allt till köksbordet och satte sig länge och såg på det vita bladet.
Sen tog hon en pensel.
Först blev det inget. Färgen la sig fel, handen darrade, proportionerna var sneda. Tre ark gick sönder. Sen lossnade det. Hon började bara måla färg, utan plan, utan mål.
Efter en timme låg ett litet blad framför henne: innergården hon såg från Pernillas fönster. Våta träd, grå himmel och ett rosa fält vid horisonten.
Hon tittade och tänkte: det här har jag gjort.
Inte soppa. Inte ren spis. Detta.
Pernilla kom hem på kvällen och såg målningen på bordet. Hon stannade.
Är det du som ritat?
Mmm.
Bra. Faktiskt bra.
Nej, det är snett och fult.
Men det lever, sa Pernilla. Jag har sett hundra sådana gårdar, men denna känns riktig. Man känner det.
Karin sa inget. Men målningen slängde hon inte.
***
I Anders Karlssons lägenhet hände nu det ingen väntat sig.
De första tre dagarna väntade Anders att Karin skulle komma tillbaka. Det var så självklart: vart skulle hon annars ta vägen? Hon kan ingenting. Har inga pengar, inget jobb, inget boende. Hon kommer nog hem snart.
Hon kom inte.
På fjärde dagen upptäckte han att kylskåpet var tomt. Helt tomt. Han öppnade på morgonen, såg en ensam filförpackning, stängde. Gick till jobbet hungrig.
Mor satt på kvällen i köket och såg på honom med den där blicken man har när man alltid vetat allt men varit för artig att säga det.
Har du ätit?
Nej.
Inte jag heller. Kom du hem med något från affären?
Nej, hann inte.
Så varken matade eller handlat, sa Rut Elisabet. Fantastiskt. Sjuttioåtta år gammal och nu finns inget bröd i huset.
Mamma, gå själv till affären.
Lång paus.
Jag är sjuttioåtta år, sa hon långsamt, Har värk i knäna, högt blodtryck, går med käpp och du säger gå själv.
Jag hade inte tid, har jobbat.
Har Karin inte jobbat? Hon slet för dig dagarna i ända och du körde henne ut ur huset.
Anders såg upp.
Jag körde inte ut. Hon gick själv!
För du drev henne till det! sa mamman, röstlagret steg. Jag har sagt åt dig, håll igen lite. Men du vet alltid bäst.
Du gnällde ju dagligen på henne! Spisen är smutsig, soppan för salt, golvet dåligt skurat!
Jag fick göra anmärkningar! Det är mitt hem!
Mitt hem, mamma! Min lägenhet!
De såg på varandra. För första gången på länge. Karin fanns inte där som den mjuka kudden mellan dem, den som alltid tog alla smällar.
Anders reste sig, tog på jackan, gick och smällde igen dörren.
Rut Elisabet blev ensam kvar i köket. Det var mörkt utanför. Hon tände ljuset, öppnade kylskåpet, tittade på filpaketet. Stängde.
Satte sig på sin plats igen.
Så tyst hade det aldrig varit där när Karin bodde.
***
November kom med kyla och första snön. Efter tre veckor hos Pernilla började Karin sakta hitta sig själv, som någon som länge suttit instängd men till slut fått frisk luft. Först bländade det. Men sedan vande man sig.
Hon målade varje dag. Köpte riktiga färger. Pernilla hittade en annons på nätet: en pytteliten ateljé på Bäckgatan nära parken, tjugo kvadrat, stora norrfönster, skavda brädgolv. Billigt, för där var inte renoverat.
Karin gick och tittade och visste direkt: här är det.
Vill du hyra? frågade hyresvärdinnan, en äldre dam i stickad mössa.
Ja, svarade Karin.
Pengar hade hon knappt. Hon sålde de guldringar hon fått av sina föräldrar på bröllopet. Inte utan en viss skakning i hjärtat, men ändå: vad är det för minne, egentligen? Av vad?
Ateljén blev hennes plats. Hon kom dit på morgonen, öppnade fönstret så den kalla luften blandades med doft av snö och vatten. Där luktade färg och linolja och trä. Hon ställde ut burkar, vek ut papper eller duk och bara arbetade. Timme ut och timme in. Åt ibland knappt lunch.
Hon målade allt möjligt: landskap, gårdar, stilleben av det som fanns, en kopp, ett äpple, en gammal sko. Det blev bättre och bättre. Händerna mindes, bara de fick vakna till liv.
En dag i december ringde Pernilla direkt till ateljén.
Karin, de vill göra en utställning på hotellet där jag jobbar för lokala konstnärer i lobbyn. Jag sa att du vill vara med. Lämnar du in några tavlor?
Pernilla, jag är ingen konstnär. Jag har ju bara börjat igen.
Du är konstnär. Jag har sett dina bilder.
Det är bara taffligt.
Karin, sa Pernilla, och lät som om hon pratade med ett barn, i trettio år har du sagt att du bara är så och bara kan det där. Nu räcker det. Lämnar du in några?
Karin tystnade.
Ja, sa hon. Jag gör det.
***
Det var där hon träffade Håkan Jonsson.
Han dök upp på vernissagen mest av en slump. Han hade bokat rum på hotellet och hamnade i lobbyn just då. Lång, rutig skjorta och grå tinningar. Han stod framför en av Karins tavlor: vinterns stad, parkbänk, spår i snön som ledde till och från bänken.
Karin ville fixa ramen och hörde honom säga tyst för sig själv:
Så kan det bli. De kom hit, satt och gick igen.
Det är om spåren? frågade hon.
Han vände sig om. Verkade inte generad över att prata med en tavla.
Ja. Jag tror det var två. Satt där tillsammans. Gick åt varsitt håll. Kanske hade de det bra, kanske grälade de.
Jag tänkte att det var en, sa Karin. Någon som kom, satt, gick hem igen.
Går man hem ensam går man inte så där hackigt, sa han eftertänksamt. Ser du, spåret slingrar?
Hon såg på tavlan, såg det han såg.
Ja, kanske två, medgav hon.
De pratade i tjugo minuter till. Han hade kommit från en annan stad för att hjälpa sin bror att renovera. Han var hantverkare: snickeri, el, rör allt. Vänsterprat, två vuxna barn och änkling sedan åtta år. Han pratade inte mycket men lyssnade desto mer, det märkte Karin direkt. Han avbröt aldrig, såg henne rakt i ögonen, inget smygtittande på mobilen.
Det var så ovant att hon inte visste hur hon skulle vara.
Innan han gick frågade han:
Har du visitkort?
Nej, sa Karin generat. Har aldrig haft.
Kan jag få ditt nummer då?
Hon skrev ner det. Sen tänkte hon: varför det? Kanske vill han köpa en tavla.
Tre dagar senare skrev han: Hej! Det är Håkan, vi pratade om spår i snön. Får jag köpa tavlan om den är kvar?
Det fick han. Han kom, hämtade den, packade in den försiktigt, frågade sedan om hon hade fler målningar att visa.
De gick till ateljén. Han tittade länge och sa sedan inget; köpte två små till.
Du är duktig, sa han.
Jag har inte målat på så länge, viskade hon.
Varför?
Hon ryckte på axlarna. Livet blev så.
Han nickade. Frågade inget mer.
***
Anders ringde i januari. Karin bodde nu växelvis hos Pernilla och i ateljén. De var fortfarande gifta juridiskt, inget var fixat.
Han ringde en kväll när hon höll på med ett stort vinterstilleben: tallris i glasvas, kottar, ljus.
Karin, sa han.
Ja?
Hur har du det?
Bra.
Tystnad.
Mamma är sjuk, sa han.
Tråkigt att höra.
Skulle du kunna komma hit någon gång i veckan? Hjälpa till med hushållet.
Karin la ner penseln.
Anders, jag har gått. Jag bor inte där längre. Jag kommer inte och städar åt er.
Men du är min fru.
Just nu. Men inte länge till.
Karin, kom hem. Vi behöver prata.
Vi har aldrig pratat. Du och din mamma har pratat. Jag har lyssnat och gjort som ni sagt.
Du överdriver.
Kanske, sa hon sakligt. Men jag kommer inte tillbaka.
Hon la på. Händerna darrade inte ens, det förvånade henne.
Hon tänkte: yttre sett är min story enkel frun lämnar mannen. Händer varje dag. Men på insidan var det som att lära sig gå på nytt. Varje dag.
***
Ekonomin byggde Karin upp långsamt. Tavlorna såldes inte ofta och inte för många kronor. Någon beställde vykort, någon liten målning att ge bort. Med Pernillas hjälp skapade hon en sida på nätet och sakta kom några som följde henne.
Det räckte precis. Hyra, mat, kläder. Inget överflöd, men det gick.
Att det kändes som rikedom hade hon aldrig trott.
Håkan kom förbi ungefär varannan, var tredje vecka. Hjälpte bror i stan, stack in på kaffe i kvarterskaféet eller gick promenad med Karin bland vintergator. Han berättade om jobbet, om sönerna en gift, ett barn på väg. Hon berättade om målandet och att hon ville testa olja istället för akvarell.
Han skyndade aldrig på. Pressade aldrig. En dag insåg hon att hon väntade på hans besök. Att ateljén var tystare när han inte var där.
Pernilla, sa hon, Håkan jag vet inte.
Vadå?
Han är så snäll. Det skrämmer mig.
Varför skulle det vara läskigt?
Man väntar sig att något göms bakom det fina. Att det kommer något dåligt.
Pernilla såg länge på henne.
Karin, det kanske inte gäller alla?
Karin funderade flera dagar.
Sedan skrev hon först: Vill du komma förbi på lördag? Jag målar på ett nytt, ville visa.
Han kom. Såg målningen. Sa att den var bra. De gick till kaféet, och där föreslog han:
Skulle du vilja åka ut en dag? Till ett gammalt kloster, en timme bort. Det ska vara väldigt vackert på vintern.
Hon log: det ville hon.
***
Vad som hände hos Anders på Birkagatan fick Karin höra av grannen Siv, gammal dam från fjärde våningen.
Karin, hur har du det? hörde det låta från Sivs mobil. Där borta är det kaos. Klagas och bråkas så man hör genom väggen. Rut Elisabet gnäller på Anders hela dagarna, att han släppte dig. Igår skällde de så jag funderade på ringa polisen.
Karin lyssnade och kände ingenting utom ett sorts avstängt vemod. Inte skadeglädje. Inte triumf. Bara: så kan det gå.
Deras liv var svårare nu, inte för att de saknade Karin, men för att ingen längre tog stöten. Nu slog de på varandra.
I februari berättade Siv att Rut Elisabet fått åka ambulans. Trycket, hjärtat. Anders satt ensam på sjukhuset, moloken som ett åskmoln.
Karin satte på tevatten och tänkte: jag kanske borde ringa. Ändå tjugoåtta år. Människan är ändå människa.
Men hon bestämde: nej. Jag gör inte mer det som borde göras. Nu får han lösa sitt eget.
***
Mars kom med tö och doft av smält snö. Karin gick på torget en lördag, tygkasse i handen och grönsaker i sikte. Hon köpte tomater, funderade på att måla just det här torgmiljön, färger, röster, liv.
Då såg hon Anders.
Han gick med plastkasse, stirrade i mobilen, såg trött ut. Han hade åldrats, tyckte hon. Eller såg hon honom bara utifrån nu? Axlarna hängde, jackan skrynklig, ansiktet grått.
Hon väntade på känslorna. Rädsla? Ilska? Flyktvilja?
Inget av det.
Anders såg upp, fick syn på henne. Stannade.
De tittade på varandra över tre grönsaksstånd.
Karin, sa han.
Rösten lika låg som alltid, men det var något främmande i den. Osäkerhet kanske.
Anders, svarade hon.
Han kom närmare. Fruarna i stånden låtsades depyssla med äpplen.
Hur mår du? frågade han.
Bra.
Du har blivit smal.
Kanske.
Mamma på sjukhus. Hjärtat.
Jag hörde. Jag är ledsen.
Han var tyst. Vände på sin kasse.
Kommer du aldrig tillbaka?
Karin såg rakt på honom. Lugnt. Utan hat, utan ömkan. Bara rakt.
Nej, Anders. Aldrig.
Men vi måste ju leva ändå.
Du måste. Jag lever nu.
Han saknade svar. Hon betalade sina tomater, gick vidare.
Hjärtat slog jämnt. Där låg segern inte i att lämna, inte i att inte återvända, utan i att stå där mitt emot honom utan rädsla. Ingen krympning, inget jag borde vara snällare, inget ska inte vara hård. Bara ett samtal med någon som blivit en främling.
Hon tog lite sallad vid nästa stånd, köpte bröd och gick hem. Hem betydde nu ateljén det var hennes hem.
***
Skilsmässoansökan lämnade hon in i april. Själv. Utan advokat. Skrev åt sig själv, gick till Skatteverket, fyllde papper. Anders protesterade inte. De sågs på notariatet, skrev under, gick åt var sitt håll.
Hon hade ingen lägenhet. Anders bodde kvar. Någon bodelning orkade hon inte driva för tungt. Pernilla tyckte hon gjorde fel, hon kunde fått pengar.
Jag vill inte ha den där lägenheten, sa Karin. Jag vill bara leva.
Pengar hade varit bra.
Pengar kommer. Mina egna.
Till sommaren träffades Karin och Håkan varje vecka. Ibland åkte hon till honom, ibland han till henne. Han hade ett litet hus i utkanten av en mindre stad, en trädgård med vinbär och gammalt äppelträd. Karin kom första gången i maj, stod länge i trädgården, såg på blommande äppel.
Vackert, sa hon.
Frun satte det där trädet, sa han, enkelt. Hon har varit borta i åtta år. Men trädet blommar.
De stod tysta och såg på det tillsammans.
Håkan, är du inte rädd? Att vara nära någon igen
Jo, svarade han ärligt. Men du betyder något för mig. Rädslan får inte styra livet.
Karin skrattade, förvånat.
Klokt.
Tja, man vänjer sig att slå in spik rakt på, utan omvägar.
***
På hösten, ett år efter att Karin tagit sitt pick och pack och lämnat Birkagatan, satt de i hans kök sent. Han pysslade med en kökslåda som kärvade. Hon satt med kaffe, gjorde skisser.
Det var varmt, trädoft och tystnad.
Karin, sa Håkan utan att vända sig om, ska du flytta hit?
Hon såg upp.
Vart då?
Hit. Till mig.
Hon var tyst. Han kämpade vidare med lådan.
Jag har ju ateljén, sa hon.
Jag vet. Här finns också ett rum, stort fönster mot öster, sol på morgonen. Har jag sagt det?
Mm, du har.
Och?
Karin såg ner i blocket. Där var en skiss: kök, man med skruvmejsel, kvinna med kopp, fönster, trädgård.
Jag måste fundera.
Gör det.
Du stressar mig inte?
Nej.
Hur så?
Han la ner skruvmejseln, kollade lådan. Den stängdes fint.
Jag har gott om tid, sa han. Och vuxna människor behöver inte stressas.
Karin såg ännu en gång på skissen.
Okej, sa hon.
Okej du tänker eller okej du flyttar?
Okej, jag flyttar.
Han nickade. Satte sig vid bordet, tog sitt te. De var tysta tillsammans, och tystnaden var god.
***
Ett halvår till gick.
Karin bodde hos Håkan men behöll ateljén på Bäckgatan. Hon gick dit tre gånger i veckan och målade. Rummet med österfönstret hemma blev hennes nya hörn: där gjorde hon skisser på morgonen, när Håkan gått till jobbet.
Nu blev tavlorna sålda lite oftare. Hon var ingen känd konstnär, men flera kom till just henne och beställde hennes bilder. Det var småskaligt, men hennes.
Om Anders hörde hon ibland: Siv ringde någon gång. Rut Elisabet gick dåligt efter sjukhuset, satt mest hemma. Anders anlitade en hemtjänst. Vardagen gick.
Karin lyssnade och tänkte: förr var Anders hela min värld. Hans humör var mitt väder. Hans ord mina lagar. Ett utifrånperspektiv kunde kalla det en fin svensk familj men insidan var en bur utan lås, för det värsta fängelset är det man håller igen dörren till själv.
Nu hade himlen ändrat färg.
En tisdag i december gick Karin tidigare till ateljén. Det var ännu mörkt. Hon slog på ljuset, kokade te. Snön föll mjukt utanför.
Mobilen ringde. Pernilla.
Hej Karin. Hur är det?
Bra. Jag jobbar.
Lyssna, jag har en nyhet. Vet inte hur du tar det.
Säg.
En bekant tipsade: galleriet i centrum letar konstnärer för vårutställning. En riktig galleriutställning, om än liten. Hon har sett dina målningar på nätet och vill prata. Här är hennes nummer.
Karin skrev ner det.
Pernilla, de vill nog ha någon med namn. Jag har inget. Inga meriter.
Karin, du har inte målat på fem år. Nu har du säkert över hundra arbeten. Är inte det nog?
Nja…
Ring bara. Prata.
Okej.
Hon la på, såg på numret. Såg sen ut: nysnön föll, gården var redan vit och ren, som ett nytt blad.
Hon hällde te, tog pensel och började måla. Hon skulle ringa. Senare. Först måste hon fånga det här snöfallet.
***
På kvällen hämtade Håkan henne i ateljén. Han knackade, kom in, såg henne arbeta.
Klar?
Fem minuter till.
Han satte sig längst in, väntade tyst. Såg på henne. Hon märkte hans blick ibland: lugn och uppmärksam, som när man ser något värdefullt.
Efter fem minuter la hon ner penseln, stängde färgerna.
Färdig.
Snyggt, sa han och nickade mot duken.
Jag vet inte. Snö är svårt. Den ser vit ut, men är blå, grå, rosa, vad som helst utom vit.
Det tänker man inte på, sa han. Hade aldrig gissat.
Nej, man tror det är enkelt. Tittar utan att se.
De gick ut. Det var kallt och stilla, snön hade lagt sig. Luften var ren, djup att andas i.
Håkan, sa Karin när de gick mellan lyktorna, det där om galleriet. Jag vet inte om jag vågar.
Vill du?
Hon tystnade.
Ja, men det känns läskigt.
Varför?
Tänk om de säger att det inte duger. Att jag inte är riktigt konstnär. Att allt är löjligt.
Håkan gick med händerna i fickorna, såg framåt.
Karin, vet du vad som är det otäcka? Ingenting.
Va?
Det värsta är redan över. Du har bott så länge där varje dag någon sa att du var ingenting. I tjugoåtta år. Och du gick, bara med en kasse. Det var det svåra. Galleriet? Om de säger nej, vad gör det?
Hon stannade till.
Du är rak, Håkan.
Man lär sig.
Hon skrattade, han drog på munnen.
Kom, det är kallt.
De fortsatte. Snön knastrade. Lyktornas ljus glimmade i isskorpan i pölarna, hemmet lyste längre fram.
Håkan, sa Karin.
Ja?
Tack.
För vad?
För att du aldrig säger vad jag måste eller bör.
Han väntade lite.
En vuxen människa vet själv vad som behövs, sa han. Man får påminna ibland, inte styra.
De gick in. Hallen doftade trä och lite äpplen från höstskörden i jordkällaren.
Karin tog av sig skorna, gick till köket, tände lampan.
Allt var välbekant: träbordet, två stolar, fönster mot trädgården. På fönsterbrädan låg hennes skissblock.
Hon slog upp det. Där var skissen från igår: kök, man med skruvmejsel, kvinna med kopp, fönster, trädgård.
Nu skulle det vara snö där ute.
Hon tog pennan.
***
Jag har vandrat en lång väg, men lärt mig: ibland räcker det inte med en ren spis. Man måste våga byta sitt liv. Vara snäll mot sig själv. Och när tystnaden till slut är varm istället för tom, då är man hemma.
