Vera skyndade sig hemåt med tunga matkassar i händerna.
Hennes tankar kretsade kring allt som måste göras: laga middag, mata pojkarna, och dessutom hjälpa den yngste med läxorna.
Redan på avstånd såg hon att det stod en ambulans vid deras hyreshus. Hjärtat slog snabbare. Hennes man, Olof, hade varit krasslig på sistone, tänk om det blivit så illa att någon tvingats ringa ambulans?
Ska ni till lägenhet femton? frågade hon nervöst chauffören.
Nej, fjorton. En äldre dam mådde dåligt, sa han.
Vera kände lättnaden skölja över sig. Det var alltså inte till dem. Då var det säkert Ingrid Nilsson i grannlägenheten stackarn har ingen närmare, och nästan åttio år fyllda.
Oj då, Ingrid har ju katten Selma. Om hon blir inlagd, måste någon ta hand om henne, tänkte Vera när hon gick uppför trappan.
Vid Ingrids dörr var det full aktivitet. Dörren stod på vid gavel, bår och Vera såg Olof hjälpa sjukvårdaren att få ut den gamla kvinnan.
Chauffören är snart uppe, då klarar vi det, sade sjukvårdaren.
Ingrid log mjukt mot Vera när hon fick syn på henne.
Vera lilla, de kör in mig till sjukhuset nu. Här, ta min nyckel och se lite till Selma. Maten står på köksbordet, lådan är ren byt bara en gång om dagen. Hoppas vara tillbaka före jul, sa Ingrid och räckte över en nyckel.
Självklart tar jag hand om Selma, önskar dig ett snabbt tillfrisknande, svarade Vera och gav Ingrids händer ett varmt tryck.
Ingen brådska nu, ligg still, sa sjukvårdaren. Jaha, där är chauffören, då går vi allesammans
Vänta lite, sa Ingrid. Vera, en sak till. Det ligger en lapp med telefonnummer på byrån i hallen. Om något händer mig ring det numret. Det är min dotter, Agneta. Vi har varit ovänner och inte haft kontakt på många år
Vera försäkrade henne att allt skulle ordna sig. När grannkvinnan lämnat, tog Vera lappen, kollade Selma, och låste efter sig.
Tänk, vi har bott dörr i dörr i tjugo år och jag hade ingen aning om att Ingrid hade en dotter, sa hon till Olof när han kom åter.
Inte jag heller. Har aldrig sett någon hälsa på henne, svarade Olof. Ska vi äta nu?
Vera suckade till och satte fart med vardagssysslorna. När allt var klart och pojkarna låg till sängs, tog hon fram lappen med Agnetas nummer, funderade.
Klockan var sent, så hon avstod från att ringa. Dessutom skulle hon ändå inte få in henne till avdelningen vid denna tid.
Nästa dag mindes Vera Ingrids önskan när hon var över till Selma. Den nöjda katten hoppade upp i hennes knä och spann. Vera tvekade borde hon ringa Agneta?
Till sist tog hon mod till sig:
Hej, Agneta, det är Vera, din mammas granne. Hon fick åka in akut igår. Kanske du vill hälsa på henne?
Jag bryr mig inte om den kvinnan, fräste Agneta. Hon har länge inte varit min mor.
Men snälla du! Vad som än hänt mellan er… Vad om Ingrid inte kan komma hem mer? Hur kan du vara så hårdhjärtad?
Det där rör inte dig! sa Agneta utan minsta värme.
Du är utan hjärta. Om jag bara fick se min mamma en minut till, skulle jag ge halva livet för det! När ens mamma är borta, förstår man vad man gått miste om. Jag skötte min mor i sex år, även när det inte fanns mycket krafter kvar. Inte visste jag då att det var de stunderna med henne jag skulle sakna som mest när hon varit borta i nästan tio år nu!
Vera lade på luren med ett hastigt ännu ledsnare farväl till katten.
Ja du, Selma, om din matte inte blir frisk får vi ta hand om dig. Hoppas du och vår egen Ludde kan samsas. Jag ringde sjukhuset idag, det ser inte ljusare ut för Ingrid
Så gick tiden mot jul och snön låg i drivor. Vera och Olof bar hem mat och Olof släpade på en tät, doftande gran.
Håll upp dörren! ropade Vera till två kvinnor som gick in i porten.
Olof, skynda dig nu!
Han styrde in granen och precis när Vera skulle följa honom sneglar hon på de två kvinnorna. Hon stannade till i steget.
Men, är det ni?! Ingrid är du hemma igen?
Ja, det gick bättre, så de lät mig komma hem till jul! Och får jag presentera min dotter Agneta! sa Ingrid med lycklig röst.
Vi har redan talats vid, skrattade Agneta. Om än mest på telefon!
De följdes åt upp för trappan tillsammans. Agneta höll varsamt sin mor under armen och viskade till Vera:
Tack för att du fick mig att öppna ögonen. Jag kommer förbi hos dig senare?
Självklart, log Vera förvånat.
En halvtimme senare knackade Agneta på med en tårta under armen. De drack te och Agneta berättade:
Jag och mamma bråkade för nästan tio år sen. Minns knappt varför, ärligt talat. Hon har ju alltid varit lärare, och det blev nog bara för mycket så den gången.
Vi sårade varandra sen pratade vi inte alls på ett år. Därefter bara ett grattis på jul och födelsedagar, per telefon.
Jag tror jag till och med sa till henne att jag hellre skulle vara utan mor än ha henne som mästrare. När du ringde och berättade att hon låg på sjukhus, blev jag först nästan lättad men när du berättade om din egen mor, skrämdes jag av tanken på att aldrig mer ha någon att kalla mamma.
Agneta fortsatte berätta hur hon gått till sjukhuset efter flera dagar av grubblande, och hur Ingrid redan första besöket blivit påtagligt piggare.
Jag kommer aldrig lämna henne igen, sade hon varmt innan hon återvände till sin mor.
Vad sa du egentligen till henne? undrade Olof försiktigt.
Bara sanningen. Ibland är det just den som behövs för att vi ska öppna våra hjärtan, svarade Vera tyst. Ska vi inte ringa din mamma nu, älskling? Eller kanske fira jul hos henne vi har ju bara en mamma kvar tillsammans nuOlof log och nickade, hans ögon lite blanka.
Ja, vi gör det nu, sa han, och Vera slog numret med ett hjärta lättare än på mycket länge.
Medan telefonen ringde skrattade Selma och Ludde nere vid mattan åt julgransglittret som dinglade framför deras nosar. Snön föll tyst utanför och i trapphuset hördes ljudet av någon som visslade Nu tändas tusen juleljus.
När svärmor svarade, föll Veras stress och oro undan; hon kände hur värmen från familjen och vännerna gamla som nya räckte till för att lysa upp även den mörkaste vinter. I hallen hördes plötsligt en försiktig knackning. Vera skyndade dit och fann Ingrid, klädd i sin röda kofta, som log med ögon glittrande av tårar.
Skulle du vilja komma över på glögg? Agneta är här och bakar pepparkakor. Det finns alltid plats för fler, sa hon milt.
Vera tvekade inte en sekund utan nickade, kände hur det första julmiraklet redan hade inträffat.
I den lilla lägenheten fylldes rummen av skratt, doft av kryddor och nyfunnen försoning. Och när klockorna i fjärran slog julafton, förstod Vera att det viktigaste i livet aldrig riktigt försvinner det kan hitta hem igen, när vi bara öppnar våra dörrar, och våra hjärtan.
