Min man har aldrig gillat att bli påkommen i komiska situationer han vill ju framstå som tuff. Därför smög jag försiktigt fram och kikade in i badrummet, njöt av synen innan jag snabbt gömde mig bakom väggen. Jag kommer nog få hicka av allt skratt.
Om du är en snäll kisse, säg mjau!
Om du är en fantastisk kisse, säg mjau
Om du är min älskade kisse, säg mjau!
Min man, Erik, sjöng försiktigt för vår katt, samtidigt som han schamponerade den i badbaljan. I vanliga fall gör Sigge allt för att komma undan han klöser, biter och skriker, men idag kanske gillade han sången eller så var han helt enkelt i chock.
Vi tvättar din rygg, säg mjau
Vi tvättar dina tassar, säg mjau
Vi tvättar din lilla svans, säg mjau
Mjau, pep katten tyst.
Jag höll på att gå sönder av skratt bakom väggen. Än idag ångrar jag lite att jag inte filmade det mästerverket. Fast med tanke på Eriks stolthet jag hade nog inte överlevt med det i bagaget.
Känns det inte bra? Ska jag sjunga något annat för dig då?
Mjau.
Erik tystnade en stund, sen började han försiktigt nynna medan han löddrade in Sigge:
Regnet ritar spår på mitt tårfyllda fönster
Din sorgsna siluett, Madonnan
Tårarna rann av skratt.
Samtidigt slog det mig att Erik aldrig sjungit för mig. Särskilt romantisk har han ju aldrig varit men han har andra fina sidor. Men katten, han får minsann serenader. Jag skulle kanske bli lite sårad, om det inte vore så vansinnigt roligt.
Samtidigt svarade Sigge, vår lilla Madonna, med ett nytt ynkligt mjau, och Erik började sjunga på Jag vill ha en egen måne.
Då insåg jag att det var dags att smyga tillbaka till vardagsrummet, innan jag blev avslöjad. Vattenleken verkade ändå gå mot sitt slut, Erik letade redan efter handduken för att torka Sigge.
Jag hade nästan samlat mig, men då hörde jag:
Blinka lilla stjärna,
Blinka lilla stjärna,
Blinka lilla stjärna
Jag kunde inte hålla mig utan sjöng från vardagsrummet,
Hur jag undrar var du är!
Snabbt tryckte jag ansiktet mot soffkudden och försökte kväva skrattet.
Jag vet fortfarande inte om det sjöngs vidare där inne jag fick ont i magen av att skratta. Efter några minuter dök två missnöjda alfahannar upp, gav mig en misstänksam och lite förolämpad blick. Jag begravde huvudet i kudden och bara skakade av tyst skratt.
Sigge och Erik gav mig en överlägsen blick och marscherade värdigt ut i köket.
I efterhand inser jag att en man också förtjänar en plats där lekfullhet får finnas. Det är när man vågar visa sin mjuka sida som hemmet fylls av värme. Och ibland är det faktiskt värt att glömma stoltheten åtminstone om det resulterar i så härlig glädje.
