Storslaget uppbrott
Precis fyra år höll sig Dahlströms äktenskap flytande. Trots att de försökte spela evig kärlek och vårda sin lilla samlevnad, lyckades de aldrig slå rot i rabattens mylla av familjelycka. Nu närmade sig skilsmässan.
Sådär, ni bara skiljer er och sen är det klart? undrade Disa Dahlström när hennes väninna, Ingalill, bjöd ut henne för att tröstäta italienska panini mot stressen.
Ja. Vad annat återstår? Vi har pratat igenom det. Det är bäst för oss båda…
Nej, men jag menar inte själva skilsmässan utan evenemanget! Man ska väl fira ordentligt? Sätta en rejäl punkt, så att säga.
Jag är bara så nervös nuförtiden, du behöver inte gnugga salt i såret, sa Disa lite sårat och bet av en bit pizza med skaldjur. Sen fortsatte hon på en pizza med ananas.
Jag syftar ju på själva festen, kära du! Bröllopet var ju så storslaget att jag fortfarande betalar av min del av tårtan! Varför inte avsluta lika tjusigt? Med restaurang, kortege, toastmaster och ceremoniellt brytande av bojor? Jag är på direkt…
Får man göra så?
Måste man göra!
Men jag har knappt några pengar just nu. Nu ska vi dessutom börja dela på allt lär väl bli att dela på lakanen mitt itu.
Jag känner en tjej som fixar allt för en påse mandelpotatis. Resten får du tillbaka i presenter! Men vi borde också fundera på en ordentlig hederlig tjejmiddag. Något riktigt svenskt och tryggt, så du får säga hej då till familjelivet på rätt sätt.
Så vi ska alltså återigen planera att ses med alla tjejerna och förstås ställa in för att alla har barn och män?
Det vore ju faktiskt perfekt!
Dagen därpå följde Disa med Ingalill till eventfixaren, som hette Ylva. Av någon anledning arbetade Ylva bakom kassan på ett crêperie i Mall of Scandinavia, samtidigt som hon tog emot deras beställning.
Kan du hjälpa oss? förklarade Ingalill.
Självklart! Jag ser det framför mig redan, sa Ylva och började drömma: Bruden stilig, i svart sorgklänning, svär att ‘aldrig någonsin igen’ gifta sig. Brudgummen i de där pinsamma boxershortsen han äntligen kan bära dygnet runt säger sitt ‘nej’. Sedan går hela sällskapet till pantbanken och lämnar in ringarna. Gästerna skrålar: “Sött! Halvsött!”… Men jag ska klura på detaljerna, sa Ylva och ropade sedan högljutt, så att det tjöt i deras öron: Nummer sextiofyra, klart!
Disas man blev oväntat entusiastisk till idén, men deras föräldrar protesterade.
Det här är sådana där moderna påfund. På vår tid skilde man sig i tystnad och levde sedan och grälade tills livet tog slut, muttrade alla närstående. Pengar till skilsmässofesten får ni inte.
En vecka senare var allt redo. Enligt Ylvas plan började ceremonin med en sorts “utköp”: Brudgummen, Simon, skulle lämna lägenheten efter att ha genomgått olika prov: tävlingar, sånger och alla fick hjälpa till genom att sjunga eller betala böter, bara han gick snabbt. Eftersom det var tolv våningar fick Simon använda hissen, där han också fick med sig sina sista prylar och best man.
Via Ylvas kusin, en fotograf på polisen, dokumenterades varje steg i processen noggrant. Efter denna skilsmässa registrerades nio personer för sitt deltagande.
Nu åker vi till kommunen! utropade Ylva när alla var samlade vid porten.
I ny sed satte sig Dahlströms gemensamt i bilen, för att efter skilsmässan åka åt varsitt håll. Övriga gäster fick varsin SL-biljett, lite mynt till pendeln och åkte med fotografens Volvo där de tävlade i fingeravtryck och skämtsamma polisförhör. När sällskapet kom till Stadshuset sjöng de Tommy Körbergs “Stad i ljus”.
När stämplarna var satta och hushållet upplöst, drällde gänget ut på torget. Ylva tog fram en gigantisk bur och föreslog att de skulle fånga två måsar, att släppa fria. Gästerna sjöng, skrattade och önskade de nyseparerade lycka till. Gamla vänner grattade Simon och vid bordet på restaurangen grälade några fruar skämtsamt med sina makar om byte av partners. Buketten, gjord av kvitton från elräkningar, kastades som traditionen bjuder.
Vilket firande, måste ha längtat länge på det här frieriet, sa någon i ett annat sällskap på restaurangen.
Nej, de firar skilsmässa faktiskt, fick han förklarat för sig.
Efter att ha sett de lyckliga Dahlströms tog många par en paus och flyttade fram sina egna ceremonier.
När låset på bron sågas bort, ringarna pantas för att täcka delar av kalaset, gick festtåget vidare till restaurang. Där väntade ett jazzband som Ylva ordnat via gamla kontakter, dagens husman och pannkakor med hjortronsylt. Sponsorn var “Crêperie Hörnan 8”, Ylvas arbetsplats. Tårtan var såklart en extra stor pannkakstårta.
Det här liknar snarast en minnesstund, suckade Disa och såg sig omkring.
Det är ju precis det vi gör tar farväl av familjelyckan, svarade Ylva och lät de “inte längre unga” bjuda upp till sista dansen.
Melodin gick i Chopins toner.
Vet du, det blev ändå ganska fint, sa Disa till Simon när de snurrade runt på dansgolvet.
Instämmer, svarade han. Jag har aldrig sett våra föräldrar komma så bra överens förut.
De snurrade runt och Disa såg sin pappa och Simons pappa bromance-krama, nynna lågt och till och med fälla tårar trots att de alltid varit rivaler.
Borden dignade av gåvor: enkelsängslakan, konsertbiljetter, hantlar, singelserviser, presentkort på yoga, gym, och en och annan striptease. Till slut fick de nyseparerade varsitt nyckelkort till hotellrum i varsin del av stan, rabattkuponger till “Crêperie Hörnan 8” samt fria resor med “Säkerhetspatrullen”.
Kvällen avslutades med fyrverkerier och extrapris på pannkakstårta. Gästerna åkte nöjda hem till vardag och familjeliv, medan Disa och Simon gick vidare på var sitt håll.
Tre veckor senare kom fotoalbumet. Simon kom förbi för att hämta sin nagelklippare hos Disa.
Ser faktiskt riktigt bra ut, sa Disa när de bläddrade i albummet med svartvita bilder på skrattande ansikten och samlade bevis.
Håller med, sa Simon, och tillade: Byter du efternamn nu?
Nej, jag har vant mig. Larsson låter inte bättre.
Sant, skrattade Simon. Då drar jag väl.
Vänta lite!
Simon tittade frågande på Disa.
Vill du käka middag på crêperiet? Vi har ju kuponger kvar, de går ut idag…
Synd att slösa bort dem, höll Simon med. Visste du förresten att pannkakan är förnyelsens symbol. Kanske är det här vår chans? Så, blir det en dejt?
Tror du… tror du att det är klokt efter ett så uppmärksammat uppbrott? Jag hörde att vi till och med syntes på TV-nyheterna…
Tja, och vem dömer oss? Vi är fria nu, kan umgås med vem vi vill, när vi vill. Förresten, best man och tärna skiljer sig nästa vecka. Vill du följa med?
Jag får tänka på det, log Disa. Jag fick ju sängkläder av dem, så presenten är redan fixad.
Livet går vidare, och ibland finner man den största balansen i att kunna avsluta någonting på riktigt och ändå ta vara på det ljusa som varit. För även slut kan bli början på något nytt särskilt när man låter pannkakan vända!
