Du kommer att hitta din öde. Det finns ingen anledning att skynda sig – allt har sin tid Polina hade en gammal, lite ovanlig tradition. Varje år, dagen före nyår, gick hon till en spådam. Eftersom hon bodde i en storstad var det lätt att hitta en ny spådam. Grejen var att Polina kände sig ensam. Hur mycket hon än försökte träffa en trevlig ung man, gick det aldrig som hon hoppades. De bra killarna brukade alltid redan vara upptagna… – I år kommer du att möta din öde! – spådamen med mörka ögon förkunnade högtidligt, medan hon stirrade på den glänsande kristallen. – Var då? Var ska jag träffa honom? – undrade Polina otåligt. – Jag får samma svar varje år. Åren går, men jag har fortfarande inte mött min öde. Jag har blivit rekommenderad att gå till dig, för du ska vara den starkaste spådamen i hela stan. Jag kräver att du säger exakt var! Annars kommer jag att sprida den värsta ryktesspridningen… – hotade Polina. Spådamen himlade med ögonen. Hon insåg att hon hade att göra med en envis och kanske lite excentrisk person, som inte ge sig i första taget. Hon visste att om hon inte hittade på något nu, skulle Polina sitta kvar till kvällen och blockera kön av andra som ville veta sin framtid. – På tåget kommer du att möta honom! – sa hon med slutna ögon. – Jag ser honom nu … lång blond kille, väldigt snygg. En riktig sagoprins … – Va, wow! – jublade Polina. – Men vilket tåg och när exakt? – Dagen före nyår! – fortsatte spådamen glatt. – Åk till Centralstationen. Hjärtat kommer att visa dig vilken biljett du ska ta… – Tack! – log Polina lyckligt. Polina lämnade porten till spådamen och rusade mot tågstationen med taxi. Vid biljettluckan blev hon lite mindre entusiastisk. Hon stirrade rådvill på tidtabellen och hade ingen aning om vart hon borde resa… – Är ni klar? – sa den otåliga kassören. – Göteborg… Den trettionde december. Sovvagn, – mumlade Polina. Hon föreställde sig redan att hon satt i en mysig kupé, drack te, och att dörrarna plötsligt öppnades och han, hennes tilltänkta, kom in … Väl hemma började Polina snabbt packa väskan med nödvändigheter, för hennes tåg skulle gå sent på kvällen… Hon tänkte inte på konsekvenserna. Vad skulle hon egentligen göra på nyårsafton i en okänd stad? Allt hon ville var bara att spådamen skulle ha rätt så snart som möjligt. Det är tungt att känna sig oönskad. Särskilt på högtider. Alla andra handlade mat och julklappar till familjen. Alla – utom hon. Några timmar senare satt Polina i kupén med en tekopp, precis som hon hade tänkt sig. Nu fattades bara prinsen. – God kväll! – hälsade en äldre dam när hon kastade in sin stora väska. – Var är andra platsen? – Här… – sa Polina vimsigt och pekade. – Är du i rätt vagn? – Jajamän, lilla gumman, – log damen och slog sig ned. – Ursäkta, får jag komma förbi? – mumlade Polina. Äntligen insåg hon att hon gjort något riktigt dumt. – Kan jag gå av? Jag har ändrat mig! – Vänta så ska jag lägga upp väskan bara, – sa damen, som inte förstod vad som höll på att hända. – Nu är det kört… Tåget åkte, – suckade Polina tungt. – Vad gör jag nu? – Vad fick dig att vilja gå av? Glömde du något? – undrade damen. Polina ignorerade frågan och vände sig mot fönstret. Hon visste att det inte var damens fel; det var hon själv som försatt sig i denna situation. Samtidigt plockade den äldre damen, Sveta, fram nybakade piroger och bjöd sin reskamrat. – Jag var hos dottern. Nu måste jag hem, min son och hans fästmö kommer på besök. Vi ska fira nyår tillsammans. – Vilken tur… Själv lär jag fira nyår på stationen, – sa Polina sorgset. De började prata, och så småningom berättade Polina hela sanningen om sitt äventyr för Sveta. – Du lilla vän! Varför springer du till dessa charlataner? – sa Sveta. – Din öde kommer – du behöver inte ha bråttom. Allt har sin tid … Nästa dag steg Polina av på perrongen i en stad hon aldrig varit i förut. Hon hjälpte den äldre damen av tåget och visste inte vad hon nu skulle göra. – Tack, Polina! Gott nytt år! – tackade Sveta henne. – Tack själv! – log Polina sorgset. Sveta såg på henne, osäker på hur hon skulle trösta. Hon insåg att nyår på stationen inte vore den bästa starten på året. – Polina, kom hem till mig! – föreslog Sveta plötsligt. – Vi klär granen, fixar festmiddag… – Men… det känns konstigt… – svarade Polina förvirrat. – Känns det bättre att sitta på stationen? – log Sveta. – Nu åker vi. Punkt slut! Polina accepterade till slut inbjudan. Sveta hade ju rätt – utanför rasade snön, och det fanns ingen anledning att driva omkring. – Sasha och Lisa är redan hemma, – log Sveta. Sasha såg från fönstret när modern kom hem med taxi. Han skyndade ut till hissen och lyfte snabbt hennes tunga väska. – Sasha, hej älskling. Jag har med mig gäst. Det är min gamla väns dotter, Polina, – blinkade Sveta till Polina. – Trevligt! – sa Sasha. – Varsågod och kom in, Polina. Polina såg på den långe, stilige blonda killen och blev röd om kinderna. Det var honom hon hade föreställt sig på tåget. Ödet hade nog ännu en gång spelat henne ett spratt… – Var är Lisa? – undrade Sveta. – Mamma, Lisa är inte här – och hon kommer aldrig mer vara det. Jag vill inte prata om det, okej? – sa Sasha bekymrat. – Okej… , – sa Sveta förvirrat. På kvällen satt de kring bordet, tog farväl av det gamla året. – Polina, hur länge stannar du hos oss? – log Sasha, medan han gav henne sallad. – Nej, jag åker imorgon, – svarade Polina, nästan lite ledset. Hon ville egentligen inte resa från det varma, mysiga hemmet. Det kändes som om hon alltid känt Sveta och Sasha. – Förstår inte varför du har så bråttom? – sa Sveta förvånat. – Polina, stanna ett tag! – Ja, stanna! Vi har en fantastisk skridskobana, vi kan gå imorgon kväll. Stanna kvar ett tag, – bad Sasha. – Ni har övertygat mig, – log Polina. – Jag stannar gärna. Nästa nyår firade de redan tillsammans: Sveta, Sasha, Polina och lilla Arvid… Tror du på nyårsmirakel?

Du kommer att möta din öde. Ingen brådska allt har sin tid.

På nätterna brukade Saga ha en underlig vana, som från förr flytt mellan dröm och vakenhet. Varje år, strax innan nyår, vandrade hon genom snön på Södermalm för att söka upp en spågumma. I Stockholm fanns alltid en ny att hitta; staden är stor och vrårna otaliga.

Sanningen var att Saga kände sig ensam, som om hon gått vilse i ett snölandskap där alla redan funnit sin väg. Hur hon än försökte möta en vänlig ung man, gick det aldrig det var som att någon redan plockat alla de vänliga från hyllan.

I år möter du din öde! mässade den gråhåriga spågumman med silvriga ögon och blickade in i en kristall som darrade av kuling från havet.

Var då? När? Saga lutade sig fram ivrigt, röda kinder av frustration. Varje år hör jag samma sak, men tiden går och min öde förblir gömd.

Du rekommenderades till mig som Stockholms främsta. Så nu vill jag ha exakta svar, annars ska jag skriva om dig på sociala medier och varna halva staden! hotade Saga leende, med ett tonfall som skiftade mellan skämt och allvar.

Spågumman blundade. Hon visste att Saga var en stjärnsmältande storm, omöjlig att driva bort. Ljög man inte nu, blev hon sittande till midnatt och lät hela kön frysa i vintermörker.

Du möter honom på tåget! viskade spågumman och lät rösten blåsa genom drömmen. Ser honom tydligt lång, blond och vacker. Rakt ur en saga.

Wow! ropade Saga. Men vilket tåg? Och när?

Kvällen före nyår! Ta dig till stationen ditt hjärta visar vägen. Låt känslan bestämma riktning.

Tack! jublade Saga och log med hela ansiktet.

Hon dansade ut ur porten på Folkungagatan och tog en taxi mot Centralstationen, snöfallet byggde broar mellan verkligt och drömmar. Framför biljettluckan blev hon plötsligt osäker, som om alla resor ledde till tyst ingenting. Hon stirrade på tidtabellen, förstod varken destinationer eller tidernas gång.

Nästa! röt en trött biljettförsäljare i reflexväst.

Göteborg… Tredje januari. Sovvagn, tack, viskade Saga utan att riktigt veta varför.

Hon såg sig själv i drömmen, sittande i ett nedsläckt kupé, med svart te i glas och lätta steg som närmade sig dörren och där stod han, hennes prins

Hemma slängde hon ner det nödvändigaste i en väska, kände det som om hela natten rusade mot henne. Egentligen brydde hon sig inte om vad som väntade i den främmande staden hennes enda önskan var att spågummans ord skulle slå in snabbt, som rakblänk över Mälaren i fullmåne.

Det är tungt att känna sig onödig, särskilt under helgdagarna när folk i Stockholm handlar julskinka och knäckebröd, köper paket och skämtar och skrattar. Alla utom hon

Några timmar senare satt Saga i den blå sovkupén, sipprade te och tittade ut mot mörkret. Hon väntade bara på att kupédörren skulle glida upp och släppa in prinsen.

God kväll! smålog en gammal dam och kastade in sin monstruösa väska på sätet bredvid. Var är min plats?

Där Saga blinkade, visade hyllan mitt emot. Är du säker att det är rätt vagn?

Absolut, lilla du, snörvlade tanten och satte sig äntligen.

Förlåt, låt mig passera, viskade Saga, plötsligt klarvaken och full av ånger. Jag vill av! Det här är galet!

Vänta, jag ska lägga väskan undan först, sa damen och förstod inget av Sagas panik.

Nu rullar tåget suckade Saga och kände sig blöt av oro. Vad gör jag nu?

Glömde du något? Varför så bråttom? undrade damen.

Saga svarade inte, stirrade ut i den köpne snön. Hon förstod ju att felen låg hos henne, och inte hos den gamla dam som nu rörde runt mellan dröm och verklighet.

Så plockade damen, Maria, fram en påse med varma kanelbullar från hemmet och bjöd vänligt Saga doften av vanilj och kardemumma fyllde kupén som ett löfte om morgondag.

Jag var hos min dotter och firade, sa Maria. Nu ska jag hem. Sonen och hans fästmö kommer och vi möter nyår ihop.

Vilken tur Själv lär jag nog fira nyår på centralstationen, suckade Saga.

Ordet blev till ord. Saga berättade hela sin otroliga historia för Maria. Om spågummor, drömprinsar och vilsenhet i vinternatten.

Du är för tokig, flicka! Varför springer du till dessa charlataner? fnös Maria. Ditt öde kommer, ingen brådska alls. Allt har sin tid

Morgonen därpå klev Saga ut på perrongen i en stad hon aldrig tidigare sett snön gnistrade och klockor ringde utan logik. Hon hjälpte Maria ur vagnen och stannade, osäker på vart hon skulle gå.

Tack, Saga! Gott nytt år! Maria log milt.

Detsamma Saga försökte le tillbaka, känslan av ensamhet skavde som grus i skon.

Maria betraktade Saga länge. Hon insåg att Saga nog stod inför ett märkligt nyår väntade på att möta evigheten vid en slaskig station.

Saga, följ med mig hem! utbrast Maria plötsligt. Vi klär granen, lagar middag…

Men det känns pinsamt, pillade Saga på sin mössa.

Är det mindre pinsamt att sitta på en bänk på stationen? log Maria. Släpa dig med! Inget snack!

Saga lät sig övertalas. Maria hade rätt; utanför rasade ett snöoväder och det fanns inga rimliga skäl att vandra runt bland främlingar.

Erik och Malin är redan hemma, förklarade Maria.

Erik såg från fönstret när taxin svängde in mot porten. Han mötte mamma vid hissen, tog den tunga väskan ur hennes händer med van rörelse.

Hej mamma, älskling. Jag ser du har sällskap! Det här är Sagas, min gamla bästis dotter, Maria blinkade mot Saga.

Vad trevligt! Kom in Saga, log Erik.

Saga betraktade den långa, ljushåriga Erik och kände hur kinderna blossade. Hans ansikte påminde om bilden från drömmen, tåget, sagoprinsen Ja, ödet hade verkligen en underlig humor.

Var är Malin? undrade Maria.

Mamma, Malin är borta, och hon kommer aldrig tillbaka. Låt oss släppa det nu. Ok? Erik såg bort.

Ok, ok Maria blev tyst.

På kvällen satt de kring bordet, lät ljusen brinna, firade av det gamla året med sill, Janssons och ost.

Saga, stannar du länge? undrade Erik med ett leende medan han la en bit Västerbotten på hennes tallrik.

Nej Jag reser imorgon, sa Saga, märkligt nog med vemod i rösten.

Hon ville egentligen inte alls lämna det varma hemmet så snart. Det kändes som om hon alltid hade känt Maria och Erik de var som en hemmastad i hennes dröm.

Vad är det du har så bråttom till? utbrast Maria. Saga, stanna kvar lite till.

Ja, Saga, stanna vi har en fin skridskobana här, i morgon kväll går vi dit. Snälla, res inte redan, bad Erik.

Ni har övertygat mig, skrattade Saga. Jag stannar med glädje.

Nästa nyår firade de redan i fyrtal: Maria, Erik, Saga och lilla Axel med röda strumpor och kaneldoft i håret

Tror du på nyårsunder?

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Du kommer att hitta din öde. Det finns ingen anledning att skynda sig – allt har sin tid Polina hade en gammal, lite ovanlig tradition. Varje år, dagen före nyår, gick hon till en spådam. Eftersom hon bodde i en storstad var det lätt att hitta en ny spådam. Grejen var att Polina kände sig ensam. Hur mycket hon än försökte träffa en trevlig ung man, gick det aldrig som hon hoppades. De bra killarna brukade alltid redan vara upptagna… – I år kommer du att möta din öde! – spådamen med mörka ögon förkunnade högtidligt, medan hon stirrade på den glänsande kristallen. – Var då? Var ska jag träffa honom? – undrade Polina otåligt. – Jag får samma svar varje år. Åren går, men jag har fortfarande inte mött min öde. Jag har blivit rekommenderad att gå till dig, för du ska vara den starkaste spådamen i hela stan. Jag kräver att du säger exakt var! Annars kommer jag att sprida den värsta ryktesspridningen… – hotade Polina. Spådamen himlade med ögonen. Hon insåg att hon hade att göra med en envis och kanske lite excentrisk person, som inte ge sig i första taget. Hon visste att om hon inte hittade på något nu, skulle Polina sitta kvar till kvällen och blockera kön av andra som ville veta sin framtid. – På tåget kommer du att möta honom! – sa hon med slutna ögon. – Jag ser honom nu … lång blond kille, väldigt snygg. En riktig sagoprins … – Va, wow! – jublade Polina. – Men vilket tåg och när exakt? – Dagen före nyår! – fortsatte spådamen glatt. – Åk till Centralstationen. Hjärtat kommer att visa dig vilken biljett du ska ta… – Tack! – log Polina lyckligt. Polina lämnade porten till spådamen och rusade mot tågstationen med taxi. Vid biljettluckan blev hon lite mindre entusiastisk. Hon stirrade rådvill på tidtabellen och hade ingen aning om vart hon borde resa… – Är ni klar? – sa den otåliga kassören. – Göteborg… Den trettionde december. Sovvagn, – mumlade Polina. Hon föreställde sig redan att hon satt i en mysig kupé, drack te, och att dörrarna plötsligt öppnades och han, hennes tilltänkta, kom in … Väl hemma började Polina snabbt packa väskan med nödvändigheter, för hennes tåg skulle gå sent på kvällen… Hon tänkte inte på konsekvenserna. Vad skulle hon egentligen göra på nyårsafton i en okänd stad? Allt hon ville var bara att spådamen skulle ha rätt så snart som möjligt. Det är tungt att känna sig oönskad. Särskilt på högtider. Alla andra handlade mat och julklappar till familjen. Alla – utom hon. Några timmar senare satt Polina i kupén med en tekopp, precis som hon hade tänkt sig. Nu fattades bara prinsen. – God kväll! – hälsade en äldre dam när hon kastade in sin stora väska. – Var är andra platsen? – Här… – sa Polina vimsigt och pekade. – Är du i rätt vagn? – Jajamän, lilla gumman, – log damen och slog sig ned. – Ursäkta, får jag komma förbi? – mumlade Polina. Äntligen insåg hon att hon gjort något riktigt dumt. – Kan jag gå av? Jag har ändrat mig! – Vänta så ska jag lägga upp väskan bara, – sa damen, som inte förstod vad som höll på att hända. – Nu är det kört… Tåget åkte, – suckade Polina tungt. – Vad gör jag nu? – Vad fick dig att vilja gå av? Glömde du något? – undrade damen. Polina ignorerade frågan och vände sig mot fönstret. Hon visste att det inte var damens fel; det var hon själv som försatt sig i denna situation. Samtidigt plockade den äldre damen, Sveta, fram nybakade piroger och bjöd sin reskamrat. – Jag var hos dottern. Nu måste jag hem, min son och hans fästmö kommer på besök. Vi ska fira nyår tillsammans. – Vilken tur… Själv lär jag fira nyår på stationen, – sa Polina sorgset. De började prata, och så småningom berättade Polina hela sanningen om sitt äventyr för Sveta. – Du lilla vän! Varför springer du till dessa charlataner? – sa Sveta. – Din öde kommer – du behöver inte ha bråttom. Allt har sin tid … Nästa dag steg Polina av på perrongen i en stad hon aldrig varit i förut. Hon hjälpte den äldre damen av tåget och visste inte vad hon nu skulle göra. – Tack, Polina! Gott nytt år! – tackade Sveta henne. – Tack själv! – log Polina sorgset. Sveta såg på henne, osäker på hur hon skulle trösta. Hon insåg att nyår på stationen inte vore den bästa starten på året. – Polina, kom hem till mig! – föreslog Sveta plötsligt. – Vi klär granen, fixar festmiddag… – Men… det känns konstigt… – svarade Polina förvirrat. – Känns det bättre att sitta på stationen? – log Sveta. – Nu åker vi. Punkt slut! Polina accepterade till slut inbjudan. Sveta hade ju rätt – utanför rasade snön, och det fanns ingen anledning att driva omkring. – Sasha och Lisa är redan hemma, – log Sveta. Sasha såg från fönstret när modern kom hem med taxi. Han skyndade ut till hissen och lyfte snabbt hennes tunga väska. – Sasha, hej älskling. Jag har med mig gäst. Det är min gamla väns dotter, Polina, – blinkade Sveta till Polina. – Trevligt! – sa Sasha. – Varsågod och kom in, Polina. Polina såg på den långe, stilige blonda killen och blev röd om kinderna. Det var honom hon hade föreställt sig på tåget. Ödet hade nog ännu en gång spelat henne ett spratt… – Var är Lisa? – undrade Sveta. – Mamma, Lisa är inte här – och hon kommer aldrig mer vara det. Jag vill inte prata om det, okej? – sa Sasha bekymrat. – Okej… , – sa Sveta förvirrat. På kvällen satt de kring bordet, tog farväl av det gamla året. – Polina, hur länge stannar du hos oss? – log Sasha, medan han gav henne sallad. – Nej, jag åker imorgon, – svarade Polina, nästan lite ledset. Hon ville egentligen inte resa från det varma, mysiga hemmet. Det kändes som om hon alltid känt Sveta och Sasha. – Förstår inte varför du har så bråttom? – sa Sveta förvånat. – Polina, stanna ett tag! – Ja, stanna! Vi har en fantastisk skridskobana, vi kan gå imorgon kväll. Stanna kvar ett tag, – bad Sasha. – Ni har övertygat mig, – log Polina. – Jag stannar gärna. Nästa nyår firade de redan tillsammans: Sveta, Sasha, Polina och lilla Arvid… Tror du på nyårsmirakel?
I Thought You Were Just Here for a Spot of Tidying Up,” Chuckled the Mother-in-Law as She Sorted Through My Suitcases.