Vet du, på högstadiet blev jag ständigt indragen i massa tävlingar och prov utanför lektionstid. En gång hamnade jag på kemitävling. Jag tyckte det var någon sorts erkännande för min otroliga hjärnkapacitet. Mamma, som är kemist och bar det gamla familjenamnet Silfversparre innan hon träffade pappa, flippade till. Normalt sett skrattar hon likt en karaktär i en Strindberg-romanen lugnt och elegant men nu spillde hon ut sitt kaffe och gapskrattade så de hördes ut i trapphuset.
Det var faktiskt första och sista gången jag såg mamma asgarva på det där sättet. Sedan skickade de mig till en fysiktävling på stan. Och en till. Och en till. Då började det gå upp för mig att skolledningen bara förvisade mig iväg regelbundet för att resten av klassen skulle få plugga i lugn och ro.
I alla fall, på biologiolympiaden fick jag sällskap av Tony Krusell. Han kunde också biologi alltså, vi kunde båda känna igen en älg från en sköldpadda på hundra meters håll. När biologiläraren fick nys om att det var vi som skulle representera skolan, blev hon så upprörd att hon nästan utlyste strejk. Men de är ju borta från skolan hela dagen, övertalade nog rektorn henne tillslut.
Så där sitter vi, Tony och jag, i en enorm sal vid universitetet i Uppsala, tillsammans med sextio andra aspiranter. Alla får ett jättestort papper, det var så nytryckt att det fortfarande luktade färskt bläck.
Samtidigt höll en kvinna uppe vid podiet ett peppande tal om att ni är utvalda, ni har en ljus framtid. Och så varnade hon; om vi fuskade nu, skulle vi minsann få kånka cement på Årstabron resten av livet. Fast, la hon till, det var så klart ett hedervärt jobb, ingenting fel med det.
Jag sneglade runt och knackade försiktigt på axeln till tjejen till höger om mig. Hon blev röd om kinderna och drog ner sina typiskt svenska blonda ögonfransar. Plötsligt började alla andra skriva febrilt på sina papper. Tony såg panikslagen ut.
Vad är det vi ska göra, egentligen?! viskade han.
Han trodde nog att vi blivit ditbjudna för att dricka Festis. Jag stirrade på pappret och insåg att det behövdes svar på de tomma raderna. Talade om det för Tony också. Då bad kvinna vid podiet mig att lugna mig lite.
Var står svaren då? frågade Tony.
Kvinnan, nu nyfiken, ville veta vilken skola de där två förvirrade pojkarna kom ifrån. Jag svarade; Från klass 9A på Engelbrektsskolan. Hon antecknade snabbt i sitt block, och gjorde någon sorts notering även på Tonys papper.
Men vi är ju från Kvarnbackaskolan! viskade Tony.
Håll tyst, dummer, morrade jag.
Han försökte sparka mig men lyckades bara dunsa till stolen framför tjejen med fräknarna. Hon vände sig om med en ugglas precision, konstaterade att vi inte var farliga och sa irriterat att vi kunde låta bli att sparka nästa gång. Jag minns hennes fräknar än.
Vad glor du på, fnyser Tony, sluta störa henne.
Sen fick tjejen en sista tillsägelse av kvinnan på podiet, och bröt ihop i tårar. För att trösta henne sa kvinnan något mammaaktigt om att hon skulle tro på sig själv och sen gick det visst bättre.
Jag hade ändå svårt för att fokusera. Att komma ihåg Linnés levnadsår och samtidigt drömma om tjejens ögonfransar det gick liksom inte ihop. Antingen Linné, eller ögonfransarna. Samtidigt blev det någon mental bild av Carl von Linné med målade fransar. Det var inte trevligt.
Hur många fiskarter finns det i Vänern? frågade Tony plötsligt.
912, slängde jag ur mig.
Säkert?
Med sånt skämtar man inte.
Svaret om Linné snirklade jag till så mycket att det hade kunnat bli publicerat i Elsa Beskows självbiografi utan problem, så länge ingen lusläste.
Vill du gå på bio? skrev jag på en lapp, vek ihop och skickade åt franstjejen. Svaret kom snabbt: Jag är redan ihop med någon, snirklade hon tillbaks. Alltså, varför är tjejer så hopplösa på att säga ja direkt? Jag menade ju inget illa, ville bara vara hennes vän! Jag var redan vän med två tjejer som var kompisar, och deras killar sov gott om nätterna. Det enda negativa var att pappa alltid fick punga ut med extra kronor.
Är han bättre än mig? skrev jag och skickade. Ja, kom det tillbaka. Varför är han inte på olympiaden då? Tjejen såg fundersam ut. Jag förstår henne.
Blandar du ihop Vänern med Atlanten nu igen? viskade kvinnan när hon för tredje gången gick förbi oss. Hon sniffade förgäves efter fuskpapper, men vi var hopplösa fall för fusk behöver man iallafall ana vad ämnet handlar om.
Tony såg ut som ett ilsket barn, men det var faktiskt så han såg ut jämt det kunde ju inte kvinnan veta.
Vad snackar gumman om, väste Tony. Det finns inte en enda fråga om hav här!
Vem är vem blixtsnabbt med Persbrandt! skrev jag till ögonfranstjejen. Nej! fick jag till svar tillsammans med en liten tecknad gubbe med flätor och öron. Jag blev fasen mer tagen av öronen än av ögonfransarna. Dagens emojis har inte samma effekt.
Jag började verkligen få känslor här, men då störde Tony igen:
Vad heter den där eh kon-…formationen i håret på keratin? Är keratin svaret eller? Skumt. Ekorren har ju rött hår, eller?
Jag nickade.
Och blir grå på vintern.
Tony skrev: Rött. På vintern grå. Han kunde alltid smälta in i alla samtal.
Plötsligt vände fräkntjejen sig mot mig och väste: Alfa-spiral.
Va? Var då!? frågade jag förvirrat.
Proteinet alltså, sa hon, och vände bort blicken igen.
Jag stirrade på hennes öron, antecknade snabbt svaret och rev av en ny lapp:
Bio?
Den här gången kom svaret tydligt: Okej.
Minuten efter kom det en ny lapp från andra hållet också: Okej då, vi kan väl gå.
Nu blev det knas det var ett riktigt Romeo och Julia-dilemma. Samtidigt frågade tävlingspappren: Vad kallas noshörningsungen? Det är stört svårt att svara på seriösa frågor när två tjejer vill ha ditt fulla engagemang samtidigt. Noshörningunge? Noshörnkalv? Lillnoshörning? Tony till höger, fräknar rakt framifrån. Jag kapitulerade. Skrev: Noshörningsunge.
Med tjejen med fräknar höll vi ihop till vintern precis tills ekorrarna blev grå. Hon med ögonfransar dök aldrig upp på bion. Tjejer, alltså.
Jag kom faktiskt tvåa i biologiolympiaden och fick ett diplom. Men det tog två månader innan någon hittade mig! De letade efter mitt efternamn på Engelbrektsskolan där fanns bara en kille i ettan. När rektorn frågade hur han kunnat vara med, brast ungen i gråt och lovade att aldrig göra om det. Men till slut hittade de mig.
Och vet du, av hela den där samlingen blivande forskare var jag ensam om att veta vad en noshörningsunge heter. Forskarsverige har ännu inte bestämt vad den officiellt ska heta heller! Så där blev jag accepterad i forskarvärlden Sen gick det som det gick.
