Kära dagbok,
Det är en märklig tystnad i huset nu. Min fru gick bort strax efter den sista förlossningen en sjukdom som tog hennes sista andetag innan vår lilla dotter kom. Så här sitter jag, ensam med fem barn, och försöker inte låta sorgen vinna över mig.
Den äldsta, Niklas, är nio år. Isak är sju. De två tvillingarna, Sune och Lukas, är fyra år. Och den yngsta, vår tre månader gamla Saga, är fortfarande så liten att hennes andetag knappt hörs över köket. Jag har lärt mig att inte låta mig själv bli för tung av bekymmer när barnen kräver mat, men ibland sitter jag mitt i natten på köksbordet med en cigarett i handen och låter rökens mjuka virvlar fylla tomrummet.
Till en början försökte jag klara allt själv. Min svärmor kom in ibland och hjälpte till med några vattenkokningar och tvätt, men vårt släktband var knappt än så länge. Hon ville ta med Sune och Lukas till sin gård, men jag svarade att det bara skulle bli lättare för mig om de stannade här. Så kom två vänner till efter en olycka och föreslog att vi skulle placera barnen på ett barnhem. Jag kunde inte tänka mig att ge bort mina egna barn. Hur kunde man överlämna sina egna barn till någon annan? Det kändes omöjligt, men vad skulle jag göra? De växte långsamt, men de växte ändå.
Jag lyckades ibland hinna rätta deras läxor, särskilt för de äldsta. Saga, den minsta, krävde mest omsorg. Jag fick hjälp av grannen, Klas, som ibland kom med några verktyg och stöd. Vår hemtjänstnurse, Nina, kom ofta för att kontrollera hur vi mådde. En dag lovade hon mig att skicka en barnvakt. Det var svårt för mig att ta hand om en nyfödd ensam. Hon beskrev henne som en fin, flitig ung kvinna som arbetade som barnvakt på sjukhuset.
Klara, som fortfarande var ogift, hade ingen egen familj att ta hand om. Hon växte upp i en stor gård i grannbyn och hade redan erfarenhet av att hjälpa till med andra barns uppfostran. Så kom hon in i vårt hem.
Klara var kort, kraftig och rund i ansiktet, med en sliten fläta som gick ner till midjan. Hon pratade sällan, men hennes närvaro förändrade hela huset. Det blev rent och skinande, som om någon hade tvättat varje vägg. Hon tvättade barnens kläder, lagade mat och såg till att Saga fick den omsorg hon behövde. På förskolan och i skolan märkte lärarna hur välvårdade och prydliga barnen var inga fler svarta trådar på vita knappar, inga slitna armbågar.
När Saga blev sjuk med feber, sade läkaren att hon skulle återhämta sig om vi tog hand om henne rätt. Nina satt bredvid henne hela natten, utan att lägga sig ner. Hon gick ut för att hämta mer mat och försvann sedan utan att någon riktigt märkte det. Klara blev vår mor, vår tröst. Hon klappade barnen på huvudet, kramade dem och gav dem den värme en mamma brukar ge.
De äldre, Niklas och Isak, kunde först inte förstå vad vi kallade henne. Så småningom var hon bara Klara för dem varken barnvakt eller mamma, bara Klara, så att de alltid skulle minnas att en kärleksfull kvinna fanns där för dem. De var överens om att hon var som en extra mamma, även om hon egentligen bara var några år äldre än dem.
När grannen ifrågasatte hennes plats i vår familj sade hon med en torr ton:
Varför bär du den här bördan på axeln? Är det få pojkar i byn?
Det finns pojkar, svarade hon, men Erik är mitt hjärta. Och barnen har lärt sig att söka tröst där de kan.
Så gick åren. Femton år flög förbi utan att vi riktigt märkte det. Barnen gick i skolan, växte upp och började bråka ibland. Jag blev arg, tog tag i bältet, men Klara drog mig åt sidan och sa: Stanna upp, far, först måste du tänka efter. Vi grälade, men också försonades. Klara kallades inte längre bara Klara i byn, utan Klara Johansson, med respekt.
Niklas gifte sig i år och väntade på sin första barn. Isak jobbade på jordbruket i byns kooperativa gård. Han var aldrig den sista, men fick alltid ett diplom eller ett pris varje år. Lukas gick på en teknisk högskola i staden, och Klara var stolt över honom han skulle bli ingenjör. Alla hjälpte varandra; vi lekte tillsammans, stod upp för varandra när det behövdes. Saga gick in i nionde klass och var också en stolthet för Klara; hon sjöng och dansade på varje fest och ingen fest gick utan henne.
Jag tänker ofta på hur Nina, den snälla sjuksköterskan, hade hittat en fru åt mig. Den här sommaren kände Klara plötsligt av en tung känsla i magen en rädsla för att något var fel. Hon hade aldrig varit sjuk förut, men nu kände hon hur mörkret började sprida sig i ögonen. Jag slängde ut henne från verandan, men hon blev bara svagare. Till slut var hon tvungen att gå till läkaren.
När hon kom hem var hon tyst och fundersam. Hon avfärdade mina frågor som oviktiga. Men när natten föll och alla somnat, kallade hon mig ut på verandan.
Sitt, far, vi måste prata Läkaren sa att jag får ett barn Det är för sent att göra något annat. Det är så pinsamt
Jag blev förvånad. Så många år utan barn… Men nu!
Vad är det för skam? Vi kan låta de äldre gå vidare, men naturen har sin plan. Vi förbereder oss!
Hur ska vi säga det till barnen? De kan tänka att vi är för gamla
Jag är bara trettiotvå år, är det verkligen för gammal ålder?
Jag vet inte vad jag ska göra Jag är så ledsen
Jag svarade att jag själv skulle berätta. Nästa dag samlades familjen runt bordet och jag sade:
Mina kära barn, snart får ni en bror eller syster.
Klara sänkte huvudet, hennes ansikte blev rött av tårar.
Niklas, som var i byn med sin fru, skrattade:
Fantastiskt, mamma! Grattis! Vi får en ny liten familjemedlem!
Sune ropade:
Ja, mamma! Jag vill ha en lillebror!
Lukas protesterade:
Nej en syster. Vi har så många pojkar, men bara en flicka. Vi ska skämma bort prinsessan.
Saga bara tittade på Lukas och svarade:
Skämma bort? Ja, mamma! Jag ska göra vackra hårband och köpa fina klänningar!
Isak avbröt:
Klänningar? Är du en docka? Ett barn måste också uppfostras, säger jag.
Jag nickade och sa:
Vi uppfostrar dem tillsammans.
Klara gömde sin växande mage med en sjal eller en tjock kappa, som om värmen kunde dölja den. Tiden gick snabbt. Niklas fick sin första son, en liten pojke. Isak återvände till sin utbildning, och terminen var slut. Sune och Lukas gick in på en jordbruks-teknisk skola.
Saga började sitt nya skolår och huset blev tyst. Hon hade både skola och kompisar, och en pojke började följa med henne på söndagsdans. Klara vaknade utan sömn, väntade på Saga. Plötsligt kände hon en skarp smärta i magen, så intensiv att hennes syn dimmade.
Erik, ropade hon svagt, det verkar som att börja
Jag kände hur benen föll ur mina kängor. Saga skrek:
Få en ambulans! Snabbt!
Efter några minuter kom en ung man som hade följt med Saga hem. Han sa:
Jag kör er, pappa. Vill du följa med, mamma?
Jag ryckte loss min jacka och svarade:
Jag följer med, var inte rädd, Klara, jag är med dig
Hela natten satt jag på verandan vid förlossningsklustret och rökte en cigarett efter en annan. På morgonen öppnades dörren av en ung barnsköterska.
Sitter du, far? Röker du? Du får nog röka mindre framöver Första gången?
Fem barn har jag, svarade jag trött.
Fem! Du är rik! Inte fem, utan sju! Din vackra hustru har fött två!
Två? frågade jag förvirrat.
En pojke och en flicka! En skrikig pojke, och en vacker flicka! Gå hem, far, och kom imorgon. De ligger bara några dagar kvar. Ge dem mat, förstått?
Jag nickade, fortfarande chockad.
Vid utskrivningen samlades hela familjen. De tre studenterna från staden kom för att hälsa. Sjuksköterskan bar två omslag, ett med blått band och ett med rosa. Bakom dem gick en röd, förlägen Klara.
Jag tog emot ett av paketen, men visste inte hur jag skulle ta det andra.
Det är jobbigt att ha två åt gången, sa jag skämtande.
Niklas tog det andra:
Här, pappa Jag har gjort det förut!
Saga tittade i sitt paket och ropade:
Åh, vilken vacker syster! Hon kramade den rosa inlindade paketet.
Vi gav sjuksköterskan blommor och en tårta, som det är brukligt, och körde sedan med jordbruksbussens förare till kommunens buss direktören hade avsatt den för vår stora glädje.
Niklas log och sa:
Mamma, alla är glada!
Klara höll ett av paketen i sina händer och log stilla för sig själv. Hon tänkte: Vi kommer uppfostra dessa barn bra, tack och lov. Hon såg på mig, som höll det andra paketet.
Vi ska uppfostra dem tillsammans, korrigerade hon sig själv, naturligtvis
Barn, vad ska vi kalla dem? frågade hon.
Alla började föreslå namn som de tyckte om eller som påminde dem om någon.
Bussföraren, min gamla vän, hörde vår glada stoj och tänkte att hon verkligen var som en del av vår familj fem stycken, men ändå så nära.
Jag skriver nu med en tung men också hoppfull penna. Livet har kastat många stormar över vår gård, men med Klara, Nina och barnen känns varje dag som en ny början. Jag hoppas att framtiden bär med sig ännu mer kärlek, skratt och kanske ännu fler små fötter som springer i trädgården.
Erik.
