Och så var det förstås typiskt att det var just i snöstormen som det skulle bli dags för Annika att föda barn. Egentligen var det ju tre veckor kvar enligt beräkningarna, och då hade kanske stormen hunnit lägga sig, kylan kommit, och man kunnat ta sig tryggt till BB i stan. Men nej, nu var det som om det inte längre gick att vänta! Fast om sanningen skulle fram, var det förstås inte Annika själv som bestämde, utan den lilla där inne i magen som hade bråttom ut. Det hade blivit trångt och obekvämt, och stormen som vände snön likt mjöl från himlen bekom honom inte det allra minsta.
En sådan vinter kunde ingen bil ta sig ut till byn, snön hade blåst upp så att man sjönk till midjan på väg till lagården, och snön bara fortsatte yra, så att man ibland undrade om någon vält en jutesäck full av mjöl på skyarna. Tittade man ut var allt vitt och det fortsatte yra i vinden. Skulle man drista sig ut, bet vinden som nålar i ansiktet och snön täppte igen ögonen direkt.
Och ändå var det just den natten som barnet ville födas.
Redan på morgonen hade Annika känt sig underlig, det ilade i ryggen, ibland sådan trötthet att hon bara ville lägga sig, men var hon än låg låg hon obekvämt och fick ge sig upp och vandra av och an. Hennes svärmor, Rut, märkte att något inte stod rätt till:
Annika lilla, är det månne dags att föda nu? Vad går du och snurrar för?
Jag vet inte, mamma Rut, men jag känner mig så orolig.
Låt mig känna på magen.
Rut var inte så hemma på sådant där, förr i tiden hade alla gått till barnmorskan, och nu var nästan den tiden förbi. I hela byn fanns nu bara Maj-Britt kvar, sist av tre gamla jordegummor.
Ja du, Annika, magen har sjunkit. Det tänker nog komma en liten snart.
Hur kan det vara, mamma Rut? Det är ju för tidigt!
Vi bestämmer inte över sånt där, dotter, det är Gud som avgör.
Annika torkade tårarna ur ögonvrån, rädslan gnagde det var första förlossningen, ingen att fråga, ingen som egentligen visste. Rut själv hade bara fött en enda son, och det var så länge sedan att hon knappt mindes någonting.
Jag går till Maj-Britt nu. Jag sätter på en gryta vatten åt dig när det kokar, slå av plattan. Har du ork, plocka fram några rena handdukar och lakan, du vet var de ligger. Men stressa inte, vila om det blir för tungt. När jag födde Mikael sa Maj-Britt alltid att man skulle promenera fram och tillbaka, och andas djupt, då går det fortare. Jag ska sticka in till din mor också och be henne komma hit. Du klarar dig, flicka. Maj-Britt kan sin sak. På min tid kom de långväga till henne och alla ville föda med henne.
Med de orden svepte Rut sjalen om sig, tog kvastskaftet för stöd i snömassorna och begav sig ut mot stormen.
Kvar blev Annika ensam. Ännu räddare blev hon tänk om det satte igång innan någon hann hem igen? Och tänk om mamma inte kunde komma?
Och vad skulle hon egentligen göra? Hon mindes bara att man skulle vandra och andas. Men hur andas när smärtan skär så djupt att luften liksom stannar halvvägs?
Om nu bara Mikael hade varit hemma, då hade han stöttat henne och talat om att allt redde sig. Men stormen hade satt stopp för bussarna från staden, och vägarna var omöjliga. Han visste ju inte ens att han skulle få bli pappa om några timmar. Aj, vad ryggen värker!
Just då drogs dörren upp och mor Gerd stormade in, skakig och rödrosig av blåsten.
Annika, mitt hjärta! Svärmor har sagt att du ska föda.
Ja, mamma, svarade Annika tyst.
Jag har tagit med torkade bär, jag kokar saft åt dig! Och vatten måste koka
En timme senare var både Rut och Maj-Britt tillbaka. Den gamla barnmorskan, liten men spänstig, undersökte Annika och sade bestämt:
Till gryningen blir det barn.
Vad menar du? utbrast Annika Det är ju knappt lunch nu och det började ila igår.
Förvärkar, lilla vän. Ibland håller de på flera dagar innan det verkligen sätter igång. Nu har du öppnat dig lite, men det dröjer till imorgon. Jag går hem och vilar en stund.
Snälla Maj-Britt, stanna du! Det känns tryggare om du är här du är ju den enda som kan nåt om sånt här!
Den gamla kvinnan, som sett fler födslar än någon kunde räkna, mjuknade.
Nåväl, jag stannar tills det är dags. När modern är lugn, blir också barnet det.
Annika visste inte att förvärkar bara var en viskning om vad som väntade. Snart började riktiga värkar smärtan rev henne inifrån, hon ville knappt andas eller röra sig. Varken Gerd eller Rut visste hur de skulle hjälpa, de gick rastlöst omkring, mumlade och tyckte synd om henne. Maj-Britt skickade ut dem för att stryka tvätt, så de inte skulle trampa omkring.
Till natten blev allt stilla. Maj-Britt konstaterade på sin vana hand fyra fingrar öppet, men än var det en bit kvar, första barnet, kroppen visste ännu inte riktigt hur det skulle gå till. Annika klarade knappt mer, hann vila lite och barnmorskan lade henne för att sova om det gick. Utanför ven stormen ännu värre.
Annika vaknade med ett ryck vid fyra på morgonen, det var ännu svart, bara Maj-Britts snarkande hördes. Hon viskade mot väggen där helgonikonerna stod:
Kära Gud, hjälp mig bara, låt barnet komma snart.
Och allt satte fart igen, smärtan som om allt inuti brast. Maj-Britt ryckte upp, undersökte henne:
Fem fingrar nu det tar tid, men det är så första gången.
När dagsljuset randades var Annika fullständigt utmattad. Nattlinnet satt klibbigt mot huden, ögonen var glansiga och håret fuktigt och tovigt.
Nu är det nära, lilla vän, barnet är nästan ute, sa Maj-Britt.
Snälla Mommo, hjälp mig! bad Annika, Mommo, hjälp, Mommo!
Annika, vad yrar du? frågade Gerd, här finns ingen Mommo.
Gerd vände sig till Maj-Britt: Hon kallar sin gammelmormor för Mommo, kan aldrig säga mormor som liten, så Mommo blev det. Och Mommo, alltså Stina, älskade Annika mer än alla barnbarnsbarn.
Nu ser jag huvudet, Annika, bara ett sista tag! Andas, såhär puh-puh-puh.
Annika kämpade, ropade och tog i av all kraft hon hade kvar.
Mommo, hjälp mig, jag orkar inte! viskade hon och med ett sista pust kom barnet ut, rakt i Maj-Britts rynkiga händer.
Kanske är detta den sista jag hjälper till världen, tänkte Maj-Britt och log mot livet som börjat på nytt. Hon lade varsamt pojken på Annikas mage.
En pojke, Annika, en sån fin, stark pojke du har fått. Och vilka lungor säkert en framtida ordförande, skrattade Maj-Britt mellan tårarna.
Annika grät, kysste de små fingrarna, fylld av lycka. Tänk att något så underbart kunnat rymmas där inne. Synd bara att Mikael inte fick se vilken fin son de fått!
Oskar, min lilla Oskar, viskade hon.
Oskar? utbrast Rut, Du sa nyligen att han skulle heta Emil om det blev pojke!
Han kan ju bara vara Oskar, skrattade Annika. Oskar Mikaelsson.
Maj-Britt packade ihop sina saker, trött men nöjd. Det är tungt men gott att möta nytt liv. Nu behövde hon själv sova, om hon bara nådde hem genom snön.
Annika och sonen somnade, Gerd gjorde sig redo att gå hemåt efter ett dygn borta. Hon svepte sjalen tätt och sa farväl till Rut. Väl ute i kylan såg hon snöfallet lugna sig, flingorna blev små och kanske var det på väg att ge sig. Kanske var Mikael redan på väg hem.
Nästan hemma fick hon en tanke kanske borde hon gå in till Mommo och berätta? Kanske behövde hon något?
Gammelmormor Stina bodde bara två hus bort, skulle fylla nittio tre på sommaren, hade bott själv länge och klarade sig ännu, men fick ofta hjälp. Gerd öppnade grinden med möda, såg att Mikael nog varit där igår skyffeln lutad mot staketet. Hon sopade gången, borstade av bron och gick in.
Mommo Stina! ropade hon, stampade av sig snön, det är jag, Gerd, jag kommer med goda nyheter!
Ingen svarade, Mommo brukade sova vid den här tiden, och hörde dåligt, så man fick ropa högt.
Gerd tog av sig ytterkläderna och gick in, och där låg Mommo stilla i sängen, händerna knäppta på bröstet, klädd i rena, fina kläder och nyvit sjal Gerd insåg genast att hon aldrig sett henne i den klänningen förut.
Hon gick fram till sängen, vek tyst undan håret ur det gamla ansiktet och drog med darrande hand ena ögonlocket tillrätta. På nattduksbordet låg ett kort på Annika, bredvid en ikon av Sankt Nikolaus och en liten bortbrunnen stearinljusstump.
Tack, Mommo, viskade Gerd, du hjälpte Annika inatt. Hon fick en pojke, och hon döpte honom efter dig, till Oskar. Men det vet du säkert redan. Tack, MommoDå tyckte sig Gerd ana en värme sprida sig i det kalla lilla rummet, som om någon just gått ut genom dörren och tagit snöfallet med sig. Hon såg på den gamla kvinnans stilla leende och visste att i natt hade gränserna mellan världarna varit tunnare än annars, att det gamla och det nya livet vandrat hand i hand för en stund. Ett andetag mellan stormskuggor.
Hon tände försiktigt den nya ljusstumpen, ställde den vid fotografiet och viskade:
Vila nu, Mommo. Vi tar hand om din lilla Oskar. Du kan vara trygg.
När Gerd gick hem den morgonen, hade vinden mojnat helt. Himlen var blå och snön gnistrade orörd allt såg nytt ut, nästan högtidligt. I köket, där Annika sov med barnet på bröstet, föll ett mjukt sken genom fönstret och Rut nynnade tyst för sig själv, som om hon haft melodin inom sig hela livet men först nu kom ihåg den.
Och långt borta i staden, precis när första bussen åter rullade ut över vägen, steg Mikael av med bultande hjärta och sprang den sista biten. Där väntade den lilla världen: en nyfödd son, en ung mamma som log med tårar på kinden, och en mjuk, stark tystnad, som om stormen bara funnits för att föra en gammal själ och ett nytt liv varsamt förbi varandra.
Så började Oskars liv, vävd samman med minnet av dem som gått före, och buren av kärleken från dem som fanns kvar. Och byn, insvept i ny snö och försiktig sol, andades ut och väntade på nästa vår.
