Förräderi under vänskapens mask
Den här vintern hade onekligen gått in för att visa sig från sin allra pampigaste sida: snön föll i sådana mängder att innergårdar och gator nu såg ut som scener tagna ur en sagobok. Stora fluffiga flingor virvlade stilla genom luften, lade sig på hustaken och trottoarerna. Kylan spred friskhet och himlen var så klar att till och med Malmö såg ut som Åre.
Inne i Elins och Pontus lägenhet kändes allt annorlunda varmt, ombonat och tillfreds. Utanför panoramafönsterna gick snöstormen loss, men här inne spreds ett mjukt ljussken från en klassisk bordslampa, som såg ut att vara ärvd av någons gammelmormor. Den bildade en trygg cirkel av värme där vinterkylan fick stanna på rätt sida av trelagersglaset.
De låg på soffan, inlindade i en mjuk yllefilt från Hemtex, och såg på en knasig svensk familjekomedi. En sådan där handlingen är sekundär, men det passar bra för skratt och skvaller. Elin höll koncentrationen på filmen, men log ibland hemlighetsfullt, kanske för att någon karaktär påminde henne om faster Agdas tredje man. Pontus satt med huvudet lutat mot ryggstödet, verkade titta på filmen, men kastade då och då långa blickar ut mot den fallande snön. Scenen därute var så där skandinaviskt vacker att man nästan började nynna på “Nu tändas tusen juleljus”.
Plötsligt bröts harmonin av ett distinkt plingeliplong Pontus mobil ringde. Han väntade medvetet med att svara, precis som om han verkligen ville ta ut det där lilla myset till max, men signalen gick inte att ignorera längre. Med en uppgiven suck fiskade han upp sin mobil ur tjocktröjans ficka, kikade på skärmen och suckade igen.
Jaha, nu ringer Ludwig igen, konstaterade han och vände sig mot Elin. Tredje gången ikväll.
Elin lyfte knappt blicken från tv:n, men svarade:
Han vill väl bjuda oss till sin nya sommarstuga igen. Han har ju köpt den där rucklet utanför Varberg och har vällustigt tjatat om invigning tre veckor i rad. Det verkar inte som om han begriper ordet nej.
Pontus svepte tummen över skärmen, satte på högtalaren och lät rösten låta glatt:
Men tjena Ludde!
Pontus! När dyker ni äntligen upp? Ludwigs röst lät sprallig som om han snott några bullar från ICA. Jag sa ju, vi firar stugköpet! Allt är fixat bastun är varm, smörgåsbordet står dukat, gänget är här. Kom igen, var inte så tråkig, ta med Elin och kom hit, det blir kul!
Pontus tvekade. Han sneglade på Elin, som med ytterst diskret huvudskakning såg klart skeptisk ut. Ingen behövde övertala honom hela paketet med bastusnack, högljudda lekar och spontansånger till Dragspels-Kalles ära var hans personliga definition av social mardröm.
Efter några sekunder dök en briljant idé upp.
Du Ludde det är så här, sa Pontus med slug ton, Elin är faktiskt bortrest. Hon for till mamma i Luleå några dagar. Nä, att åka själv känns lamt, och du vet hur folk snackar… Jag vill inte ha onödigt tjafs hemma om någon säger något dumt vi får ta det en annan gång.
Det blev tyst i andra änden, sedan utbrast Ludwig något förbryllat:
Har hon rest? När kommer hon hem då?
Imorgon kväll. Helt oplanerat, vi skulle gå på bio, mysa i Slottsparken, kanske våga oss på skridskobanan! Men jaja, du vet så nu får vi ta den där festen vid bättre tillfälle, eller hur?
Ludwig verkade fundera någon sekund, men lät plötsligt misstänkt nöjd:
Okej… Men säg till direkt när hon är hemma! Saknar er, vet du.
Absolut, dröjer inte länge innan vi kommer och stampar i din bastu.
När samtalet var avslutat såg Pontus nästan löjligt lättad ut. Han la ifrån sig telefonen och log ett trött pojkaktigt leende.
Jösses, alltid denna Ludwig! Hur många charmoffensiver tror han krävs för att jag ska kravla mig in i hans semesterdröm där man får umgås med folk man bara känner genom att dela ut julkort? Jag behöver typ tre år på mig för att återhämta mig efter ett dylikt gästabud. Mycket hellre, bara du och jag!
Han kramade om Elin, som sakta slappnade av igen. Utanför fortsatte snöflingorna sin evighetsdans och i tv:n stapplade den svenske pappan vidare genom sitt pinsamma liv.
Elin tryckte sig närmare Pontus, njöt av hans verbala gulligheter och lugna puls. Skuggorna från lampan låg trygga i hörnen och tickandet från armbandsuret på köksbordet bröt tystnaden så mjukt att det nästan kändes som en ljudbok med Stefan Sauk.
Ja, faktiskt, sa hon och såg på honom. Låt oss bara se klart filmen, sen lägger vi oss. Mer behövs inte.
Pontus log och drog filten runt henne igen. Han såg nästan fram emot att natten skulle sänka sig, att lampan släcktes, och att de låg där under samma täcke, medan snön yrde förbi utanför. Men plötsligt, oväntat, ringde exakt samma person igen.
Pontus stirrade på displayen, skakade på huvudet och tog till orda med ljudlig suck.
Ludde, vad nu då? försökte han, men rösten lät mer trött än han tänkt.
Pontus, Ludwigs röst var plötsligt gravallvarlig, jag är inne på Kristall (ja, klubben, inte någon yogastudio). Gick hit med grabbarna innan bastun och vet du vem som är här? Elin. Med nån kille. De står och hänger, skrattar, beställer drinkar, typ. Hon har ju sagt till dig att hon åkt bort, va? Hon bluffar!
Pontus stirrade på Elin som om någon just serverat en köttbulle gjord på köttfärs från rymden. Sedan på tv:n. Sedan började han undra om Ludwig blivit som Vår tid är nu-skurken.
Vad sa du nu? Är du säker på att det är Elin? Har du luktat på snapsen själv, eller?
Hundra! Hon skrattar högt, är redan på lyset. Bryr sig inte ens om att jag är där. Blinkar åt mig och säger att jag stör. Ska jag lägga över till henne?
Pontus hann knappt svara innan ljudet av klubbdunk blandat med flickskratt trängde ur högtalaren. Sedan en röst påfallande lik Elins, så pass att han nästan började fundera på om han levde kvar i parallelluniversum.
Hallå? Vem är det? lät det, småsluddrigt och lätt ovan, som någon som är van vid att beställa både Jäger och oxfilé på notan.
Pontus svalde. Elin såg på honom, ögonen stora som hockeypuckar.
Elin? Det är Pontus Vad håller du på med?
Ett skratt, sen samma röst men nu skamlöst retsam:
Åh Pontus, du är så tråkig! Jag vill festa, förstår du? Jag är trött på vår slow motion-film till liv. Ska ha kul, punkt slut.
Elin for upp från soffan, ansiktet likblekt av ilska och förbryllelse.
Vad är det här för dåligt skämt? Vem är den där människan, som kan mitt namn? Och varför fjantar Ludwig runt och hjälper till?
Men var är du??
Vad spelar det för roll? snäste rösten och lät exakt så där provocerande som man bara kan vara efter fyra GT och ett trasigt filter. Jag är din fru, men jag rapporterar inte in varje steg. Jag gör vad jag vill!
På klubbgolvet bröt skratten ut på nytt, men Ludwig hoppade snabbt in:
Hör du nu, Pontus? Vad var det jag sa…
Pontus avbröt honom:
Det får räcka. Jag kollar upp det här imorgon. Svara inte mer.
Han slungade mobilen så långt ifrån sig som möjligt och stirrade i taket. Hade nu inte Elin suttit där, live och i HD, hade han lätt kunnat tro på spektaklet.
Elin sjönk ner på soffan igen, fortfarande blek men nu mest förbannad.
Inte nog med att rösten låter som min. Någon har säkert betalt hennes shots mot att hon spelar ut hela föreställningen. Och Ludwig är antingen dum i huvudet eller har fått feeling
Ingen aning, Pontus suckade, lät blicken gå vilse i bokhyllan, men det där… alltför likt. Röst, stil. Skumt, det här måste kollas. Kameraövervakning i Kristall eller inget alls!
Elin tryckte sig mot honom, kände pulsen lugna sig.
Ja, det är i alla fall inte jag. Men vem, varför?
Pontus skakade på huvudet men såg beslutsam ut.
Vi tar reda på det. Tillsammans.
**************************
Nästa dag, strax före lunch, satt Elin vid köksbordet, sörplade te och gick igenom några bistra jobbmejl. Då dök Ludwigs namn upp på displayen. Hon dröjde innan hon svarade igår ville hon mest lägga honom i blocklistan, men nyfikenheten tog över.
Hej, hörde Ludwigs försiktiga stämma. Har du pratat med Pontus efter igår?
Elin knep hårt om telefonen. Om han skulle ljuga skulle hon vara redo. Efter en eftertänksam paus sa hon:
Ja. Det blev ett jäkla bråk. Han tror inte ett ord av vad jag säger påstår jag ljuger om allt. Vill slippa titta på mig just nu, faktiskt.
Tystnad i luren. Till slut hördes en lite självgod snabb andning, knappast professionellt återhållen.
Jaha, sa Ludwig långsamt. Jag har alltid sagt att Pontus inte förstår dig, faktiskt. Han fattar liksom aldrig… du borde få bättre.
Elin tvingade fram en neutral ton.
Vad menar du med det?
Ludwig sänkte rösten, gick över till någon slags viskande matinéversion av förbjuden kärlek:
Att du förtjänar mer, Elin. Jag har velat säga det länge, men du vet. Jag älskar dig. På rikt, liksom. Om du någonsin får nog av Pontus, finns jag här. Alltid.
Elin stirrade ut genom fönstret, försökte smälta vad hon hörde: Han? Nu? Efter all den där såpoperan? Kunde det vara? Någon form av setup, inspirerad av Svensson, Svensson gone dark?
Hon andades ut långsamt.
Ludwig, det du säger är helt fel. Jag älskar Pontus. Och vi tänker reda ut det här. Nu räcker det.
Förlåt om jag gick över gränsen, mumlade han osäkert. Det är bara det Han är taskig mot dig. Slängde ur sig massa grejer igår om att han ville lämna dig och sökte med ljus och lykta efter bevis. Jag vill bara att du ska känna dig trygg!
Elin kramade telefonen så hårt att det knakade. Hon tvingade sig lugn.
Vet du vad, Ludwig? rösten blev kall som isgata en februarimorgon För det första: jag var hemma hela kvällen igår. För det andra: vi bråkade inte. För det tredje: jag fattar nu varför du ordnat hela den där cirkusen. Nu är allt solklart.
Tystnaden var total, som en grav på Skogskyrkogården. Till slut harklade han sig.
Va menar du?
Jo du. Du hittade en tjej med röst lik min, drillade henne som om det var Idol, och iscensatte ditt sidospår. För att du ville såra oss.
Efter ny tystnad brast Ludwig ut i desperation:
Ja, okej, jag bjuder på att jag riggade det! Fattade du det så snabbt? Jag älskar dig, Elin! Allt för att du ska välja mig! Ingen är bättre än jag! Hallå!?
Elin skrattade ett torrt, nästan snipigt pff.
Välja dig? Nej tack! Du är inte ens kandidat, Ludwig. Du har svikit vänskap och förtroende. Det blir inget mer, du är struken ring aldrig mig igen!
Hon la på, ställde mobilen ifrån sig och lät blicken vandra ut på hustaken där snön fortfarande föll, oberörd av dramatik i köket.
Pontus klev in i rummet, såg hennes allvarsamma min och satte sig tyst bredvid henne.
Vad blev det då? frågade han försiktigt.
Elin vände sig mot honom.
Allt är klart. Han har hållit i hela marionett-showen. Han älskar mig visst. Suck Tänk att någon kan gå så långt. Kanske borde han söka till Bonde söker fru i stället.
Pontus tog hennes hand och höll den hårt.
Då var han ingen riktig vän. Vi slipper honom. Jag har nog anat oro förr, men inte kunnat sätta fingret på det. Skönt att slippa planera höstgrillningar i Varberg nu, om man säger så
Japp. Nu har vi svart på vitt. Vi vet vilka våra vänner är. Och det är inte Kärleks-Ludde.
Hon slappnade äntligen av.
Och du det här är ett perfekt alibi för att aldrig mer gå på partykvällar vi ändå aldrig känt oss bekväma på. Åh, ni vet, Ludwig kanske kommer sorry, tack och hej!
De skrattade båda, ärligt och lättat.
Te, film och täcke det är allt vi behöver, sa Pontus.
Ja, och ingen Ludwig som sms:ar om grillkorv och bastu.
Deras lilla värld blev hel igen, inbäddad i snö och tyst kulörta lampor. Där fanns bara de två, till slut lika trygga som att ha fått första plats på en väntelista till Bostad först. Och imorgon ja, då väntade ännu en varm, lugn dag i soffa och tofflor.
*************************
Samtidigt någon annanstans, i ett kök strax utanför Borås, satt Ludwig med en halvdrucken kopp Gevalia mellan händerna. Han mindes knappt när han tog sista klunken. I huvudet malde låten Ring inte, Ludwig. Aldrig mer.
Istället för ånger spred sig nu tung, envis vrede, en tjurig Surströmming-i-februari-känsla över revbenen. Han slog handen i köksbordet så mariekexen hoppade.
Varför gick allt åt pipan!? väste han.
Han såg för sin inre blick hur han kontaktat sin kompis Malin ett par veckor tidigare hon hade likadan röst som Elin, kunde spela salongsberusad och verkade ha noll hämningar när det kom till undercover-uppdrag. Klart jag hänger på spionera är ju min grej! hade hon sagt, och fyllt på sitt snapsglas.
Tanken var: om Elin och Pontus bråkade tillräckligt, skulle Elin sluta med sin tråkiga kille och upptäcka vem som verkligen älskade henne. Men istället satt han nu själv med skrynkliga papperslappar och ett stort fett nederlag.
Det är dom det är fel på, intalade han sig när han trampade runt i köket, knuffade stolen av ilska. De har ju aldrig fattat någonting!
Han ställde sig vid fönstret, stirrade på snön och muttrade:
Varför har han allt och jag inget?
Alla år han varit vän, tröstat och sett hur Pontus råkade vinna Elin. Nu var allt förlorat, men syndabock? Ej då. Det var de där två.
Telefonen låg där. Han skulle inte ringa mer. Han skulle heller inte be om ursäkt. Det enda han visste var: de där människorna lever vidare i sitt pyttelilla trygga filterbubbel av hemmafika, film och innergårdssnö. Och kanske, om man ska tro sura-Staffan-logiken, skulle Elin en dag inse sitt misstag. Eller inte.
Ludwig bet ihop, rev sitt manus till Operation Elinklon, slängde resterna i sophinken och såg snön falla alltmer intensivt. Han försökte föreställa sig hur Elin och Pontus låg på någon soffa, skrattade, scrollade på telefonen och gladde sig åt ännu en kväll utan gäster.
Nej, han kunde inte acceptera läget. Det där, det där lyckliga, rättvisa… det var faktiskt menat för honom.
Och snön föll, som alltid, lika tyst över Borås som över resten av landet.
