Ebba kom hem tidigare än väntat, med påsar fyllda av godsaker från föräldrarna i Eskilstuna. Hon ville överraska sin man, men när hon kom hem skickade Linus henne genast ut till butiken istället för att möta henne med värme. Följderna blev oväntade och underliga.
Väskan var så tung att axeln kändes som om den töjdes flera meter och Ebba tappade bort sig i dimman över den hårda trottoaren utanför Norrköpings blågrå apotek. Hon satte sig, nästan som genomskinlig, på den trasiga bänken. Något morrade tvärs över ryggen senaste månadernas sällskap.
Luften kändes seg, och det lilla livet inom henne vred sig kärva, som en snigel på sjätte månaden. Hon ville ju överraska Linus, ha ett mjukt leende, han som inte visste att hon var hemma tre dagar för tidigt. De sista milen i bussen räknade hon vasspennor i dikeskanten, längtande efter hans blick.
Vad gör Linus precis nu? Han förstår väl inte att Ebba bara har en kvart att gå hem till porten. Vägen kändes evighetslång över den mjölkiga nappljusa asfalten. Påsarna från föräldrahemmet glasburkar med sylt, falukorv, vinteräpplen vägde som gråa stenar.
Efter femtio skrattande meter insåg Ebba: Det går bara inte längre, ryggen går sönder som knäckebröd. Hon flyttade sig till mobilskärmen.
Linus, hej, viskade hon när han svarade.
Ebba? Vad händer? Är allt okej? Sa han oroligt, rösten ekade som i en tom simhall.
Allt är lugnt, jag är hemma! Jag står utanför huset, kan du komma ut? Det är för mycket att bära, min mamma skickade med en hel skog
Ett vakuum öppnade sig i samtalet. Ebba kollade så samtalet inte hade försvunnit i etern.
Du är utanför nu? NU? Varför sa du inte till i förväg? Vi sa ju torsdag!
Ville överraska dig Ebba drog ihop ögonbrynen. Blir du inte glad? Jag är trött, kom ut nu.
Vänta! Skrek han. Gå inte in nej, gå hit, men Ebba, vi har ingenting hemma, jag åt upp sista knäcket igår! Kan du gå till Konsum, butiken runt hörnet, och köpa entrecôte? Ville laga riktig lunch, har ändå tagit ledigt från jobbet idag, vill att allt ska vara perfekt
Fläskkött, är du inte klok? Hörde du vad jag sa? Jag är gravid, sjätte månaden, står här med matkassar större än mig själv!
Jag har ont i ryggen! Ta potatis, vi har ägg hemma, kom och hjälp mig, jag är hungrig!
Nej, du förstår inte, avbröt han nervöst. Jag vill ha det perfekt just idag. Det är bara två steg till Ica. Köp kött, ta färsk potatis också, vår är gammal be någon hjälp dig eller ta lite i taget Snälla! Det är för oss. Jag förbereder här hemma.
Ebba såg på sina blossande handflator. Bitterheten bubblade hårt upp genom bröstet.
Linus, är du inte klok? Fräste hon, rösten darrande. Du tycker jag ska gå till mataffären nu, på min mage, med dessa väskor för att du vill ha lunch?
Du kan väl komma ner själv?
Jag har precis börjat förbereda! Om jag skulle gå nu förstörs allt. Snälla Ebba, för min skull! Ta 800 gram oxfilé och ett litet nät potatis. Jag väntar!
Klick.
Ebba stirrade på skärmen som slocknat. Hon ville gråta under lyktans kalla ljus, ensam och genomskinlig på trottoaren, istället för att krypa in i värmen med honom. Kanske planerade han något spektakulärt? Med suck och knarrande steg släpade hon sig mot Konsum, påsarna släpande i släptåg.
I butiken rullade hon vagnen långsamt medan kassörskan, trött och blåblek, såg medlidsamt på henne. Entrecôte var tung, nätet med potatis otympligt och hopplöst. När hon kom hem till porten skakade händerna som gummigrenar. En ringde igen.
Fick du tag på allt? sa Linus glatt.
Ja, fick jag, väste Ebba mellan tänderna. Står vid porten. Öppna.
Vänta! ropade han, rösten hög. Kom inte än! Sitt på bänken där ute, ge mig tio minuter!
Ti Linus! Mina ben svullnar, jag kan inte stå, jag orkar inte vänta!
Sitt ner, luften är frisk där ute! Sätt dig, ge mig fem minuter, annars blir allt förstört, snälla! Hallå? Jag måste skynda mig, lägger på nu!
Ebba rasade ner på den kalla träbänken, påsarna dunsade i drömmen. Ilskan flammade som kallt blåljus, hon ville slunga köttpaketet rakt mot deras köksfönster tre våningar upp.
Tio minuter gick, tjugo. Ebba såg för sig om hon skulle mötas av rosor, levande ljus, kanske en fiolspelare i hörnet Fast inget var värt att frysa i hennes tillstånd efter lång resa.
Trettiofem minuter senare gnisslade portdörren. Ut tumlande Linus, tröjan bak-och-fram, håret på ända, svettpärlor i pannan.
Du sitter ju kvar! försökte han le, greppade påsarna. Inte sur nu? Vilket väder snabbt nu!
Vad är det som luktar så starkt? pustade Ebba, reste sig mödosamt och höll i räcket. Varför stinker du klorin?
Vänta bara! sa han och studsade till hissen.
De gick upp. Linus öppnade dörren som om han bjöd in till opera. Ebba andades in en klibbig, stickande doft av rengöringsmedel och havsfrisk doftspray.
Hon gick genom hallen. Sedan i vardagsrummet. I köket. I badrummet. Allt var sterilt, ödsligt. Saker som brukade ligga på stolarna var borta. Mattan fortfarande mörkfläckig av fukt, hyllorna dammade. Hennes små porslinsälgar tryckte sig ensamma i ett hörn.
Vad säger du? sken Linus som en glänsande enkrona. Vilken överraskning!
Ebba vände sig mot honom.
Det var allt? mumlade hon.
Vadå allt? Jag har skurat överallt till och med under soffan! Diskat alla glas, badrummet blänker. Ville du skulle mötas av rent, slippa stressa. Jag for runt som en tok medan du var på Konsum!
En klump rev inom henne.
Så för detta för ett rent golv skickade du mig till butiken med väskorna? Du ville hellre skura än möta mig?
Vadå? Jag ville ju väl! Du gnäller alltid att jag aldrig städar, nu har jag bevisat motsatsen. Du kom för tidigt, jag behövde tiden! Du kunde väl tacka lite.
Förlåt, men för mig får du gärna ha damm i hörnen om det betyder att du tar min hand när jag kommer hem, hetsade hon. Jag är gravid, Linus! Jag ville att du skulle le och hämta mig, inte vifta med moppen där uppe!
Linus blossade. Han kastade disktrasan i vasken.
Nu börjar du! skrek han. Aldrig nöjd! Jag har slitit sen klockan fem imorse bara för dig och nu gapas det direkt! Har du ens sett hur rent det är?
Och varför frysa och svettas för det? Jag satt ute i vintern, mina ben värker, du skickade ut mig för att köpa mat när jag knappt orkade gå! Det är inget skämt, det är grymt!
Grymt? Vem är det synd om? ska du påstå att jag är elak nu? Andra hade blivit glada men du tänker bara på dig själv! “Mitt tillstånd, min rygg.” Jag är också trött, du!
Ebba satte händerna för ansiktet.
Du har ingen aning snyftade hon. Du valde en ren golvlist framför mig.
Det var du som överraskade, förstörde min plan! Torsdag var det sagt. Då hade allt varit klart, du hade klivit in i paradiset! Men nej, du skulle komma tidigt och sabba allting. Otacksamt är vad det är.
Han marscherade ut ur köket och slog dörren till sovrummet.
Bebisen i magen sparkade som för att påminna om verkligheten igen. Ebba sjönk på stolen, stirrade på köttet Linus lämnat på bordet. Illamåendet kröp närmare.
Efter tio minuter öppnades köksdörren igen.
Ska jag laga köttet då? Eller tänker du svälta bara för att göra livet svårt för mig?
Jag vill bara vara i fred, Linus. Sovrummet för dig, köket för mig. Inget mer.
Just det, skrek han, och dörren vibrerade som av storm.
Ebba släpade sig till badrummet. Spegelbilden var kritvit och trött, ögonen mörka, håret i små kaoslockar.
I bussen hem från Eskilstuna hade hon sett Linus möta henne med varma armar. Sanningen var ett tomt trapphus.
När hon kom ut ur badrummet började grälet om någon bagatell igen. Hon gick, klädd som hon var, tillbaka till bussen föräldrahemmet väntade. Att skiljas försökte alla avråda henne ifrån Linus ringde och bad henne återvända, men Ebba hade redan valt: Hennes barn och välmående vägde mer än någon putsad golvlist eller glänsande diskbänk.
Varför stanna hos någon som satte städningen före deras framtid?
