Jag gick med en kvinna på 56 år på restauranger i två månader. Men så fort jag föreslog att vi skulle gå hem till mig, föll den vänliga fasaden och drömmen blev kall.
Fem år sedan skilde jag mig utan dramatik och vande mig vid min lugna singeltillvaro. Men på sistone hade lägenheten blivit tystare och kvällarna längre tomheten liksom vaggade mellan tapeterna som smältande is. Jag är 56, känner mig fortfarande stark, kroppen bär mig dit jag vill. Jag skapade en profil på Match.se, fast besluten om att hitta någon att dela vardagen med, kanske någon att sitta tysta i duggregn med under träd.
Redan första veckan stötte jag på ett spännande namn: Elisabet, 56 år, änka från Malmö. Hennes beskrivning var rakt på sak: Söker hederlig man för seriös relation. Inget krångel, vänliga ögon på bilden, en sorts stillsam värme i blicken. Vi började skriva till varandra samma kväll. Jag förklarade snabbt att jag inte sökte något slags evig mejlvän jag ville laga soppa i samma kastrull och åka på bilsemester ihop, inga digitala låtsas-liv. Elisabet höll med, och vi bestämde träff redan på lördagen på Stortorget.
Första dejten blev en promenad bland vilsna måsar och regnvåta kullerstenar. Elisabet berättade förtjust om jobbet på biblioteket, barnbarnet Lovisa som älskar glass, och en katt som hette Murre. Jag insåg direkt att jag uppskattade hennes tystnad lika mycket som hennes skratt. Efteråt tog vi in på ett gammalt konditori. Visst, jag betalade så är jag uppvuxen, en svensk gentleman tycker att mannen ska bjuda.
Så inleddes vår klassiker bland Stockholms par: blommor och choklad varje fredag, ibland på lördag. Två månader av matiga kvällar, teatrar, bokmässor, konserter, skogspromenader och bord på Innerstadens finare krogar. Tänker jag på alla de där tusenlapparna i kronor som försvann ut genom plånboken, får jag svindel men då kändes det självklart. Hon log, tog min arm, och sa:
Sven, det är så fascinerande att vara med dig. Du är sällsynt artig.
Det värmde.
Men när jag nu i drömmen vandrar tillbaka det där milda Stockholm täckt av ett tunt dis blir något underligt tydligt.
Elisabet bjöd mig aldrig hem till sig. Inte en enda gång: inget kaffe, inget “kom in och värm dig”. Alltid ursäkter: Jag har stökigt, Lovisa sover hos mig, Jag är rätt trött, ska vi inte ta ett glas nånstans? Jag antog att det var svensk blygsel ett slags ensamvanlighet.
Och åldrande var något märkligt. Ska vi till Skansen, på weekendresa, restaurang då var hon ung och entusiastisk. Men om jag råkade röra vid hennes hand lite längre, blev hon med ens trött gammal dam. En gång på bio, allra längst bak, la jag handen lite försiktigt över hennes knä ingenting suggestivt, bara närhet. Hon flyttade genast på min hand, stram men korrekt:
Sven, folk tittar.
Det är mörkt, ingen ser oss.
Sånt gör vi inte. Vi är inte tonåringar längre.
Jag ville inte vara påträngande, respekterade hennes gränser. Men vi var 56, inte 16, och jag ville leva nu. Inte spela snällt i månader som två barn i en sagobok.
Elisabet älskade att prata om krämpor. Ryggen, blodtrycket, bra hjärtmedicin hela kvällar blev kropparnas sagor. Jag lyssnade, föreslog läkare, bjöd på hembakade kanelbullar. Men när jag nämnde simhallen två gånger i veckan för att hålla kroppen igång himlade hon bara med ögonen.
Varför anstränga dig? Man ska ligga på soffan, läsa Strindberg och låta hjärtat vila, Sven.
Men jag ville leva, simma, andas frisk luft!
Den avgörande natten var igår. Vi åt middag på en liten Georgisk restaurang på Söder, skrattade åt historier om kollegor, delade en flaska Cabernet Sauvignon. Himlen grät utanför fönstret. Efteråt, i bilen, mjuk vals i högtalarna, tog jag hennes hand och föreslog, med viskande drömlogik:
Elisabet, vill du följa med hem till mig, ta en kopp te, lyssna på lite Musik på P2?
Först stelnade hon som om någon spillt fjällvatten över henne.
Sven, vad är det egentligen du är ute efter?
På riktigt: du och jag. Vi har träffats i två månader. Jag vill komma närmare dig, på riktigt.
Då kom en lång monolog, kall och dundrande om ålder, skam, och existentiell vänskap:
Sven, förstår du vad du föreslår? Det där är för unga de där med fortsatt släktled. Vi har våra barnbarn, våra kroppar är gamla, vem vill se oss nakna? Vi ska ha vänskap, djup respekt, trygghet. Primitiv lust hör unga till.
Jag blev sittande, kändes som en dröm där benen sjunker genom parkettgolvet. En smutsig, egoistisk gubbe, bara för att jag ville vara nära en kvinna efter åtta veckor.
Det där med gym och kropp går ändå över, Sven. Vi har ett annat liv nu, vi lagar mat till barnbarn och planterar tomater.
Där brast det för mig. Jag frågade rakt ut varför hon tagit emot mina blommor, middagar, resor, vänlighet, om det skulle sluta abrupt vid en vägg av skam och moral.
Hon rödblommad av ilska, öppnade dörren och försvann ut i natten. Jag satt kvar och såg hennes ryggsäck guppa bort genom regnet och någonstans drogs jag in i en cirkus där allting var snett.
Jag, Sven, läser gärna Tranströmer och lyssnar på klassisk musik, men jag är också man av kött och blod, och tänker inte begrava mitt hjärta för någon annans krossade självbild.
Hennes nummer raderat, profil borttagen. Nu har jag bestämt: på första dejten rakt på sak om närhet. Börjar hon prata om hur livet nu bara är till för barnbarn och blommor, delar vi notan och säger adjö.
Vad tycker du är det verkligen så omoraliskt att vilja ha närhet vid 56, eller är det bara en svensk dröm logik som flyter på sommarens sista regn? Och varför söker vissa kvinnor på dejtingsidor, om de redan stängt dörren till livet?
