Jag gick till läkaren först när jag verkligen inte stod ut med smärtan längre. Tre dagar i rad det blev för mycket. En fruktansvärd huvudvärk, som inga tabletter hjälpte mot. På natten kunde jag inte somna alls. Att börja googla på symptomen var mitt livs sämsta idé.
Direkt dök sökresultat upp: “Så skiljer du migrän från hjärntumör” och annat skrämmande. Efter att ha läst igenom allt och jämfört symptomen så tyckte jag nästan att det var lika bra att gå till “Fonus” direkt, och strunta i vårdcentralen.
Jag kom att tänka på hur Jerome K. Jerome i en bok råkade slå upp läkarlexikonet och hittade alla sjukdomar på sig själv utom barnsängsfeber kolera, anemi, helig dans och till och med mul- och klövsjuka, som var sista sjukdomen i boken. Han blev till och med lite stött över att just barnsängsfebern inte fanns med på listan.
Så var det för mig också. Efter nattens internetläsande hade jag hittat varenda dödlig sjukdom jag kunde ha, så jag bestämde: “Nu får det vara nog! Imorgon kryper jag till läkaren!”
I väntrummet utanför läkarrummet hade jag ett småtrevligt samtal med en kvinna.
Hon frågade:
Har du druckit?
Jag blev förvånad:
Vad menar du? Dricka vadå?
Drack du igår?
Nej, jag har inte druckit, sa jag lite stött.
Du har ganska röda ögon, typ som när man är bakis…
Jaha. Ibland kan man verkligen undra varför jag går till psykolog för att träna på att kommunicera med folk när det finns andra som skulle behöva det mer än jag.
Tack för omtanken, svarade jag och försökte vara artig.
Jag gick in till läkaren och rabblade upp alla mina symptom, som en konferencier presenterade jag dem och så avslutade jag med mina röda ögon som kronan på verket.
Det ser ut som om jag har druckit, men jag har inte druckit, klagade jag lite på skoj.
Läkaren såg på mig och rynkade på pannan:
Dina ögon ser helt normala ut, du inbillar dig…
Ja, precis. Jag säger ju det inte är det rätt personer som går till psykolog.
Läkaren tog blodtryck, puls, syremättnad och ställde frågor. Svaren kändes väl inte sådär jätteroliga det liknade mer något värre än migrän, om man säger så.
Ska vi kanske göra en magnetröntgen av huvudet? Jag kan betala, föreslog jag. Som man blir efter en natt på internet, när man i princip doktorerat inom allmänmedicin, neurologi och kärlsjukdomar.
Vi tar det lugnt, svarade läkaren. Vi kollar blodprover och jobbar lite med kärlen först, ser hur det utvecklar sig.
Den där natten hade jag känt mig sämre än någonsin. Jag grät och tänkte på att jag på fyrtio år bara hunnit få två barn och skrivit tio böcker. Var det mycket eller lite?
Barnen är ju fortfarande små, liksom ofärdiga…
Böckerna långt ifrån perfekta. Till och med på sidan 16 i den nya boken finns ett tryckfel… Det är mycket kvar att göra, både vad gäller barnen och korrekturläsarna.
Jag kom hem efter läkaren, hämtade barnen på vägen, köpte de utskrivna tabletterna för ett par hundra kronor och tog dem direkt. Sen lade jag mig i sängen, helt slut.
Barnen kom in till mig:
Finns det något att äta?
Ja, men ni måste laga maten själva, jag orkar inte nu…
Huvudvärken hade lättat lite, men jag var helt slut, tre dagars sängläge sätter sina spår.
Axel gick ut i köket och lagade middag själv. Stekte ägg och värmde pasta. Sen kom han in:
Jag har fixat mat till Märta, ska jag ta in middag på sängen till dig också?
Och då kände jag glädjen. Herregud, jag har en vuxen son! Nästan färdiguppfostrad! Han kommer klara sig.
Nej, det behövs inte, jag äter sen. Du är jätteduktig.
Okej, sa han och kom in med en tallrik frukt istället. Mamma, här är kiwi det finns mer C-vitamin i kiwi än i apelsin! Äpple för järnet, och mandarin mest för att det blir så färgglatt, annars skulle det ruttna…
Jag smälte av stolthet. Min son, min hjälte! Jag kände mig genast bättre.
Efter maten skulle Axel gå till affären.
Ska du handla?
Ja, kattmaten är slut.
Köp glass också! ropade Märta. Min mat är också slut…
Märta klev in i mitt rum högtidligt, i glasögon och badrock, med en liten dockväska med leksaksdoktorssaker. Märta Elisabet, leksaksterapeuten:
Nu ska du få behandling, mamma! Dags för en spruta!
Kalla mig mamma, inte patient…
Frisk blir du sen, nu är du patient. Gapa!
Jag öppnade munnen.
Har ni ätit kiwi utan mig? Kiwi?
Ja, ta för dig, det finns kvar, sa jag och räckte henne frukttallriken.
Jag vill inte längre, jag åt äggröra. Väntar på glassen. Men jag kan lyssna på dina lungor, sa hon och hängde upp ett rosa stetoskop.
Varje kväll jagar jag dig med en bok för att du ska lyssna på mig. Men du vägrar…
Ojojoj, det låter inte bra, sa Märta och lyssnade på min hals. Du pratar för mycket och jagar för mycket barn. Du behöver en spruta och glass. Om Axel köper till oss alla. Om han bara köper till de som frågade, då… ja, då får man skylla sig själv.
Vadå, kommer du inte att dela med dig av glassen till din sjuka mamma?
Istället tryckte Märta in en leksaksspruta i mitt ben.
Aj, skrattade jag.
Det ska kännas, annars blir du inte frisk!
Ärligt talat, jag kände mig redan mycket bättre. Och när Axel kom hem med glass till alla blev det toppen igen. Huvudvärken var borta, energin tillbaka, ögonen var blå inte röda.
Men jag fortsatte låtsas lite att jag fortfarande var sjuk, och Axel läste godnattsaga för Märta. Hon valde “Cykolopedin”.
Det är en encyklopedi om cykloper, skämtade Axel.
De läste om Saturnus, om dinosaurier och sedan om mjölktänder. Till slut blev de nästan ovänner om ifall dinosaurieungar hade mjölktänder eller inte.
Jag låg och lyssnade när de pratade och blev nästan hög på kärlek, lycka och meningsfullhet.
Efter det fick jag byta lakan för att de välte ut hela tallriken kiwi på min säng.
Sen somnade vi alla tre ihopträngda i min säng.
Nå, hjälpte tabletterna? frågade läkaren nästa morgon.
Jag nickade. Men innerst inne vet jag att det var andra ‘tabletter’ som hjälpte mina godisbarn.
De håller smärtan borta, ersätter sorg med glädje, ilska med lycka.
Krama era barn ofta, även om de är längre än ni. Finns inget mer läkande än det. Jo, kanske kiwi, där är ju C-vitaminet riktigt högt!
