Släpp mig, snälla.
Jag ska inte åka någonstans mumlade hon, rösten bruten av tårar som ännu inte hunnit rinna. Det här är mitt hem. Jag kan inte överge det.
Mamma svarade mannen. Du förstår att jag inte kan ta hand om dig längre. Du måste förstå.
Lars var tung i sinnet. Han såg hur hans mor kämpade, hur oron skrapade i hans bröst. Hon satt på den slitna, tryckta soffan i den lilla röda stugan i en glest befolkad by i Dalarna.
Spegeln i hörnet lyste svagt.
Lars visste ändå att hon aldrig skulle klara det. Det var en stroke. Sigrid Andersson hade tidigare haft många åkommor. Lars mindes hur han tvingades ta ledigt i flera månader för att vårda henne efter ett benbrott. Hon hade då, trots sin vilja, knappt kunnat gå ett steg utan honom.
Lars hade nyligen börjat tjäna bra och planerade att i sommar renovera den gamla stugan så att Sigrid skulle få ett bekvämt liv. Men nu hade stroken slagit till, och renoveringen blev meningslös nu måste hon tas med till staden.
Märta samlar ihop dina saker nickade Lars mot sin hustru. Säg åt henne om du behöver något.
Sigrid höll tyst och stirrade ut genom fönstret där en försiktig höstbris skakade de gulnade löven på de hundraåriga granarna som hon känt sedan barnsben. Hennes högra hand, den starka, klämde hårt om den vänstra som hängde hjälplös.
Märta rotade i garderoben, frågade ständigt vad hon skulle ta med, men Sigrid bara såg ut genom fönstret. Det verkade som om hennes tankar svävade långt bort från skrynkliga kappor och trasiga glasögon.
Sigrid föddes och levde alla sina sextioåtta år i den lilla byn, som med åren blivit allt tommare. Hon hade arbetat som sömmerska på den lokala verkstaden tills den stängde när invånarantalet föll. Sedan satt hon hemma och syde, men när uppdragen minskade vände hon sig mer åt trädgården och huset, där hon lade hela sin själ. Tanken på att lämna sin gård för en främmande lägenhet i Stockholm var otänkbart för henne.
Lars, hon äter inget igen suckade Märta när hon gick in i köket och trött placerade en tallrik med mat på bordet. Jag orkar inte mer. Jag är så tom på kraft.
Lars såg tyst på sin fru, sedan på den orörda tallriken och skakade på huvudet. Han andades djupt och gick in i sin mors rum.
Sigrid satt på soffan och stirrade ut genom fönstret. Hon verkade inte ens blinka. De grå, trötta ögonen var fästa i fjärran. Den starka handen vilade på den svaga, som om den försökte väcka liv i den.
Rummet var fullt av träningsredskap, handbågar och en hög med mediciner på nattduksbordet. Om inte Lars hade insisterat hade hon inte rört något av det.
Mamma?
Sigrid svarade inte.
Mamma?
Son? kom en svag och sluddrig röst fram.
Efter stroken hade hon knappt kunnat tala, orden var suddiga. Det gick bättre nu, men ibland var det svårt att förstå.
Varför äter du inget igen? Märta lagar mat, du äter knappt någonting på flera dagar.
Jag vill inte, son svarade Sigrid tyst. Hon vände sig långsamt mot Lars. Verkligen. Låt mig vara.
Mamma Vad vill du? Säg bara vad du önskar.
Lars satte sig bredvid henne, och hon tog hans hand.
Du vet vad jag vill, lille Lars. Jag vill hem. Jag är rädd att jag aldrig får se det igen.
Lars suckade och skakade på huvudet.
Du vet att jag jobbar varje dag, och Märta springer mellan läkarna. Vintern är kall, vi kan inte åka någonstans Låt oss vänta till våren. Märta nickade, Lars log och gick ut.
Det får inte bli för sent, min son Det får inte bli för sent.
Ursäkta, IVFförsöket misslyckades igen sade den unga läkaren sorgset och tog av sig glasögonen.
Märta hoppade upp och täckte ansiktet med händerna.
Men hur? Alla andra blir gravida efter första försöket. Ni sa att det var normalt att det misslyckas första gången. Fyratti procent blir gravida på första försöket. Det här är tredje gången och inget resultat! Hur kan så?
Lars satt tyst och höll Märtas hand. Han var nervös. I en annan avdelning låg Sigrid på massage, och det var dags att hämta henne.
Lyssna började läkaren lugnt. Jag förstår er dröm om ett barn, men ni är fast i stressen. Kroppen klarar inte
Självklart är jag stressad! Jag måste jobba hemifrån för att betala den fruktansvärt dyra IVF:n! Gå på behandlingar, svälja piller som förstör min kropp, ta hand om svärmor som inte äter och inte tar medicin! Jag vill ha ett barn, så kanske du också ger mig lite uppmärksamhet!
Märta tystnade och insåg att hon sagt för mycket. Hon grep sin väska och stormade ur rummet, smällande igen dörren.
Ursäkta viskade Lars.
Inga problem skakade läkaren av sig sin irritationsnivå. Jag har sett värre. Allt är i sin ordning.
Lars följde efter Märta, som nu satt på en liten soffa i väntrummet och grät med ansiktet insjunket i händerna. Hennes kropp skakade av gråt. Hon lyfte sina röda, våta ögon mot honom och snörvlade.
Förlåt mig Förlåt Jag ville inte prata om din mamma. Jag är bara så trött. Trött på att se någon dö framför mig. Trött på att se en enda streck på testet och betala en förmögenhet för ännu ett försök. Jag orkar inte mer
Om jag kunde, skulle jag göra allt för er båda, men det är inte i min makt
Jag vet svarade Märta mellan tårarna. Och jag förstår.
De satt tyst en stund, hand i hand, innan Märta reste sig, räckte upp kragen på sin skjorta och log svagt.
Vi går. Sigrid är säkert klar. Hon gillar inte sjukhus. Hon blir ledsen länge efter dem.
Din mamma gör knappt några framsteg mumlade den kortväxta, gråhåriga mannen med runda glasögon när Lars bad om en rapport om hennes tillstånd.
De gick åt sidan så att Sigrid inte skulle höra. Märta stannade kvar med sin mor.
Förstår ni När ni kom till mig trodde jag att hon kunde återhämta sig. Ja, chansen efter en stroke är liten, men din mamma hade inga dåliga vanor eller kroniska sjukdomar. Alla förutsättningar fanns.
Men inget händer. Jag ser det själv.
Det verkar som om hon inte vill. Hon har gett upp. Det finns ingen gnista i hennes ögon Det är som om hon inte vill leva längre.
Lars nickade tyst. Han hade sett hur hon gått ner femton kilo, hur hon bara satt och stirrade ut genom fönstret. Hon läste inga böcker, såg ingen TV, talade inte med någon. Endast fönstret.
Efter en stroke kan beteendeförändringar uppstå när vissa delar av hjärnan skadas tillade den äldre läkaren lugnt. Men jag trodde inte att det skulle bli så här allvarligt i ditt fall. När du kom på första besöket såg jag inga sådana tecken.
Jag tror att det beror på något annat svarade Lars lågt.
Lars sa Märta i telefonen kan du avbryta tjänsteresan? Sigrid blir bara sämre. Jag är rädd att du inte hinner i tid
Det var tungt för henne att säga. Hon visste hur mycket Lars älskade sin mor. Hon såg sin svärmor, nästan orörlig, ligga på soffan.
Förr brukade hon sitta vid fönstret, lyssna på LP-skivor som de hade tagit med från byn en gåva från hennes far, musiklärare. Nu låg Sigrid stilla, stirrade på en punkt, och åt nästan inget. Hon drack bara mjölk, trots att hon tidigare klagat att mjölken i stan inte var som i byn.
Lars kom samma kväll och satt vid hennes sida hela natten.
Du vet vad jag vill. Du lovade.
Lars nickade. Det hade han lovat. Nästa dag körde de till byn. Sigrid vägrade gå till sjukhuset.
Jag vill hem. Hemma.
Det var mars, men vägarna var ännu inte helt vattenpölar, så de kunde köra rakt till huset. Lars öppnade bilens dörr och hjälpte sin mor in i rullstolen.
Snön smälte sakta, blottade marken under den vita pälsen. Träden böjde sig lätt i den milda vinden, och solen började värma.
Sigrid satt i trädgården i flera timmar, och för första gången sedan länge log hon. Hon andades djupt, såg upp mot himlen och grät av glädje.
Hon var äntligen hemma. Hon såg på den slitna stugan, på det klara solskottet, hörde fåglarnas sång, kände den friska vårluften.
På kvällen åt hon, satt ute en stund innan hon gick till sängs. Leendet lämnade aldrig hennes ansikte. Natten kom, och hon somnade med samma leende. Hon gick bort i stilla frid, med ett leende på läpparna. Hon lämnade världen lycklig.
Lars och Märta tog ledigt för att begrava Sigrid och avsluta alla ärenden: rensa huset och bestämma vad som skulle bli av det. Ärligt talat ville Lars bara vara i byn en stund, andas den rika, vilda luften. Han hade inte tillbringat mer än två dagar där på flera år.
När de skulle återvända till staden kände Märta sig illamående. Hon sprang till toaletten och kräktes. När hon återvände hade hon ett graviditetstest i handen två streck! Hon hade haft dem med sig hela tiden, men nu var de två.
Det är allt tack vare dig, mamma Det är Sigrid som hjälpte oss Sa Märta mellan tårar, fortfarande oförmögen att tro sina ögon.
Lars tittade upp mot den blå, molnfria himlen, nickade och kramade sin fru tätt. Det var en gåva från hans mor, den sista och mest värdefulla gåvan.
