Kristallkatten

Kristallkatten

Tre systrar satt vid fönstret

Mamma, det är nästan som ni, eller hur?

Vera suckade djupt.

Ja, nästan. Ska du inte försöka sova nu? Jag har arbete att göra ikväll, och imorgon kommer du vara helt slut på kalaset.

Oj! Nu somnar jag! Paulina grävde ner sig under täcket men var snart uppe med näsan igen. Kommer det ballonger? Kommer Mälta? Och…

Vera svepte in flickan i täcket och kysste henne överallt, trots protesterna.

Sova nu! Imorgon får du veta allt!

Hon reste sig, lade Paulinas älskade tyguggla i händerna på henne och gick tyst ut ur rummet, nattlampan lös som vanligt. Paulina var fortfarande rädd för mörkret, och Vera såg alltid till att det lyste svagt i hela huset.

Nere i köket stängde Vera dörren försiktigt, satte på te och slog sig ner vid datorn. Pappersarbete fanns det gott om, men först satt hon en stund i tystnad. Imorgon väntade en tuff dag, och inte bara för att det var Paulinas födelsedag, även om det så klart var ett glädjeämne. Hon älskade fest, speciellt när det gällde hennes dotter. Men imorgon skulle också hela släkten samlas och det var svårare att glädjas åt. Med en bestämd nick hämtade Vera tekoppen och öppnade sin stora pärm med papper. Hon blev tacksam när hon tänkte på farmors råd att bli ekonom och inte marinbiolog, som tanken först var. Då hade livet nog blivit mer romantiskt, men inte direkt tryggare. Ett ögonblick slöt hon ögonen, tänkte på havet och log. Semester var bara runt hörnet förutsatt att inget hände. Hon suckade, öppnade ögonen och fortsatte arbeta.

Vera föddes hemma hos Lidia och Viktor Norström en efterlängtad dotter som väntats av hela släkten. Farmor och mormor jublade, föräldrarna kunde inte se sig mätta.

Dags för en till på en gång! Då får hon någon att leka med! insisterade farmor, och Lidia höll med.

Den lilla ålderskillnaden till mellanbarnet Nadja gjorde Vera och Nadja till bästa vänner. När de tävlade handlade det mest om att inspirera varandra, inte om avund. Lidia såg till att konflikterna aldrig blev långvariga; hon påminde dem ständigt att ingen på jorden står dem närmare än systern. Hon lyckades till och med ordna så de fick gå i samma klass. Första dagen i första klass satt de tysta intill varann, och snuddade försiktigt på varandras nya skor: Jag är här, var inte rädd. Mest nervös var Vera, som alltid kände för mycket ansvar. Nadja kunde lämna räkneboken halvgjord och ropa till Vera från fönstret, för att tillsammans räkna fåglar. Men om Vera satte sig vid läxorna, reste hon sig inte förrän allt var klart.

Vera! Du har väl gjort matten? Kan jag låna din bok? Så går vi ut sen!

Du får allt räkna själv. Annars sätter fru Pettersson oss i var sitt hörn på provet, och hur går det då? Behöver du hjälp med uppgifterna?

Nadja fräste ilsket, men blev sällan sur länge. Efter en stund satt hon ändå där och bad Vera gå till skridskobanan eller mata änderna i dammen.

I sjätte klass kom lillasyster Linnea till världen. Lidia hade inte planerat någon tredje, utan klarade sig utmärkt med två. När beskedet kom blev hon mest trött.

Nu börjar allt om igen! Viktor, är jag inte lite väl gammal för det här?

Vi har ju flickorna och jag ställer upp och tänk, om det blir en pojke? Vilken överraskning!

Överraskningen uteblev. Linnea föddes, kräsen och temperamentsfull helt olik sina äldre systrar. Lidia blev snart varse skillnaden mellan att vara småbarnsförälder första och tredje gången. Med de äldre barnen var stressen påtaglig, nu kunde hon i stället njuta och låta omvärlden vänta. Tyvärr föll också intresset för de äldre döttrarnas liv bort. Och det var då en “svart katt” sprang mellan systrarna.

Katten hette Sebastian. Han bodde kvarteret intill och hade varit totalt ointressant för systrarna, tills Vera fyllde sexton. På väg hem efter volleyboll träningen dök Sebastian upp.

Vera, du måste höra en sak! Han rodnade men mötte ändå hennes grå blick.

Vera såg på honom en stund, log mjukt och svarade:

Jag har bråttom, mamma väntar. Ses klockan sex vid porten.

Sebastian sken upp.

Jag tycker verkligen om dig!

Det har jag förstått, skrattade Vera, klingande som en bjällra under lindarna, och sprang vidare.

Vem skulle hon dela hjärtslagen med den första kärleken till någon som blivit egen? Den första nervösa dejten, kyssen likaså? Naturligtvis vände hon sig till Nadja om än efter ett tag, när Nadja lagt märke till förändringen och tvingade ut sanningen.

I efterhand kunde inte Nadja förstå varför Sebastian plötsligt betydde så mycket, för han intresserade henne egentligen inte. Men plötsligt var det livsviktigt att fånga hans blick.

Vera märkte inget, förrän det var för sent. Den dag hon såg Sebastian och Nadja kyssas ute på gården passerade hon dem tyst, gick in, låste in sig och ignorerade Linneas protester utanför dörren.

Vera! Vad håller du på med? Släpp in Linnea! Lidia bankade oväntat hårt på dörren.

Vera, alltid lydig och plikttrogen, öppnade men när Lidia såg sin äldsta dotter insåg hon plötsligt djupet av hennes smärta och stängde genast ut Linnea.

Vad har hänt, hjärtat mitt? Lidia var nära att gråta.

Det gör ont, mamma. Varför gjorde Nadja så där?

När allt blev utrett tog Lidia sin dotter i famnen.

Vad kan jag göra för att hjälpa dig?

Vera stirrade tomt ut genom fönstret, outtröttligt tyst. Hur pratar man om en eld som bränner inifrån? Sånt finns det inga ord för.

Hjälp mig packa. Jag vill bo hos farmor ett tag. Jag klarar inte detta.

Röd och kall om kinderna rusade Nadja in, stannade förvånat med sin syster och hennes resväska.

Nämen, vad gör du?

Vera vände sig bort och lämnade hemmet, för att aldrig återvända. Lidia lät tårarna falla och gav Nadja en välförtjänt örfil.

Hur kunde du?

Nadja höll sig om kinden och såg tårarna på sin mors kinder när hon gick iväg med Linnea, dörren smällde så att kristallkronan i vardagsrummet skallrade.

Ingen i familjen Norström höll en långvarig vrede. En vecka senare pratade Lidia åter med Nadja, men det tog över två år för Vera att tala med sin syster igen. Troligen hade hon aldrig gjort det om det inte vore för att Lidia blev svårt sjuk och systrarna samlades kring henne.

Förlåt mig… Nadja vågade knappt se Vera men höll ut handen som darrade.

De väntade på bänkarna utanför operationssalen.

Vad är gjort är gjort, sa Vera.

Då förstod Nadja att förlåtelsen fanns, men att glömmar det kunde Vera aldrig.

Nadja slöt Veras handled i sin egen och blev förvånad att hon kunde göra det, Vera gjorde inget för att dra sig undan. Tysta satt de tills deras far kom ut med beskedet att operationen gått bra, nu återstod väntan.

Systrarna fördelade vakttiderna, Vera kom ofta för att hjälpa till med Linnea. För första gången såg hon nu riktigt hur krävande lillasystern blivit. Linnea lät sig inte styras av någon, varken föräldrar eller systrar hade något inflytande.

Så snart Lidia repat sig, skildes systrarna åter åt. Vera flyttade till Uppsala för att ta hand om farmor, och blev kvar när farmor gick bort året därpå. Lägenheten hon ärvde blev hennes nya hem.

Bygg ditt liv, flicka, och lita mest på dina egna beslut. Även de närstående kan bli främlingar om egna intressen är inblandade.

Vera log tyst. Detta visste hon redan, men sa inget till farmor.

Efter några år gifte hon sig med Anders, utan bröllop eller släkt. Anders hade inga föräldrar kvar och Vera varken ville eller orkade bjuda någon.

De levde lugnt och tryggt det enda som smärtade var att barn uteblev. Läkare sa att inget var fel, så de hoppades och väntade. När inga barn kom började de fundera på adoption men livet ville annat.

Vera hade sporadisk kontakt med familjen. Hon och Anders besökte föräldrahemmet ett par gånger, men han blev aldrig accepterad, och Vera markerade tydligt att hon själv valde sitt liv.

Jag valde Anders. Ni får acceptera det, mamma.

Vera, du med dina möjligheter och allting… vilken framtid du kunde haft…

Det gick inte få Lidia att förstå att Vera var lycklig: Anders tog hand om henne, hjälpte hemma utan prestige han lagade mat och diskade självmant.

Vilken tur du haft! suckade Nadja medan hennes barn for omkring. Här måste man göra allt själv, och min man bara fnyser…

Vera lyssnade snällt, men visste att Nadja innerst inne ändå var nöjd med sitt.

Linnea blev med tiden slående vacker, nästan till överdrift. Systerns skönhet gjorde att de andra bleknade i jämförelse.

Vår Linnea är som en drottning! sa Lidia stolt, medan Linnea latade sig i soffan under släktkalasen hemma. Så fort formaliteterna var klara försvann hon ut, utan att bekymra sig om föräldrarnas reaktioner.

Efter gymnasiet tyckte Linnea att hon pluggat färdigt.

Jag ska bli modell! förkunnade hon. Det slog ingen rot att arbeta hårt ville hon inte alls, men när en affärsman friade flyttade Linnea in hos honom direkt, trots att hon visste att han hade fru och barn. Hon bröt banden och varnade modern:

Stör mig inte, om ni alls vill träffas ibland. Jag lever som jag vill!

Vad hon egentligen ville hade hon ingen aning om resultatet blev mest problem. Hon blev gravid för att försöka binda mannen till sig, men förhållandet tog slut ändå. Linnea bråkade, stormade in till mannens hustru, men möttes bara av kyla.

Ni är inte den första, och inte den sista. Han är min make och kommer aldrig lämna mig.

Inte? Linnea stirrade häpet på kvinnan vilket övermod! Ändå var det där något annat, något Linnea inte förstod.

Ni vet mycket lite om verkligheten. Tro mig, jag har sett det här förr.

Men jag väntar ju barn!

Jaha. Hans verkliga barn är mina, men ni kan föda om ni vill. Men räkna inte med något från honom.

Efter det sades inget mer. Linnea gick rastlös hemma, väntade på sin älskade men när han dök upp blev beskedet hårt:

Sköt dig själv. Jag ordnar pengar, men vi ses aldrig mer. Ditt barn, ditt ansvar. Kommer du till mitt hus, är allt över.

Kraschen gjorde henne stum. Hon som brukade få allt! Nu var det slut. Mitt i sitt drama hade hon inte haft koll på tiden, och Paulina föddes. Från första stund tog Lidia hand om barnet, Linnea försvann dagar i sträck, kom hem och var manisk med dottern, för att sedan försvinna igen. Perioderna blev längre, och en natt kom hon aldrig hem. En fest slutade i bilkrasch Linnea var borta.

Lidia bröts ned. Sorgen överföll henne hon orkade inte ta hand om sitt barnbarn. Viktor försökte be Nadja om hjälp, men fick nej.

Jag har egna barn, pappa!

Till slut ringde Viktor Vera. Hon tvekade aldrig. Tog ledigt från jobbet och reste hem. På en månad var pappersarbetet klart, och Vera tog med sig den lilla Paulina hem till sig. Bara föräldrarna och Nadja visste att Paulina inte var hennes dotter. Under tiden sålde Anders deras lägenhet och färdigställde huset de byggt.

Vad du är duktig, Anders! Allt blev precis som jag ville! Vera gick runt i huset och kände att en ny tid väntade.

Paulina förvandlade deras liv med sin energi och glädje åren övergick i tio i ett ögonblick.

Vera drog sig undan familjen, förutom vid högtider, då Lidia var outhärdlig i sin bitterhet:

Allt ansvar, du tog henne ifrån oss… bor så långt ifrån oss…

Vera försökte vara förstående. Hon såg att för Lidia var förlusten av Linnea tyngre än något annat kunde varit.

Men när Lidia tittade på Paulina, som var så lik sin mamma, mjuknade hon.

Vilken vacker flicka! snöt hon sig och blickade hårt på Vera. Låt henne vara lycklig, dra inte in henne i något.

Vera la handen på makens, bad honom tyst att inte säga något skarpt, även om orden var nära.

Inte nu… hon mötte hans blick, och oron la sig.

Varför, Vera? Är det inte bättre att vara rak?

Jag vet inte. Hon är så sårad. Varför ska jag göra henne mer ont? Vem ska annars orka med henne, om inte jag?

Men om hon sårar Paulina?

Nej, det tror jag aldrig hon skulle. Hon skulle aldrig såra Linneas barn.

Och hon hade rätt. All kritik sparade Lidia åt Vera, men till Paulina hade hon bara vänlighet. Hon visste hur lycklig flickan var, och även om det plågade henne att Paulina såg Vera som mamma, teg hon för hon ville skydda barnet.

Vera stängde datorn och gäspade. Klockan var över midnatt! Hon tömde tekoppen och tittade ut i natten. Synd att Anders var bortrest just den här helgen men imorgon skulle han vara hemma, kanske inte på festen men framåt kvällen. Vad hade han för överraskning till Paulina? Han hade bara skrattat:

Ni får se! Ni kommer bli glada.

Vera log för sig själv. Hon hade verkligen haft tur med sin man. Så gick hon till sängs.

Mamma! Grattis på min födelsedag! Paulina hoppade upp i sängen och pustade pussar över mammas kinder. Grattis till dig också! För att du har mig!

Tack, lilla du! Vera kramade henne hårt. Grattis, min flicka! Må du vara frisk och lycklig!

Paulina kröp intill Vera, snusade mot hennes hals och frågade omslugen:

Är jag stor nu?

Såklart! Tio år! Men du vet vad?

Vad då?

För mig är du fortfarande lite liten Vera knep med ögonen, och Paulina skrattade.

Men små älskar ju alla!

Och alla älskar dig!

De brottades tills skrattet ekade genom huset.

Dags för presenter! sa Vera och tog fram en liten ask ur nattduksbordet.

Varsågod, men var försiktig!

Paulina öppnade försiktigt locket.

Mamma! Hon såg på Vera, log lyckligt. Det är ju den!

Ja, deras! nickade Vera glatt.

Paulina tog försiktigt upp den lilla kristallkatten. Hon visste att Vera fått den av sin pappa, Paulinas morfar.

Till din äldsta dotter var det inte så farfar sa?

Just så.

Tack! Jag ville så gärna att den skulle bli min! Hon smekte de små öronen. Men mamma, jag är ju din enda dotter

Vera log, och Paulina sökte letande i ansiktet.

På riktigt? viskningen var svag som vinden. Vera nickade, och Paulina hoppade upp, höll katten i handen och ropade lyckligt. Hurra! Jag ska bli storasyster! Mamma, vem, vem…?

Det vet jag inte ännu, älskling.

Vera såg på Paulina som hoppade i rummet, och tårarna ville tränga fram. Så många år de väntat på det här!

Paulina stannade, vände sig mot Vera:

Det är den finaste present du kunde ge mig!

Vera slängde undan täcket, gick till garderoben och tog fram en stor ask.

Och det här!

Det vackra klänningen gjorde Paulina lycklig. Hon snurrade framför spegeln.

När kommer alla?

Oj då, vi har försovit oss! Dags att skynda!

De hann. Till lunch hade Paulina festen klar och skrattet dansade ut från barnrummet.

Hur går det? Lidia slog sig ner i vardagsrummet, granskade sin dotter strängt.

Bara bra, mamma. Paulina har klarat hela året galant, toppbetyg i skolan och musikskolan. Ett solsken, inget annat.

Värdesätt lyckan som givits dig.

Vera suckade. Det blev bara svårare att tala med sin mamma. Som tur var kom Nadja in från köket och samtalet gled in på hennes barn. Vera lyssnade halvt på medan Nadja klagade, glad över att Mälta fått högsta betyg, och Viktor vunnit boxningstävling.

Plötsligt hördes en skrik från Paulina, och Vera rusade till barnrummet. Där stod flickan mitt på golvet, tårarna forsade och den vita klänningen var täckt av fläckar. Vera kastade sig om henne.

Nadja! Förbandslådan, snabbt!

Alla blev upprörda medan Mälta satt tyst i ett hörn, blängde på Paulina.

Paulina, vännen! Vera försökte bli lugn. Vad har hänt?

Paulina snyftade.

Allt är lögn! Hon ljuger, ljuger!

Vem då?

Det var inga djupa sår. När Vera hade lagt om Paulinas händer och bytt kläder, satte hon sig med dottern i famnen.

Ska du berätta för mig vad som hände?

Paulina satt länge tyst mot mammans bröst, men till sist såg hon upp med Veras grå ögon…