Siv låg raklång på soffan och stirrade upp i taket. Tankarna snurrade värre än torktumlaren och någon sömn var det inte tal om. Hur skulle man ens kunna sova när ens lilla älskling låg sjuk? Varför skulle jag prompt lämna henne på förskolan just den dagen? Hon hade kunnat vara hemma en dag till, och sluppit dra på sig den där förbaskade bacillen…
Det knep till i hjärtat och det kändes som det blev för trångt att andas. Hon reste sig och gick fram till fönstret. Utanför låg ett blytungt, grått molntäcke över lilla samhälles gator. För tredje dagen i rad strilade ett typiskt svenskt höstregn ner sådär enträget, blött och totalt hopplöst. Siv suckade djupt. Sängen prasslade till inne i sovrummet när lilla Tyra stönade till i sömnen och började hosta. Siv slängde sig dit på två röda. Det behövdes ingen febertermometer för att känna att pannan glödde, men hon plockade ändå fram den och tryckte fast under Tyras arm.
Fyrtio! Kära nån, vad gör jag nu?
Tyra slog upp ögonen.
Mamma, det är varmt.
Det är klart det är, gumman Nu ska vi fixa det här.
Samtidigt vaknade Samuel, pappa i familjen, och satte sig vid sängkanten. Siv började förbereda mer febernedsättande, men tempen ville ändå inte ge med sig. Lagom till gryningen kom ambulansen, blinkande blått på den regniga gårdsplanen, och Siv och Tyra for iväg till sjukhuset.
En vänlig sköterska klappade om den nervösa mamman och körde vant in en liten venkateter i Tyra.
Oroa dig inte. Nu ska vi hjälpa henne. Det kommer gå bra.
Och visst, ganska snart kändes det bättre för Tyra, som nu bad om vatten. Siv vände sig om och såg då två otroligt blå ögon stirra nyfiket på henne från grannbädden. På den satt en liten genomskinlig flicka, kanske sex år, med tovigt ljust hår och kläder som sett bättre dagar: trasiga leggings och en urtvättad t-shirt. Under sängen stod slitna sneakers med blåa sjukhusöverdrag.
Hej, sa lilla tjejen.
Hej, svarade Siv och log.
Kom ni inatt?
Japp, mitt i natten.
Vad heter ni?
Jag heter Siv, och det här är min dotter Tyra. Och du?
Jag heter Milla.
Har du varit här länge?
Ja Men på fredag får jag åka hem. Fast, det är ju flera dagar kvar. Det är bara måndag idag.
Är din mamma här med dig?
Nä min mamma dog när jag var liten, och pappa försvann också. Så då blev det barnhem.
Hon suckade, som en gammal dam i en liten flickas kropp.
Jag bor där nu. Men det är bättre här. Här får man mat och de stora killarna bråkar inte så mycket…
Milla började krångla på sig sina skor.
Det är frukost snart. Ska jag ta med?
Nej tack, vännen, jag fixar nog, svarade Siv.
Hon såg efter den lilla figuren och det stack till i hjärtat igen. En annan mamma i rummet skickade en blick efter Milla och muttrade tyst:
Fin tjej, ödmjuk och snäll. Hon har verkligen inte haft turen på sin sida…
Siv hann inte säga något innan mormor ringde.
Hur går det? Och hur mår Tyra?
Vi är på sjukhuset, svarade Siv.
Herregud! Vad har hänt?
Ingen fara. Febern var hög men nu har den gått ner. De tror det är bronkit. Hon sover just nu.
Ojoj, stackars liten. Vilket sjukhus är ni på? Jag kommer genast. Vad ska jag ta med?
Glömde innetofflorna och Tyras rosa pyjamas. Och… mamma? Här finns en flicka från barnhemmet. Kan du ta med lite schampo, kanske någon tvål? Och du har väl kvar Sonjas urvuxna kläder?
Vilken tjej, Siv?
Jag berättar sen. Ta gärna med ett par linnen, ett litet morgonrock, leggings… och framför allt: tofflor till en sexåring, okej?
Självklart.
Nästa morgon var Tyra betydligt piggare och lekte redan för fullt med Milla. Siv smög ut i korridoren och stoppade en sköterska.
Du, får Milla bada?
Inte bara får, utan borde, men vi hinner nästan aldrig, sa sköterskan med ett snett leende.
På kvällen studsade en ren, fnittrande Milla runt i sin “nya” fina pyjamas och rosa tofflor med broderade hundvalpar på knappt igenkännbar av ren lycka. Allt hon fått stoppade hon noga in under kudden, förutom tofflorna, som gömdes under madrassen.
Varför gömmer du sakerna, Milla? undrade Siv förvånat.
Så att ingen snor dem…
Siv kunde bara sucka.
Så fort lamporna släcktes lade Milla sig tillrätta, slöt ögonen och började drömma I drömmen promenerade hon på en solig, grön gata, höll Tyra i ena handen och Siv i den andra. Tänk om även hon hade en egen mamma och pappa, någon som smekte hennes hår och sa god natt, gav henne varm pyjamas, kanske någon som kastade henne i luften medan hon tjöt av skratt och allt bara var… lyckligt. Hon skulle göra vad som helst tvätta disken, städa golvet, passa Tyra eller träna bokstäver och siffror, bara hon blev älskad. Bara hon fick en mamma…
I barnhemmet fick hon visserligen aldrig stryk, men personalen Ulla-Britt i synnerhet hade en röst som kunde skrämma kor på vift och de andra barnen kallade henne dumma saker och snodde både kläder och leverpastejsmörgåsar. En gång hade Milla tappat tallriken med gröt på köksgolvet efter det låste de in henne i ett mörkt, dammigt städskåp. “Nu får du sitta där med råttorna,” hade Dennis viskat skadeglatt. Och Milla var livrädd för råttor. Det kändes som de vilken sekund som helst skulle hoppa fram. Hon stod länge och hulkade, kall om fötterna, innan hon till slut sjönk ihop på det iskalla golvet. Där började hon hosta. Det var så hon hamnade på sjukhus…
Minnet fick tåren att strila ner för kinden. Hon snyftade till och plötsligt smekte någon hennes hår. Hon öppnade ögonen.
Siv
Lilla vännen Gråt inte. Allt kommer bli bra. Det lovar jag.
Siv drog den lilla kroppen intill sig.
Du är så fin, Milla
Det kändes för första gången på länge tryggt, nästan som om det var hennes riktiga mamma som höll om henne.
Siv Tänk om du kunde vara min mamma?
Siv fick tårar i ögonen. Beslutet kom i samma sekund inte med huvudet, utan med hjärtat. Det enda som återstod var att prata med familjen.
Mamma och svärmor nickade genast. Svärmor, som själv hade växt upp utan föräldrar, stöttade stort. Men maken Samuel var tveksam.
Har du blivit tokig? Förstår du att det är för alltid?
Ja, det vet jag. Och om jag inte gör det här, kommer jag att ha dåligt samvete resten av mitt liv, förstår du?
Han såg bort.
Jag vill träffa henne, sa han till slut.
Okej.
På kvällen gick de ut tillsammans i dagrummet. Samuel lyfte upp Tyra och pussade henne.
Min lilla sol, vad jag har saknat dig
Han vände sig till Siv. Hon såg djupt in i hans ögon:
Och här är Milla. Det här är Samuel, min man.
Milla tittade upp och viskade ett högtidligt “Hej!”.
Hej på dig! Trevligt att träffas, svarade Samuel. Det var något som stack till i hans hjärta.
Några månader senare parkerade Siv och Samuel utanför det stora gula barnhemmet. Bakom fönstren klängde barnen, och plötsligt ropade någon:
Milla, dina kommer nu!
Milla sprang ut, röd om kinderna av lycka.
Hej Milla! Vi är här för att hämta dig. Ska vi åka hem?
Det lilla hjärtat rusade där inne, fullt av varm, bubblande glädje:
Ja, mamma!!!
